Print Test

Print Test

Skriv ut sagan, HÄR

Det var en gång en man och en kvinna, som bara hade ett enda barn, och de bodde för sig själva i en enslig dal.

En gång, gick modern ut i skogen för att samla granris, och hon tog med sig lille Hans, som inte var mer än två år gammal.

Våren hade just kommit, och pojken var begeistrad över de färggranna blommorna.

Därför kom modern att dra sig allt längre och längre inåt skogen med honom.

Plötsligt rusade två rövare fram ur busksnåren.

Rövarna grep mor och barn, och tog dem med sig djupt in i den mörkaste skogen, dit ingen människa kom, på åratal.

Den stackars kvinnan bad enträget att rövarna skulle släppa henne och barnet, men rövarnas hjärtan var gjorda av sten.

Rövarna lyssnade inte på hennes bevekande böner, utan tvingade henne framåt, med våld.

Sedan hon hade arbetat sig igenom snår och törnen i ett par timmar så kom de till en bergvägg, där det fanns en dörr.

Rövarna bultade på, och dörren öppnades.

Följet fick gå igenom en lång, mörk gång, och de kom till slut in i en stor grotta, som lystes upp av en eld i spisen.

På väggen i grottan hängde svärd, sablar, och andra mordvapen, som blänkte i ljusskenet från elden.

Mitt i grottan, stod ett svart bord, där fyra andra rövare satt och spelade kort, och vid bordsändan satt anföraren (rövarhövdingen).

När anföraren fick se kvinnan, gick han fram och pratade med henne.

Han sade att hon kunde vara helt lugn – hon behövde inte vara rädd – de skulle inte göra henne något ont.

Vad hon måste göra, var att stå för hushållet.

Om hon bara skötte det ordentligt, så skulle hon inte alls få det dåligt hos dem.

Sedan gav de henne lite mat, och visade henne var hon och barnet kunde sova.

Kvinnan stannade i många år hos rövarna, och Hans blev stor och stark.

Modern berättade sagor för Hans, och hon lärde honom läsa ur en gammal riddarbok, som hon hittade i grottan.

När Hans blev nio år, gjorde han sig en kraftig påk, av en grangren.

Den gömde han i sängen, och sedan gick han till sin mor, och sade:

- “Säg mig nu äntligen, mor, vem som är min far.

Jag vill – jag måste få veta det.”

Modern teg, och ville inte tala om det för honom.

Hon var rädd att han skulle få hemlängtan, och hon visste att de gudlösa rövarna ändå aldrig skulle släppa iväg Hans.

Men moderns hjärta ville nästan brista, för att han inte fick komma hem till sin far.

På natten, när rövarna kom hem från sitt rövartåg, så drog Hans fram sin knölpåk, och ställde sig framför anföraren.

- “Nu vill jag ha reda på vem som är min far, sade Hans, och om du inte talar om det nu genast, så slår jag ner dig.”

Då skrattade rövaren, och gav Hans en örfil, så att Hans rullade in under bordet.

Hans reste sig upp, och han sade inget, men han tänkte:

- “Jag skall vänta ett år till…

…då försöker jag igen – kanske går det bättre då.”

När ett år hade gått, så tog Hans fram knölpåken igen, dammade av den, tittade på den, och sade:

- “Det är en riktigt bra knölpåk.”

På natten, kom rövarna hem.

De drack vin – det ena kruset efter det andra – och började nicka till.

Då tog Hans fram påken, och ställde sig än en gång framför anföraren, och frågade vem hans far var.

Rövaren gav Hans, om igen, en så kraftig örfil att han rullade in under bordet,

- men det dröjde inte länge, förrän Hans var uppe igen, och dängde på rövarna, så att de varken kunde röra armar, eller ben.

Modern stod i ett hörn, och var alldeles häpen över att Hans var så stark och modig.

När Hans var klar med göromålen, så gick han fram till sin mor och sade:

- “Nu gäller det allvar för mig, nu måste jag få veta vem min far är.”

- “Käre Hans, svarade modern, kom !

Vi skall gå och söka, tills vi finner honom.”

Modern tog nyckeln till grottdörren från rövarnas anförare, och Hans hämtade en stor mjölsäck.

Den packade han full med guld, silver, och andra dyrbarheter.

Hans tog säcken på ryggen, och mor och son lämnade därefter grottan.

Men Hans fick stora ögon, då han kom från grottans mörker och ut i dagsljuset, och fick se den gröna skogen, blommorna, fåglarna, och morgonsolen på himlen.

Han blev stående och bara betraktade allt, som om det var rent ofattbart.

Modern försökte att hitta vägen hem, och när de hade vandrat ett par timmar, så kom de lyckligt och väl fram till stugan i den ensliga dalen.

Vid dörren satt fadern, och han grät av glädje, när han kände igen sin hustru, och fick veta att Hans var hans son.

Fadern hade trott att de var döda för länge sedan, båda två.

Men fastän Hans bara var tolv år, så var han ett helt huvud högre än fadern.

Tillsammans gick de in i stugan, men Hans hade knappt satt ned säcken på bänken, förrän hela huset började knaka.

Först brakade bänken ihop – och sedan golvet,

- och säcken sjönk ned i källaren.

- “Gud sig förbarme”, skrek fadern, “vad var det ?

Nu har du slagit sönder huset.”

- “Var inte orolig för det, käre far”, svarade Hans.

“Där i säcken finns mer än vad som behövs till ett nytt hus.”

Fadern och Hans, började strax att bygga ett nytt hus.

De köpte kreatur, och de köpte mark och drev jordbruk.

Hans arbetade på åkrarna, och när han gick bakom plogen och sköt nn, då behövde oxarna nästan inte dra.

Nästa vår sade Hans:

- “Behåll pengarna, du far, och låt mig göra en centnertung käpp åt mig, så ger jag mig ut i världen.”

När Hans hade fått käppen klar, lämnade han hemmet, gav sig iväg, och kom fram till en djup, mörk skog.

Där hörde han något som knakade och brakade.

Han såg sig omkring, och upptäckte en gran som var vriden nerifrån och upp, precis som trådarna i ett rep.

Och när han riktade blicken uppåt, fick han syn på en stor karl, som hade gripit tag om trädet.

Karln snodde det runt, som om det varit en vidja.

- “Hallå !” Ropade Hans. “Vad gör du däruppe ?”

Mannen svarade:

- “Igår drog jag ihop ris, och nu tänker jag vrida ihop ett rep att binda om risknipporna med.”

- “Han har krafter, den där,

det här tycker jag om.” Tänkte Hans.

- “Sluta upp med det där, och följ med mig.” Ropade Hans.

Mannen klättrade ned, och han var ett helt huvud högre än Hans, och ändå var ju Hans inte liten, han heller.

- Du heter Granvridaren nu, sade Hans till mannen.

De fortsatte att gå, och fick då höra något som hamrade och bultade så starkt, att marken skakade av varje slag.

Strax därpå kom de fram till en hög klippa, och där framför, stod en jätte och slog loss stora stenblock med knytnäven.

När Hans frågade jätten, vad han hade för sig, så svarade jätten:

- “Om nätterna, när jag vill sova, så kommer det björnar och vargar, och annat otyg, och de nosar och snörvlar runtom mig, så att jag inte kan somna.

Nu tänker jag bygga mig ett hus att krypa in i, så att jag får någon ro.”

- “Han kan nog behövas, han också”, tänkte Hans, och sade:

- “Låt husbygget vara, och följ med mig.”

Du får heta Klippklapparen.

Det var jätten med på, och alla tre strövade vidare genom skogen, och de vilda djuren blev rädda, och sprang undan för dem.

På kvällen kom de till ett gammalt, öde slott, och de lade sig att sova i slottssalen.

Nästa morgon, gick Hans ut i trädgården, som var alldeles förvildad och full med sly och taggbuskar.

Medan han gick omkring där, så rusade ett vildsvin på honom.

Men Hans gav vildsvinet ett slag med käppen, så att det dog.

Hans tog djuret på axeln och bar in det, och de stekte det på spett, och de tre fick sig ett gott mål mat.

De kom överens om att två av dem, skulle gå ut på jakt, varje dag,

och den tredje skulle stanna hemma och laga mat – nio pund kött åt var och en av dem.

Första dagen stannade Granvridaren hemma, och Hans och Klippklapparen gick på jakt.

Medan Granvridaren höll på med maten, så kom en skrynklig gammal dvärg in i slottssalen.

Dvärgen “ville ha kött“, sade han.

- “Ge dig iväg !

Du behöver inget kött, din smilfink”, sade Granvridaren.

Men Granvridaren blev minsann förvånad, när den lille, oansenlige mannen flög på honom, och gick lös på honom med knytnävarna, så att Granvridaren föll till golvet, och började kippa efter andan.

Dvärgen gick inte sin väg, förrän han hade låtit all sin ilska gå ut över Granvridaren.

När de andra två kom hem från jakten, berättade inte Granvridaren något om den gamle dvärgen, och om att dvärgen hade gett honom stryk.

Granvridaren tänkte:

- “När de skall vara hemma och laga mat, kan de gärna få försöka själva att klara av den här argsinta gubben”,

och den tanken roade honom verkligen.

Andra dagen så stannade Klippklapparen hemma, och det gick likadant för honom som för Granvridaren.

Han blev illa tilltygad av dvärgen, för att han inte ville ge honom något kött.

När de andra två kom hem på kvällen, märkte förstås Granvridaren vad som hade hänt, men de teg bägge två, och tänkte:

- “Hans skall också få smaka på.”

Dagen därpå, skulle Hans stanna hemma och sköta hushållet, och när han stod och skummade i kitteln, så kom dvärgen in och sade till om en bit kött.

Då tänkte Hans:

- “Tomtestackarn får lite av min andel.

Då förlorar ju de andra ingenting på det…”

Och han räckte dvärgen en köttbit.

När dvärgen hade ätit upp den, så bad han strax om mera.

Hans gav honom helt godmodigt en bit till, och sade att “nu hade han fått så pass att han fick nöja sig med det !”

Men dvärgen begärde att få en tredje omgång kött.

- “Du är oförskämd”, sade Hans, och gav honom ingenting.

Då skulle den ilskne dvärgen till att hoppa på Hans, och behandla honom likadant som han hade behandlat Granvridaren och Klippklapparen,

…men där bedrog han sig.

Hans gav dvärgen, utan att anstränga sig, ett par slag så att dvärgen studsade nedför slottstrappan.

Hans sprang efter, men föll raklång över honom, och när Hans kom på fötter, hade dvärgen fått försprång.

Hans sprang efter honom i skogen, och kunde se att dvärgen slank in i en bergshåla.

Då vände Hans om hem, men han präntade in platsen i minnet.

När de båda andra kom hem, så blev de förvånade över att Hans verkade alldeles oskadd.

Hans berättade vad han hade råkat ut för, och då kröp det fram vad som hänt med de andra.

Hans skrattade och sade:

- “Det är rätt åt oss, när vi var så snåla på köttet,

…men det är skam att ni som är så stora, fick stryk av dvärgen.”

De tre tog med sig ett rep och en korg, och gick bort till bergshålan, där dvärgen hade slunkit in.

De firade ned Hans i korgen.

Käppen hade han med sig.

När Hans kom ned till hålans botten, så hittade han en dörr, och han öppnade den.

Där inne satt en ung flicka, så skön att det inte kunde beskrivas, och bredvid henne, satt dvärgen och grinade upp sig som en markatta, då han fick se Hans.

Men flickan var fastkedjad, och hon tittade så sorgset på Hans, att Hans greps av medlidande.

- “Jag måste befria henne ur den här elaka dvärgens våld”, tänkte han.

Hans gav dvärgen ett slag med käppen, så att dvärgen sjönk ihop och dog.

På en gång, föll kedjorna av flickan, och Hans var alldeles hänryckt av hennes skönhet.

Flickan berättade att hon var kungadotter, och att en vild, rå greve, hade rövat bort henne från hemlandet.

Då hon inte velat veta av honom, hade han spärrat in henne här i hålan, och satt dvärgen till att vakta henne.

Och dvärgen hade gjort det så svårt för henne som han någonsin kunde.

Hans satte flickan i korgen, och lät hissa upp henne.

Korgen kom ned tom igen, men Hans litade nu inte på kamraterna, utan tänkte:

- “De lurade mig förut, och berättade ingenting om dvärgen.

Vem vet, vad de kan hitta på nu ?”

Han lade därför sin käpp i korgen, och när den var halvvägs uppe, så släppte Klippklapparen och Granvridaren repet, och lät korgen falla.

Om Hans verkligen hade varit i korgen, så skulle han ha slagit ihjäl sig.

Men nu kunde han inte finna ut, hur han skulle ta sig upp ur djupet,

och hur han än funderade, så kom han inte på något sätt.

Det var för sorgligt att behöva dö därnere.

Hans gick av och an nere i grottan, och så kom han tillbaka till kammaren, där flickan hade suttit.

Då såg han att dvärgen hade en ring på sitt finger.

Den glänste och skimrade, och Hans tog den, och satte den på sig.

När Hans vred på ringen, så hörde han plötsligt något som susade ovanför honom.

Han tittade upp, och fick se luftandar som svävade.

Luftandarna sade att han var deras herre, och frågade vad han önskade av dem.

Först blev Hans alldeles förstummad, men sedan sade han att de skulle se till att han kom upp ur grotthålet.

Luftandarna lydde genast, och Hans kände det som om han hade flugit upp själv.

Däruppe syndes ingen människa till, och i slottet så hittade han inte heller någon.

Granvridaren och Klippklapparen hade skyndat sig iväg, och tagit med sig den vackra flickan.

Men Hans vred på ringen.

Då kom luftandarna, och berättade att de tre fanns ute på havet.

Hans började springa, och han sprang i ett, tills han kom fram till havsstranden.

Då fick han syn på ett litet skepp, långt ute på vattnet.

Där satt hans falska kamrater och kungadottern.

Då blev Hans alldeles rasande, och utan att tänka sig för, hoppade han i vattnet, med käpp och allt.

Men den centnertunga käppen drog ned honom i djupet, så att han nästan drunknade.

I rättan tid, vred han på ringen, som väl var.

Genast kom då luftandarna och bar honom, fort som blixten, till skeppet.

Där svängde Hans käppen och gav de elaka kamraterna deras gärningars lön, och slängde dem i vattnet.

Den vackra kungadottern hade varit förfärligt rädd, och nu räddade Hans henne för andra gången.

Sedan styrde han hem med henne, till hennes far och mor, och där blev Hans gift med henne, och alla var väldigt glada åt det.

Slut

.

.

.

.

.