Jag minns fortfarande kampanjen inför den norska folkomröstningen 1994 om EU-anslutning, också hur den ändade i ett bestämt nej till EU (52,2 procent mot, 47,8 procent för). Mina partivänner i Arbeiderpartiet var för EU, men en betydande minoritet, bland annat ledande krafter i AUF, ungdomsförbundet, argumenterade mot. Ändå lyckades man hålla ihop partiet, kanske för att folkomröstningsresultatet tvingade partiet att lägga anslutningsfrågan på is. Senare gick ju Arbeiderpartiet i koalition med två av de främsta EU-motståndspartierna, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet, och det har liksom inte blivit läge för att åter börja diskutera norskt EU-medlemskap.
Och nej-majoriteten har bestått.
Enligt en färsk undersökning, utförd av Sentio för Klassekampen och Nationen, bestÃ¥r övervikten för nej: 70,2 procent säger nej till norskt EU-medlemskap. I motsvarande undersökning för ett Ã¥r sedan sa 74 procent nej. Min egen gissning om förklaringen till den här lilla minskningen – märk att nej-majoriteten fortfarande är överväldigande – är att recessionen i norsk ekonomi kan ha fÃ¥tt somliga att hoppas, att EU-anslutning kanske skulle vara lösningen.
Här finns också en närmast väntad skillnad i svaren från män respektive kvinnor. 21,2 procent av männen säger ja till EU mot 15,2 procent av kvinnorna. Sammantaget är ja-anhängarna 18,2 procent.
MotstÃ¥ndet mot EU-anslutning är starkt inte bara i vänstern utan ocksÃ¥ i den politiska mitten – Senterpartiet är redan nämnt.
Allra störst motstånd mot norsk EU-anslutning, 93,4 procent, finns bland Kristelig Folkepartis väljare, och bland Senterpartiets, i Norge ett jordbrukar- och landsbygdsparti, väljare utgör motståndarna 91,9 procent.