Jag sÃ¥g Vilgot Sjömans ”Älskarinnan” 1962, när den var alldeles ny. Den mÃ¥ngsidige Sjöman värderades högt i de intellektuella vänsterkretsar jag var en del av, och socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, pÃ¥ den tiden en lika mycket kulturell som politisk förening, gjorde ett spännande program kring den här filmen. Först gick medlemmarna pÃ¥ 19.00-föreställningen, och sen blev det möte med regissören pÃ¥ en av studentnationerna.
Filmen – som jag nu har sett om i TV – är inte politisk men ett mycket pricksäkert tidsdokument över den tid den är tillkommen i.
DÃ¥ tänker jag faktiskt inte främst pÃ¥ sÃ¥dant som lägenhetsinteriörer, kläder och trafikmiljöer utan pÃ¥ att den öppet skildrar en tvÃ¥samhet som, inte utan problem för dess unga par, blir en tresamhet. Men med tanke pÃ¥ vad Sjöman senare Ã¥stadkom i Nyfiken-filmerna är det bäst att tillägga, att ”Älskarinnan” i sin skildring av erotik faktiskt inte är särskilt utmanande.
Det förekommer naturligtvis bifigurer i ”Älskarinnan”, men dess personkrets bestÃ¥r nästan helt av den triangel som krävs för ett triangeldrama: flicka (Bibi Andersson) plus pojke (Per Myrberg) och sÃ¥ den aningen äldre man (Max von Sydow), vars manliga utstrÃ¥lning lockar flickan att bli hans älskarinna.
Hur de senare möts, i samband med ett jobb, skildras realistiskt: först skäller han av helt missriktad irritation ut henne, men sen, när han ska be om ursäkt, händer det nÃ¥got med bÃ¥da. Men ocksÃ¥ i frÃ¥ga om det här är Sjöman främst en realist: Hon gör sig till allt vad hon förmÃ¥r inför ett utlovat möte hemma hos henne, men han kan inte hÃ¥lla sina tidslöften eftersom han ju är gift och har barn. Men nÃ¥got blir det till slut i alla fall: ”Tjugo minuter. Mitt äktenskap med dig”, som flickan säger.
Också hennes pojkväns förtvivlan när han uppdagar hennes dubbelspel känns äkta. Jag skulle tro att många från sin egen motsvarande ålder minns sin förtvivlan över att inte få den man ville ha och sin desperation vid upptäckten att den tillbedda föredrog en annan.
Just den här historien får heller inte den ljusa och lyckliga final många i de agerandes ålder säkert önskade sig.
Pojken ser ut att få flickan tillbaka, men när älskaren tränger sig på, faller flickan till föga igen.
Inte heller den utlandsvistelse flickan tror kan bidra till att läka hennes förhållande med pojken ser ut att innebära någon lösning. När han har vinkat av henne vid tåget visar det sig, att älskaren finns med ombord och, henne ovetande, har köpt biljetter till en sovkupé för två.
Men det hela slutar sedan, kanske, med en brytning. Flickan har kommit till insikt.
Vilgot Sjömans debutfilm har många kvaliteter, till vilka också bör läggas Lasse Björnes foto.