Jag har veterligen aldrig mött Owe Sandström trots att vi bÃ¥da har varit medlemmar av Norrlands nation i Uppsala, han student frÃ¥n Härnösand, jag student frÃ¥n Sundsvall. Men jag var ju heller aldrig aktiv i nationslivet utan i politiken, och mitt starka musikintresse vette inte Ã¥t det hÃ¥ll där man hittar Phontrattarne, där Sandström var balett- och steppmästare. Den studentikosa delen av Ã¥ren vid ett universitet intresserade mig aldrig. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar den lÃ¥t Sandström spelade i Phontrattarnes tappning, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.
Sandströms Sommar var ovanligt just i avseendet att den musik han spelade i sÃ¥ hög grad hade anknytning till att han känner och/eller har gjort kläddesignjobb Ã¥t dem vars lÃ¥tar vi fick höra. Och det är ju onekligen en framgÃ¥ng, att en man, som frÃ¥n början inte hade nÃ¥gon kunskap alls om hur man använder sax, nÃ¥l och trÃ¥d, fick designa till exempel ABBAs scenkläder. ABBA tackades sen av med ”Thank You For the Music” plus, om man sÃ¥ vill, ”Älska mig” med Ainbusk Singers men där Benny Andersson finns i bakgrunden som musikskapare.
Över huvud taget spelade Owe Sandström alltså många artister som han har gjort jobb åt eller eljest känner eller har känt, sådana som Zarah Leander, Lars Berghagen, Tommy Körberg och Björn Skifs. Det enda tråkiga med det här var att det mer blev en meritlista än personliga minnen av artisterna i fråga.
Programmet blev betydligt intressantare i de fall där Sandström hade nÃ¥got mer konkret att berätta, till exempel om sin plötsliga vurm för flamenco eller sin mÃ¥ngÃ¥riga lidelse för djur och natur, det senare i hans mÃ¥ngÃ¥riga yrke som lärare. En lite avvikande vinkel fanns ocksÃ¥ i berättelsen om hur Sri Lanka, när han var där pÃ¥ semester, drabbades av tsunamin, och i det sammanhanget var det väl inte fel att han spelade ”Jag vill tacka livet” med Arja Saijonmaa.