I lördags tog vi taxi till universitetet, detta inte bara på grund av vädret. Vi var båda finklädda, hustrun i en mixad kreation, bland annat långkjol, från talmanseran, jag iförd frack.
Anledningen till detta var det Stor-OD som skulle följa OD-konserten i universitetsaulan vi nu i första vändan var på väg till. Jag nämner det här mest för att få anledning att också skriva, att de som går på ODs konserter själva väljer den klädsel som faller dem i hågen, passar deras garderob och smak och så vidare.
ODs capricer – det här var en av dem – utmärks av att inget program finns tillgängligt vare sig före konserten i frÃ¥ga eller under den – det publiken bjuds blir, steg för steg, en överraskning.
OcksÃ¥ i ett annat avseende skiljer sig capricerna frÃ¥n vanliga OD-konserter. OD, Orphei Drängar, är en mycket anrik uppsaliensisk manskör, än i dag, trots det djärva steget att välja en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, till sin chefdirigent, fortfarande en manskör med en sÃ¥dans repertoar, genom Ã¥ren förstÃ¥s gradvis förnyad och breddad, det senare ocksÃ¥ med inlÃ¥n frÃ¥n kompositörer frÃ¥n andra delar av världen, länder som för övrigt ocksÃ¥ OD har gjort konsertturnéer till – OD hör till de mest kända svenska kulturyttringarna runt om i världen.
Manskörsrepertoaren, bÃ¥de den traditionella och den normvidgande, fanns förstÃ¥s med ocksÃ¥ den här gÃ¥ngen. Bachs ”Air”, John Taveners (1944-2013) ”O Beauty of the Divinity”, Luigi Dallapicollas (1905-1975) ”Estate” (1932) med flera.
Hela konserten startar manskörsaktigt med ”Vintern rasat”, men den känns till en början skruvat felplacerad inte bara med tanke pÃ¥ den Ã¥rstid vi just nu befinner oss i. Kören tÃ¥gar in genom stora ingÃ¥ngen bakom oss, sÃ¥ngen gÃ¥r i moll, och kören anförs av Döden.
Fast när denne nÃ¥gon väl uppe pÃ¥ scenen öppnar kistan processionen har medfört och därur plockar en trombon som han börjar spela pÃ¥, gÃ¥r det upp ett ljus för mig. Och när han börjar spela är saken klar. Jag lutar mig mot hustrun och viskar: ”Nils Landgren”.
Nils Landgren är musikaliskt fantastiskt begÃ¥vad och mÃ¥ngsidig och hinner sen under konsertens gÃ¥ng bevisa det flera gÃ¥nger om. Allt ifrÃ¥n Lennon-McCartneys ”Blackbird” i begynnelsen till hommagen àFrank Sinatra, aktuell inte bara genom den dylanska hyllning – det är 100 Ã¥r sen Sinatra föddes – jag nyligen skrev om. Själv begrep jag gesten sÃ¥ fort jag hörde ”Strangers In the Night”, och sÃ¥ fick vi ju ocksÃ¥ höra ”Something Stupid” och ”Come Fly With Me”.
Som underhÃ¥llare hade man städslat imitatören Rachel Mohlin, som jag själv främst har hört i radio. Aulapubliken gillade henne – skrattade och applÃ¥derade – men jag tyckte för egen del att hennes imitationer, den här gÃ¥ngen av Lill-Babs och sen främst och Ã¥terkommande av Leif G W Persson, den senare i skepnad av en för ändamÃ¥let skapad syster, Birgitta G W Persson, faktiskt var lite för grova. (Jag vill tillägga att jag har träffat Leif G W men inte känner honom närmare.)
Det bästa i meningen mest innovativa har jag sparat till sist. Jag hör till dem som har Pink Floyds dubbel-CD ”The Wall” i en av mina skivhyllor, kände därför till och med igen den vita mur som byggdes upp pÃ¥ universitetsaulans scen. Och jag medger att jag inte bara blev häpen utan musikaliskt tagen av att fÃ¥ höra OD göra en fantastisk version av deras ”Another Brick In the Wall” (1979), dessutom ytterligare ett par Pink Floyd-lÃ¥tar, ”Astronomy Domine” frÃ¥n debutalbumet ”The Piper At the Gates of Dawn” (1967) och ”Shine On You Crazy Diamond” frÃ¥n ”Wish You Were Here” (1975).
Vid den efterföljande middagen uppe i Uppsala slott sa jag till flera av de omkringsittande, att Pink Floyd vid en OD-Caprice är något av det mest innovativa och spännande som har hänt på länge.
Middagen, ja.
Till förrätt serverades matjessill, varmrökt lax, renstekstartar med löjrom, prästost och dillbröd.
Till den dracks öl, och de som ville kunde beställa in snaps. Vi bad om lättöl eller alkoholfritt alternativ och fick var sin alkoholfri Carlsberg, faktiskt god och med riktig ölbeska. Sen fick vi till påföljande rätter alkoholfritt vin och en dito avec.
Som huvudrätt serverades hjortmedaljonger med trattkantarellsås, örtstekt potatis och rotsaker samt rönnbärsgelé.
Av efterrätten åt jag, som är diabetiker, lite vanilj- och våffelparfait men avstod från den varma såsen på höstens frukter.
ODs fester är sympatiska i det avseendet att man har sin egen hustru som bordsdam, men jag talade naturligtvis också med damen på min vänstra sida, Anna Uhlén. Hon är läkare, så det tedde sig naturligt att med henne prata en smula om att jag och hustrun på gamla dar hade beslutat oss för att, efter helt egna hälsoöverväganden, inte dricka något starkare än lättöl.
Stor-OD, som hustrun med make fÃ¥r delta i eftersom hon är sÃ¥ kallad moster i OD, är en ganska märklig fest, där en mycket stor del av gästerna har sÃ¥ngliga gÃ¥vor, som de ocksÃ¥ utnyttjar. Mästerliga dirigenter, utöver Cecilia Rydinger Ahlin även hennes make Folke Ahlin och sÃ¥ förstÃ¥s Robert Sund, leder. Till ny moster i OD valdes den nya ärkebiskopen, Antje Jackelén. Under middagen delades det även ut stipendier till OD-ister och hölls tal. Den främste bland talarna var, i Ã¥r som alltid, den fantastiskt spirituelle Hans Dalborg. Hans gyckel – hans middagstal innehÃ¥ller alltid ocksÃ¥ sÃ¥dana element – drabbade i Ã¥r framför allt Miljöpartiets kvinnliga sprÃ¥krör, miljöminstern och vice statsministern Ã…sa Romson. Lite väl hÃ¥rt, tycker jag, fast jag egentligen inte är nÃ¥gon vän av Miljöpartiet.
Intresset för sång och musik förenar annars på ODs sammankomster människor med ganska skilda samhällsuppfattningar och samhällsfunktioner. Mitt emot mig hade jag till exempel landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt med känt förflutet i Moderata samlingspartiet. Och Birgitta hade på sin högra sida Marcus Wallenberg, son till Marc Wallenberg.
Vid kaffet efteråt, som serverades i annan lokal och med fri placering, kringgärdades vi snart av människor, flera av dem verksamma i den kyrkliga sfär där Birgitta och jag inte hör hemma. Men det intressanta var att flertalet av dem som drack kaffe med oss visade sig dela våra politiska värderingar, inte bara vårt intresse för musik.