Birgitta och jag har levt samman sen mitten av 60-talet, men i gÃ¥r, söndag, var det 30 Ã¥r sen vi gifte oss. Vid det laget var vÃ¥ra barn för länge sen födda – Kerstin var sÃ¥ pass stor att hon, när vi kom hem efter den mycket oceremoniella vigseln, bjöd pÃ¥ egenhändigt lagad bröllopsmiddag, pizza.
Vi har aldrig gjort någon stor sak av vår bröllopsdag, men jag och Birgitta brukar fira den genom att göra något trevligt tillsammans.
Den här gÃ¥ngen gick vi pÃ¥ bio; jag lyckades fÃ¥ biljetter pÃ¥ Royal – vi ville bÃ¥da se ”En man som heter Ove”. (Jag ska skriva mer om den här högst sevärda filmen.)
Den här mannen, som heter Enn, gick därefter med sin hustru den ganska korta biten över Järnvägsparken till restaurang Stationen, kallad så för att den är inhyst i det som förr var Uppsala C.
Där åt vi tillsammans en mycket god och också i övrigt mycket trevlig middag. Vi valde att äta Entrecôte Café de Paris med tomat- och löksallad samt pommes frites och drack till det alkoholfritt rött vin. Avslutade sen med var sin dubbel espresso.
Sen tog vi taxi hem till Idrottsgatan och hann ocksÃ¥ se kvällens Agatha Christie-deckare i TV, en vad gäller huvudperson ändrad version av ”Den gula hästen” (”The Pale Horse”).