Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.
Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.
På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.
I Ã¥r passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha Ã¥rets stora julkalas i gÃ¥r, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina tvÃ¥ barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte sÃ¥ att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med tvÃ¥ smÃ¥barn, drabbades lagom till jul av svÃ¥r förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter sÃ¥) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. NÃ¥, allihop kommer till oss pÃ¥ trettonhelgen, sÃ¥ vi kommer ganska snart att ses.
Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.
Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, sÃ¥ han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm Ã¥t sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till nÃ¥got jag ocksÃ¥ brukar skriva om, film. SÃ¥ av henne fick jag Mikaela Kindbloms ”Den svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i RÃ¥sunda. Anna för sin del inbjöd mig att fÃ¥ gÃ¥ pÃ¥ bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det ocksÃ¥ tillsammans äta middag pÃ¥ restaurang.
Fast före julklappsutdelningen Ã¥t vi alla middag tillsammans, bÃ¥de traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte pÃ¥ Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick Ã¥t var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstÃ¥s ocksÃ¥.
OcksÃ¥ av julkalasmaten blev det förstÃ¥s rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstÃ¥s kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.
Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.
På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.
Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.
Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt mÃ¥nga smÃ¥ paket, som hon Ã¥tminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt Ã¥t henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte pÃ¥ sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.
I dag har vi varit ensamma igen.
Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.
Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.