Selma Lagerlöf publicerade ursprungligen sin ”Bortbytingen” i julnumret av veckotidningen Idun 1908. Först 1915 publicerades den i en av hennes böcker, ”Troll och människor”.
Jag är en i de generationer som i skolan har fÃ¥tt läsa hennes ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906-1907), och jag blev alltsÃ¥ tidigt varse, att hon rörde sig i gränslandet mellan realism och fantasi, den senare ofta med ingredienser hämtade ur nordisk saga och mytologi.
Lagerlöf var utan tvekan starkt präglad av kristen idévärld, men hon integrerade ocksÃ¥ element ur den nordiska sagovärlden i sina berättelser. Ett exempel pÃ¥ det senare är ”Bortbytingen”, där en trollmor skrämmer de hästar en bonde och hans hustru rider pÃ¥, sÃ¥ att bondhustrun tappar deras lilla son där ute i skogen.
Bonden och hans hustru kommer förstÃ¥s tillbaka för att leta, men det de till slut hittar är en trollunge – trollets mor har hittat bondparets son och funnit honom vackrare.
Den här Selma Lagerlöf-berättelsen har Emelie Östergren Ã¥tergett i serieform. Serieromanen heter ocksÃ¥ ”Bortbytingen” och är utgiven av Kolik förlag, 2015.
LÃ¥t mig genast säga, att den här serieversionen av ”Bortbytingen” är gjord med all nödvändig hänsyn till det litterära originalet, är dessutom i sig, som bildberättelse, mycket välgjord. Emelie Östergren, född 1982, är konstfackutbildad och har arbetat med mycket mer än serier.
Intressant med den här historien, för att Ã¥tervända till dess innehÃ¥ll, är allt det som bondhustruns – bonden är frÃ¥n början fientligt inställd – omhändertagande av trollungen de hittar i skogen förorsakar: grannarnas misstro och avsky, ungens vägran att äta annat än rÃ¥ttor, branden som tar kÃ¥l pÃ¥ nästan hela byn, de flugor som ständigt svärmar kring trollbarnet; inte är han vacker heller. När bondmoran ändÃ¥ envisas med att ta hand om barnet de fann i skogen, lämnar till slut maken dem.
Men väl ute i den stora trollskogen möter bonden en liten gullhårig pojke, som till utseendet kunde vara deras son. Och den här pojken, som i motsats till trollungen kan tala, bekräftar att det är så, berättar också att bondmorans omvårdnad om trollungen har gett honom själv ett bättre liv hos trollen, även människomat i stället för råttor.
SÃ¥ historien slutar med ett byte tillbaka. Trollungen Ã¥tervänder till sin mamma – som förstÃ¥s bjuder pÃ¥ spetsade grodor.
Och över alltsammans susar sagoskogen.