Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären pÃ¥ ”La cage aux folles” pÃ¥ Uppsala Stadsteater säga nÃ¥gra ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelÃ¥g nÃ¥got liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehÃ¥ll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.
Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.
Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.
Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrÃ¥n teaterns egna skÃ¥despelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmÃ¥let inlÃ¥nade skÃ¥despelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller bÃ¥de det här verkets paradnummer ”VÃ¥r bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sÃ¥ngtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.
Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, nÃ¥got som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero pÃ¥ att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, nÃ¥got som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju ocksÃ¥ ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är sÃ¥ stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas pÃ¥ det vanligaste sättet), vilket alltsÃ¥ inte ska skyllas pÃ¥ Göran Engman, som spelar rollen.
Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.
* * *
Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.
Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.