Länge såg Arbeiderpartiet ut att ha fått ett svårrubbat opinionsmässigt övertag över Norges blå-blå regering. Kanske bidrog arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre till det här också genom att han inte hade den sedvanliga, långa partibakgrunden. I vart fall låg partiledarens popularitet över partiets och kan ha varit en förklaring till att Arbeiderpartiet under en period växte från 30-procentsnivån med i runda tal 10 procent.
Men sen hände något. I januari gick den sittande statsministern, Erna Solberg, för första gången om än knappt, om Støre i en opinionsundersökning om bästa statsminister. Och i en alldeles färsk likande undersökning i tidningen Dagbladet väljer 31 procent av samtliga tillfrågade Solberg som bästa statsminister, vilket är nästan 10 procent mer än Høyre får i partisympatimätningen. Motsvarande siffror för Støre och Arbeiderpartiet är 23 procent respektive cirka 33 procent.
Utan tvekan har det här att göra med att den borgerliga kampanjen mot Arbeiderpartiet medvetet har riktats in på dess ledare, som har utmålats som velpetter och dimmornas furste. Ibland har man då kunnat använda faktiska anpassningar av politiken, som modifieringen av Arbeiderpartiets tidigare mer generösa hållning till flyktingar, som bevis, men i andra fall handlar det om medvetna vantolkningar. Från borgerligt håll har man till exempel försökt göra ett nummer av att Støre dels har kritiserat den sittande regeringen för att ha använt en för stor del av de fonderade oljepengarna, dels för att själv ha velat använda oljepengar. Nu är Støre inte så virrig eller velig som man kan tro av detta. Vad den sittande blå-blå regeringen har gjort och som Støre kritiserar den för är att pytsa ut för mycket pengar för omedelbar konsumtion. Däremot tycker Støre att det är rimligt att investera oljepengar för att hålla hjulen i gång i en ekonomisk nedgångstid.