17:14 Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i norra Rumänien. Hennes namn skulle kunna tas för ett namn på någon med tyska rötter, men hon tillhörde en judisk familj. Rumäniens vägval, när det gällde inställning till de stridande parterna i andra världskriget, var krokig, så också landets behandling av sin judiska minoritet, men mer än en kvarts miljon av landets judar mördades under loppet av kriget.
Hédi Fried deporterades tillsammans med den övriga familjen. Fadern avskiljdes från den kvinnliga delen av familjen, Hédi, hennes syster och deras mor. Vid ankomsten till Auschwitz (också känt som Óswięcim i Polen) skildes de båda flickorna från modern, som de sedan aldrig återsåg mer än möjligen som en del av den där röken som ständigt steg upp ur den stora skorstenen. Också systern höll på att gå samma öde till mötes, men Hédis djärva tilltag att genom ett platsbyte åter komma i närheten av systern och en senare sortering med annat utfall räddade livet på systern och möjliggjorde, att de båda flickorna senare transporterades till Bergen-Belsen i Niedersachsen. Här blev deras uppgift att tjäna som arbetskraft.
Berättelsen om det här är nästan outhärdlig, särskilt som Hédi Fried aldrig överdriver, aldrig ens darrar på rösten, när hon berättar om vad hon och hennes familj drabbades av, till dess att allierade trupper den 15 april 1945 befriade dem som hade överlevt lägervistelsen, bland dem henne och hennes syster.
De bÃ¥da senare hörde till dem som lite senare erbjöds att Ã¥ka till Sverige för rehabilitering och – nÃ¥got plötsligt nytt i deras liv – fÃ¥ äta sig mätta. Hon berättade om hur nÃ¥gra av dem liksom inte vÃ¥gade tro pÃ¥ att det skulle bli en likadan dag ocksÃ¥ i morgon och därför gömde mat de inte hade orkat äta upp under huvudkudden.
Men långsamt orienterar de sig i det nya landet. Hittar här andra judar, och en regnig dag blir de båda systrarna på utflykt upplockade av en stor och elegant bil och erbjudna skjuts av en elegant dam med egen chaufför. Först senare går det upp för dem, att damen i fråga är prinsessan Sibylla.
Hédi Fried berättade, att hon hade berättat den här historien för den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, son till nämnda Sibylla.
Som man kan vänta sig, lockar inte en berättelse av det här slaget till ett alltför ystert musikval. Men mot slutet, i avsnittet om Sverige, ljusnar ocksÃ¥ tonen i musiken: Charles Trenets ”Boum”, andantesatsen i Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusiken” och Olav Gertels ”VÃ¥rvisa”, känd genom Hylands hörna 1959.
I övrigt noterar jag, att Hédi Fried verkar älska Franz Schubert – flera verk av honom spelades. Men ocksÃ¥ Georg Friedrich Händel och Maurice Ravel spelades.
Dessutom förstÃ¥s judisk musik, mycket av den helt naturligt pÃ¥ jiddisch. Jag kan som exempel nämna ”Wiegala”, inte primärt för att den sjöngs av Anne Sofie von Otter utan för att den är ett gripande exempel: Den skrevs av Ilse Weber (1903-1944) i koncentrationslägret Theresienstadt, nuvarande Terezini i Tjeckien, under hennes egen vistelse där och med syftet att trösta de barn som ocksÃ¥ hade placerats där.