Det är en kulturgärning, att Hanneriina Mosseinens ”Isä” har blivit översatt (av Jocke Saitala) frÃ¥n finska till svenska och utgiven här i Sveige 2015 av Lystring förlag. PÃ¥ svenska heter den ”Pappa”.
Människor som aldrig läser serier har ofta förutfattade, i dag fruktansvärt förÃ¥ldrade meningar om vad serier är. Jag kan försäkra, att ”Pappa” till innehÃ¥llet väl kan mäta sig med en välskriven roman och att den tekniskt pÃ¥ sitt fält är konstnärligt nyskapande: Dess svart-vita blyertsteckningar i huvudhandlingen kompletteras av lÃ¥nga drömska partier, utförda som broderier.
Hanneriina Moisseinen, född 1978, berättar en verklig historia: När hon var tio år, försvann hennes far och återfanns aldrig. Pappan var tillsammans med arbetskamrater på en jobbkickoff på en ö i en sjö i finska Karelen. Det dracks förstås sprit, och ingen av jobbarkompisarna såg vad som egentligen hände. Drunknade han, och varför skulle han i så fall ut i vattnet? Kroppen återfanns aldrig.
Det här utlöser förstås ett familjetrauma, både hos dottern som ständigt grubblar över vad som kan ha hänt pappan och hos mamman i familjen som nu lämnas ensam med två barn, utöver Hanneriina en lillasyster som fortfarande nästan är baby. Drömmar, sorg, bekymmer, mammans försök att döva smärtan med alkohol och, långt senare, hennes relation till en ny man skildras. Liksom Hanneriinas försök i vuxen ålder att söka den försvunna pappan i den sydligaste delen av Argentina, också det bara en resultatlös gest.
Berättelsen avslutas med ett försonande och sammanknytande samtal med mamman och så författarens/tecknarens efterord.