Lotta Geffenblads ”Astons stenar” kom ursprungligen ut pÃ¥ Bonnier Carlsen 2005 och Ã¥terutgavs av En bok för alla 2007. Den blev en upplagemässig succé, sÃ¥ En bok för Alla ger 2016 ut en ny upplaga.
Jag tycker det är mycket begripligt. Både den berättade historien och de mycket uttrycksfulla bilderna bidrar till det.
Aston är en liten hund och hans föräldrar förstås också hundar.
Det börjar med att Aston är pÃ¥ väg hem med sin mamma. Hon släpar pÃ¥ tunga kassar frÃ¥n Konsum, där hon har varit och handlat. DÃ¥ hittar Aston en sten, blöt och kall och ensam – stackars sten! SÃ¥ Aston stoppar ner den i en av mammas kassar utan att hon märker det.
Hemma lägger Aston stenen i sin docksäng och bäddar med sin mössa.
Nästa kväll, när Aston och mamma är på väg hem från Konsum, hittar Aston en lite större sten. Eftersom det är frost, gnistrar den som en diamant. Men den här gången är mamma på sin vakt, så Aston får bära hem den själv. Väl hemma får stenen bada varmt i diskhon.
Så där håller det på. Astons samling av stenar växer och växer.
Men pappa är listig. När det har blivit sommar igen, får han Aston att ta med sina stenar till stranden, där det finns många stenkompisar och hans många ensamma stenar inte behöver vara ensamma.
Aston måste tänka länge för att lämna kvar sina många ensamma stenar men går med på det i alla fall.
Fast när de ska gå hem, skramlar det i det gitarrfodral han har haft alla stenarna i.
– Väskan är inte riktigt tom, säger Aston. Jag tog en pinne som var ensam. Det är synd om pinnen. Här finns ju bara stenar.