”Rödluvan och vargen” – Bröderna Grimms version

SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR

Det var en gång en rar liten flicka.

Alla som såg henne, tyckte om henne.

Men allra mest tyckte hennes mormor om henne.

Mormor visste inte riktigt vad hon skulle göra för sitt älskade barnbarn,

så en dag, gav mormor flickan en mycket söt luva av röd sammet.

Den passade flickan så bra, att hon sedan inte ville ha någonting annat på sig.

Det var därför som hon fick heta “Rödluvan”.

En morgon, sade hennes mamma till henne:

- “Kom Rödluvan,

jag har packat ned en bit kaka, och en flaska vin i en korg.

Gå tyst och snällt till mormor med korgen.

Mormor är sjuk och svag, och behöver någonting stärkande.

Men gå innan det blir för varmt.

Och framför allt,

tänk på att inte vika av vägen,

för då kan du snubbla och falla.

- Flaskan kan gå sönder, och mormor får ingenting.

Och Rödluvan,

tänk också på att du skall se på mormor när du hälsar på henne,

och inte titta dig omkring i rummets alla vrår.”

Rödluvan lovade det, och sade:

- “Det skall jag nog klara av.”

Så gav sig Rödluvan iväg.

Men mormor bodde ute i skogen, ungefär en halvtimmes väg ifrån byn.

När Rödluvan kom in i skogen, mötte hon en varg.

- “God dag, Rödluvan”, sade vargen vänligt,

“vart skall du ta vägen så här tidigt ?”

Rödluvan var inte rädd för vargen.

Hon visste inte vad han var för en spjuver,

så därför svarade hon lugnt:

- “Jag skall gå till mormor med vin, och en bit kaka som vi bakade igår.

Mormor är sjuk, och behöver någonting stärkande.”

- “Var bor din mormor då ?” frågade vargen.

- “Härifrån tar det gott och väl en kvart att gå”, svarade Rödluvan aningslöst.

“Mormors hus ligger mitt i skogen, under de tre stora ekarna.

Där växer hasselbuskar också; det borde du väl veta.”

- “Jaså, minsann”, svarade vargen vänligt.

Men för sig själv tänkte han.

“Vilken perfekt skapelse,

hon blir en riktig munsbit.

Hon kommer att smaka bättre än den gamla gumman.

Nu måste jag vara smart, så att jag får dem båda två !”

Lugnt och stilla gick vargen en stund bredvid Rödluvan.

Sedan sade han listigt:

- “Har du sett så många vackra blommor, Rödluvan !

Se dig omkring lite…

Och hör du så vackert fåglarna sjunger ?

Du går ju vägen fram, som om du vore på väg till skolan.

Det finns ju så mycket att upptäcka här i skogen !”

Då tittade sig Rödluvan omkring, och märkte hur solstrålarna glänste mellan trädstammarna.

Och tänk, så många vackra blommor här fanns.

Mormor skulle säkert bli glad om hon fick en bukett blommor…

Och det var ju fortfarande tidigt på dagen.

Rödluvan vek av från vägen, och började att plocka blommor.

Knappt hade hon plockat en, förrän hon upptäckte en ännu vackrare, lite längre bort.

På det sättet, kom Rödluvan allt längre och längre in i skogen.

Under tiden, sprang vargen raka vägen till mormors stuga.

Han knackade på dörren.

- “Vem är det ?” Ropade mormor.

- “Rödluvan !” Svarade vargen.

“Jag kommer med en bit kaka och vin till dig.

Släpp in mig.”

- “Tryck bara ned handtaget och kom in !” Ropade mormor.

“Jag är för svag för att orka stiga upp.” Fortsatte hon.

Då tryckte vargen ned handtaget, och dörren gick upp.

Vargen rusade fram till sängen, och slukade mormor.

Sedan drog han på sig hennes kläder, satte på sig hennes nattmössa, och kröp ned i sängen.

Under tiden hade Rödluvan sprungit från den ena blomman till den andra, ute i skogen.

Först när hon inte kunde bära fler blommor, kom hon att tänka på mormor.

Då skyndade hon sig till henne.

Rödluvan blev förvånad över att finna dörren öppen.

När hon steg in, kände hon sig lite orolig,

– hon som annars tyckte så mycket om att vara hos mormor.

Rödluvan ropade högt:

- “God morgon, mormor !”

Men hon fick inget svar.

Då drog hon ifrån gardinerna, och smög sig fram till sängen.

Där låg mormor (fast det var egentligen vargen som låg där) med nattmössan neddragen i ansiktet.

Mormor såg så konstig ut…

Då sade Rödluvan:

- “Men mormor, vilka stora öron du har !”

- “Det är för att jag skall kunna höra dig bättre.” Svarade vargen.

- “Men mormor, vilka stora ögon du har !” Sade Rödluvan.

- “Det är för att jag skall kunna se dig bättre.” Sade vargen.

- “Men mormor”, sade Rödluvan, “vilka stora händer du har !”

- “Det är för att jag bättre skall kunna omfamna dig.”

- “Men mormor, vilken otroligt stor mun du har !”

- “Det är för att jag bättre skall kunna äta upp dig !”

Och i ett huj, hoppade vargen ur sängen, och slukade den stackars Rödluvan.

Sedan kröp vargen ned i sängen igen, somnade,

och snarkade så att väggarna skakade.

Jägaren, som just gick förbi mormors stuga, blev förvånad:

- “Så högt den gamla damen snarkar idag !

Jag måste titta till henne.”

När jägaren kom fram till sängen, såg han att vargen låg i sängen.

Jägaren blev mycket förskräckt.

Men eftersom han trodde att han kanske skulle kunna rädda mormor ur vargens mage, sköt han inte vargen.

Istället tog jägaren fram en sax, och klippte upp magen på vargen.

Efter bara ett par klipp, såg han Rödluvans röda luva lysa.

Ytterligare ett par klipp, och Rödluvan kunde krypa fram, och hon utropade:

- “Åh, så rädd jag var !”

Det var så mörkt inne i vargens mage !”

Sedan kunde gamla mormor också krypa fram, för hon var fortfarande vid liv.

Rödluvan hoppade glatt omkring i rummet.

Men sedan hämtade hon snabbt några stora stenar.

Med dem, fyllde de vargens mage, och sydde sedan ihop vargen igen.

När vargen vaknade, tänkte han kvickt springa sin väg.

Men stenarna i magen var så tunga, att han föll död ned.

Då var alla tre nöjda och belåtna.

Jägaren drog pälsen av vargen, och Rödluvan dansade av glädje.

Mormor åt av kakan, och drack av vinet som Rödluvan hade haft med sig, och mormor kände sig genast bättre.

Men Rödluvan tänkte för sig själv:

- “Jag skall aldrig någonsin mer lämna vägen, och springa in i skogen ensam, när mamma har förbjudit mig det.”

- – – – – – -

Det berättas även om en annan gång, då Rödluvan skulle gå till mormor med kaka, och en annan varg kom fram till Rödluvan, och frågade med sin ondskefulla blick – vänligt – vart hon var på väg,

och försökte lura henne av stigen.

Men då var Rödluvan på sin vakt, och vek ej av från stigen, utan gick istället direkt till mormors hus.

Då Rödluvan berättade för mormor om vargen, föreslog mormor att de skulle låsa dörren när vargen kom, och hälla upp ett stentråg med gårdagens korvvatten, utanför huset.

När vargen klättrade upp på taket, för att vänta på att lilla Rödluvan skulle komma ut ifrån mormors hus, kände han att det doftade korv, och sträckte ut halsen så långt, att han tappade greppet och halkade av taket,

och ned i stentråget med korvvattnet i, och drunknade.

Sedan gick Rödluvan hem, och gjorde ingen annan människa någonting ont.

Slut