20:45 Nummer 1 2016 av Tiden magasin har som huvudtema socialdemokratin och Europa. ”Lyckönskningar eller Beklagar sorgen?” lyder texten pÃ¥ kortet bland alla rosorna pÃ¥ omslaget.
Helt utplÃ¥nad är ju den europeiska socialdemokratin inte. Den sitter i regeringsställning i ett femtontal länder, men vi talar inte om en socialdemokrati, som ligger pÃ¥ 40-procentsnivÃ¥n eller mera, det som gällde till exempel i Sverige förr i världen. Ofta ligger numera de socialdemokratiska partierna pÃ¥ 25 procents-nivÃ¥n, i enstaka fall och vid enstaka tillfällen högre – men i flera europeiska länder är partiet näst intill utplÃ¥nat.
”Kan socialdemokratin vinna val igen?” är rubriken för statsvetaren Göran von Sydows intressanta och sakliga men ganska deprimerande genomgÃ¥ng av partiets aktuella ställning i Europas olika länder. PÃ¥ sina hÃ¥ll, till exempel i Grekland och Spanien, har nya vänsterpartier växt sig starka, men dessa räknar sig inte själva till socialdemokratin, och i fallet Grekland har det gamla (S)-partiet Pasok malts sönder till en nullitet. Den traditionella vänster-högerkonflikten har inte stÃ¥tt i fokus för de socialdemokratiska partierna, som i stället har fokuserat pÃ¥ striden om mittenväljarna, och högerpopulistiska partier har i flera europeiska länder lyckats dra till sig stora skaror av arbetarväljare.
Ett brittiskt perspektiv pÃ¥ den här arbetarpartikrisen anlägger Katrine Marçal, men vi har hört det förr: Hon tror mer pÃ¥ Blair än Corbyn – med den senare som ledare kommer Labour aldrig att vinna nÃ¥gra val. Fast dÃ¥ mÃ¥ste hon förstÃ¥s använda ganska stort utrymme för att förklara, hur det kom sig, att han vann partiledarstriden i sitt parti.
Över huvud taget tycker jag att det här Tiden-numret dess värre ger föga vägledning om vad som skulle fÃ¥ den europeiska socialdemokratin att pÃ¥ nytt bli en verklig maktfaktor. Ansatser finns dock i Daniel Mathiesens artikel ”Ingen brist pÃ¥ frÃ¥gor som kräver röda svar”. Framför allt hans samtal med norrmannen Magnus Marsdal ger en del uppslag: Det gäller att hitta sÃ¥dant som knyter samman arbetar- och medelklass, frÃ¥gor om makt, rättigheter och fördelning. Organisationerna mÃ¥ste Ã¥ter bli folkrörelser i stället för apparater för karriärister.
