Birgitta och jag börjar bÃ¥da bli gamla, och vÃ¥rt umgängesliv är inte längre vad det en gÃ¥ng var – ocksÃ¥ vÃ¥ra gamla vänner är komna till Ã¥ren, och mÃ¥nga av dem finns i dag pÃ¥ andra hÃ¥ll i landet.
Döm om vår förvåning, när vi för en tid sedan fick en inbjudan till en privat middag i Nortuna prästgård i Tensta, det Tensta som ligger i Vattholma en bit utanför Uppsala.
Den som stod för inbjudan, Johan Alexander Lindman, hade jag för min del aldrig träffat, men Birgitta mindes honom från när han bad henne sitta ordförande vid ett årsmöte med RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, där han var verksam. Men det här var för ett bra tag sedan, och hon och han har inte haft någon kontakt sen dess.
Hur som helst, vi beslöt oss för att tacka ja, och eftersom vi är billösa och det här stället ligger en bit utanför centrala Uppsala, ute på landet, frågade Birgitta, om det fanns någon annan gäst från Uppsala som skulle åka bil ut dit och kunde plocka upp oss. Och det fanns det. Vi kände varken vår chaufför eller hans hustru, Torgny och Karin Håstad, men mannen/chauffören visade sig vara bror till en av våra ungdomsbekanta från studenttiden, Disa Håstad.
Eftersom det här var en privat middag för en ganska liten krets, tänker jag i övrigt inte presentera deltagarna, bara konstatera att personkemin att döma av bordssamtalet fungerade väl.
Vår värd visade sig ha en manlig partner, men eftersom jag vid bordet var placerad bredvid värden och han hade det som vid middagar är värdinnerollen, insåg jag, att det var jag som skulle hålla tacktalet, en inte alldeles lätt uppgift med tanke på att jag tidigare varken hade träffat värden eller någon av de övriga runt bordet.
NÃ¥, jag tog upp en trÃ¥d frÃ¥n ett av samtalsämnena runt bordet, den aktuella flyktingvÃ¥gen – det var helt klart att det här sällskapet inte bestod av flyktingmotstÃ¥ndare – och knöt an till mina egna barndomserfarenheter av flyktingskap och hunger men ändade, eftersom vÃ¥r familj först flydde till Finland, upp i att berömma den aktuella middagen med Muminmammans ord: Allting som är trevligt är bra för magen.
Dessert och kaffe blev det i ett angränsande rum, där det också fanns en stor flygel, och den senare behövdes för den överraskningskonsert som följde. En ung pianist, av vårt värdpar funnen och städslad vid ett besök i Tallinn, spelade för oss.
Jag uppfattade tyvärr inte hans namn, men jag fick ett litet samtal med honom och uttryckte min uppskattning. Han talade en helt flytande estniska, men av en lätt accent förstod jag, att han inte hade purestniskt påbrå. (Vad jag förstod var hans far ryss och hans mor estniska.) För övrigt bodde han just nu mest i Helsingfors, eftersom det var lättare att hitta jobb i Finland.
Senare på kvällen kom resor och reseupplevelser att bli ett roande ämne för kaffebordskonversationen. Jag bidrog själv med ett par både chockerande och roande reseminnen, bland annat från Kina.
Klockan var över midnatt när vi bröt upp.