Från januari 1968 till mitten av 1974 var jag pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Sten Andersson var partisekreterare.
Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk politik: Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare. De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).
Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).
På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.
Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.
Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.
Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:
Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:
– Du minns väl inte mig Sten, men…
Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:
– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder pÃ¥ dig den gÃ¥ngen.
* * *
Sambastandet på Bommersvik infördes, vill jag minnas, med tidens jämlikhetsargument men hade säkert också som bakgrund att de många ungdomar, som var på Bommers på kurs, som alla andra ungdomar var intresserade av varann även utan en tråd på kroppen.
SÃ¥ smÃ¥ningom kom det i alla fall ocksÃ¥ en motreaktion – alla hade inte lust att exponera sig nakna för alla andra – och det blev Ã¥ter en kill- och en tjejavdelning. Fast som ett slags kompromiss fortsatte man att i herrbastudelen ha sambastu sent pÃ¥ kvällarna.
Hur det är nu för tiden, vet jag inte – jag har inte varit pÃ¥ Bommers pÃ¥ evigheter.
Men under de här åren var jag relativt ofta där som föreläsare, ofta på partiets ideologikurser, och som föreläsare/kursledare stannade man i vart fall kvar över natten, ibland under flera dygn.
Det förekom då föreläsningar med åtföljande diskussion och även kurssamkväm med vickning under kvällarna, och innan man gick till sängs kunde det då vara lockande att gå ner till bastun för en stunds avslappning. Och då hände det förstås någon gång, att det satt nakna ungdomar av båda könen i bastun. Bastun, ganska rymlig, hade lavar på olika höjd på båda sidor, men eftersom gänget av ungdomar alltid satt tillsammans på ena sidan, fick jag alltid vid de här tillfällena den motsatta sidan av bastun för mig själv.
* * *
Det här nakenbastandet spred sig också i andra sammanhang.
Jag minns till exempel ett tillfälle då jag i egenskap av pressekreterare var på valturné med Olof Palme och alla som hade någon funktion på turnén, när denna passerade Harpsund, av partiordföranden/statsministern inbjöds på vickning och övernattning där.
Med på turnén var också musiker samt ett par kända sångerskor, och när, ganska sent på kvällen, större delen av turnésällskapet beslöt sig för att basta, följde åtminstone en av sångerskorna också med. Den andra tror jag under tiden hade rott ut på Harpsundssjön och sjöng där, mycket högt.
* * *
1969 köpte Birgitta och jag vårt sommarhus i Öregrund.
I början var det mycket primitivt – saknade bÃ¥de vatten och avlopp. Men vi installerade detta, i början dock bara en enda kallvattenkran i köket. Vatten för disk och även rakning/tvättning värmde vi i stora kastruller pÃ¥ en elektrisk platta.
Eftersom den i årtionden åt sitt öde lämnade tomten fordrade både mycket gräv- och röjarbete och utkärrning av ditforslad jord, slet jag som en mullvad för att få ordning på den och blev följaktligen ganska svettig och skitig. Besök i den kommunala bastun en gång i veckan hjälpte ju då förstås, men det gick ju inte att tvätta av kroppen bara en gång i veckan, så en del kvällar gick jag ner till Tallparksbadet, tvättade av mig med tvål och tog ett dopp i havet.
I Tallparken i Öregrund fanns – och finns – det ett officiellt, alltsÃ¥ av kommunen inrättat och skyltat, nakenbad, ganska vidsträckt med bÃ¥de solklippor och grytor i lä, lämpliga för lite blÃ¥siga dagar, och det var alltsÃ¥ dit jag gick.
Jag har också provat att ligga där soliga dagar för att få solbränna över hela kroppen och slippa våta badbyxor, men det gav jag ganska snart upp. Det som störde mig var inte det faktum att där förekom nakna damer utan upptäckten att de som påfallande ofta samlades på klipporna omkring mig var nakna män, helt uppenbart med en annan sexuell läggning än den jag har.
* * *
Hustrun och jag fastnade i stället för att som badplats ha ett badberg bortom nakenbadet, ett berg med lite olika lämpliga lägen om man ser till sol och vind.