Birgitta och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna att delta i Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Mötet hölls den här gången i vår egen stadsdel, i Tunabergsskolans aula, men eftersom hustrun vet, hur knackig min gångförmåga är, beställde hon taxi.
MÃ¥nga av dem vi träffar vid sÃ¥na här tillfällen är gamla bekanta frÃ¥n mÃ¥nga Ã¥rtiondens partiaktivitet här i stan, men det tillkommer ocksÃ¥ nya och yngre aktivister, representanter för Laboremus och SSU. I verksamhetsberättelsen hittar jag deras aktuella medlemssiffror, som framför allt i Laboremus’ fall är förbluffande lÃ¥ga – under första halvan av 1960-talet, när jag var ordförande och aktiv, hade Laboremus ett medlemstal, som var inemot hälften av det hela Uppsala arbetarekommun har i dag.
I Uppsala, landets till storleken fjärde stad, ökade socialdemokratin faktiskt i förra valet ganska påtagligt sin väljarandel, och även om man också där kunde önska sig ännu mer, är det i det här sammanhanget mer förbluffande, att en så liten andel av de s-röstande väljer att vara medlemmar i det parti de röstar på.
Vad är det som avhåller dem från att bli medlemmar och därmed från att själva kunna påverka politikens inriktning? Att man är med i socialdemokratin, ett folkrörelseparti, innebär förvisso, att man väljer rörelseriktning för samhället, men i myriaden av enskilda frågor får olika meningar lov att brytas, och beslut, som ibland är ett slags kompromisser, kan ändras igen, om nya fakta tränger sig på.
Vid dagens möte var jag veterangäst, inte ombud, och behövde alltså inte själv rösta men följde med i det som sas och vad som beslutades. Inte så att jag nödvändigtvis höll med om allt, men det fanns en glöd i delar av motionsdebatten som jag gillade. Och distriktsstyrelsens olika föredragande lyssnade och argumenterade de också, kompromissade i några fall.
Den här i grunden radikala andan fanns också hos den inbjudna gästtalaren, Hyresgäströrelsens ordförande Marie Linder. Hon övertygade inte bara mig utan säkert också den stora majoriteten av de övriga närvarande om att svensk bostadspolitik i sin nuvarande liberaliserade form har nått vägs ände och om att ungdomar, ensamstående, låginkomsttagare, flyktingar med flera stora och utsatta grupper behöver en ny bostadspolitik, där samhällsorganen åter tar ett övergripande ansvar, också för finansieringen.
Men låt mig återvända till årsmötesförhandlingarna.
Till ny ordförande för Uppsala arbetarekommun valdes Peter Gustavsson, som nÃ¥gra av er kanske känner till via ABF-förbundet; vi som bor i Uppsala känner Peter som en outtröttlig partiaktivist, en genuin representant för fotfolket i arbetarrörelsen – här i stan är han ocksÃ¥ aktiv som ordförande i kulturnämnden.
Jag har känt Peter mycket länge, och utan att vi nödvändigtvis tycker lika om allting, är jag beredd att varudeklarera honom som hederlig gammaldags socialdemokratisk vänster.
Jag minns honom från en av hans tidiga socialdemokratiska distriktskongresser, när han fortfarande var SSUare och då han utmanade kongressen genom sin glödande ungdomliga radikalism men kanske ännu mer genom att begära ordet i nästan varje tänkbar fråga.
Det var kanske inte den bästa tänkbara taktiken, och han fick mycket riktigt stryk i de flesta fallen, ibland riktigt mycket stryk.
På vägen hem från kongressen, som hölls någonstans i Norduppland, satt han lite nedslagen i bussen hem till Uppsala. Jag och Birgitta satte oss bredvid honom och hjälptes åt att gjuta nytt mod i honom.
Och han reste sig och tog nya tag, när han kom hem.
På den vägen är det fortfarande.