Jag har leget lågt med att skriva om följderna av det danska valet. För egen del har jag, trots att regeringsbildaren Lars Løkke Rasmussen, Venstre, gjorde den obligatoriska sonderingsrundan på den mycket knappt segrande borgerliga sidan, inte trott att utsikterna för en borgerlig majoritetsregering var särskilt stora, och ännu mindre var utsikterna för att hitta ett gemensamt politiskt program.
Ledaren för valets stora vinnare, Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, ställde förstås, klädsamt nog, upp i förhandlingarna men kunde sen konstatera, att partiet inte såg sig få gehör för sin politik. Den reella stötestenen här var nog inte invandrings/flyktingpolitiken utan snarare det faktum, att DF omfattar socialpolitiska strävanden, som gynnar småfolksdelen av dess väljarkår. En regeringsuppgörelse i de sociala frågorna skulle å andra sidan stöta bort det mer nyliberala Liberal Alliance. Konservative Folkeparti slutligen är för sargat för att orka regera.
AlltsÃ¥ blev det en enpartiregering (V), till sin sammansättning anmärkningsvärd sÃ¥ till vida som att den bestÃ¥r av 12 män och 5 kvinnor – här kan man inte skylla pÃ¥ effekter av förhandlingar med flera partier. Det här är sammansättningen pÃ¥ den nya minoritetsregeringen:
Lars Løkke Rasmussen, statsminister
Claus Hjort Frederiksen, finansminister
Kristian Jensen, utrikesminister
Bertel Haarder, kultur- och kyrkominister
Hans Christian Schmidt, transport och byggnadsminister
Eva Kjer Hansen, miljö- och livsmedelsminister
Troels Lund Poulsen, närings- och tillväxtminister
Inger Støjberg, invandrings-, integrations- och bostadsminister
Karen Elleman, social- och inrikesminister
Søren Pind, justitieminister
Lars Christian Lilleholt, energi- och klimatminister
Ellen Trane Nørby, minister för barn, undervisning och jämställdhet
Sophie Løhde, hälso- och äldreminister
Karsten Lauritzen, skatteminister
Esben Lunde Larsen, utbildnings- och forskningsminister
Carl Holst, försvarsminister och minister för nordiskt samarbete
Jørn Neergaard Larsen, arbetsmarknadsminister
Den här regeringen har bara Venstres 34 mandat i Folketinget, men för att få majoritet behöver den stöd av 56 röster.
I regeringsförklaringen utlovas oförändrat skattetryck, men man lägger märke till dels att Danmark ska få en ännu stramare invandringspolitik men ingen nolltillväxt på hälsovårdsområdet.
Det här lämnar öppet för uppgörelser med Dansk Folkeparti, men svÃ¥righeterna att fÃ¥ en fungerande borgerlig majoritet – se ovan – bestÃ¥r, och dessutom blir det frÃ¥ga om en ytterst knapp majoritet.
Så danska media har redan börjat spekulera om politiska uppgörelser också över blockgränserna.
Ett par av mittenpartierna på vänstersidan, socialliberala Radikale Venstre och det nya gröna Alternativet, har nämnts som tänkbara samarbetspartners, och de går säkert att nå överenskommelser med i vissa sakfrågor.
Men ett mer stabilt underlag för Venstres regering skulle Socialdemokratiet, i dag Danmarks största parti, kunna utgöra. Någon koalition blir det säkert inte fråga om, men Socialdemokratiet kan nog tänkas förhandla och göra upp på områden, där överenskommelser mellan de borgerliga skulle ge ett från socialdemokratiska utgångspunkter mycket sämre utfall.
Så bli inte störtförvånade, om Socialdemokratiet, bland annat för att hålla Dansk Folkeparti kort, gör upp med ärkefienden Venstres borgerliga minoritetsregering.
Detta sagt i fullt medvetande om att Socialdemokraterne ser den nya partiledare de just har valt, dessutom enhälligt, Mette Frederiksen, som en i grunden mer socialdemokratiskt profilerad partiledare än föregångaren, Helle Thorning Schmidt.