.
Det var en gång en drottning, som hade en liten bråkig dotter.
Hur än drottningen förmanade henne, ville dottern aldrig hålla sig lugn.
En dag, när det flög en massa fåglar utanför slottsfönstren, tappade modern tålamodet, och utbrast:
- “Jag önskar att du också vore en korp, så att man kunde få ro här i huset.”
Orden hade knappt uttalats, förrän den lilla prinsessan förvandlades till en korp, som med ett kraxande försvann ut genom fönstret, och satte kurs mot den stora skogen.
En man, som var ute på jakt, fick någon tid senare höra en röst som kallade på honom.
Mannen gick i riktning mot ljudet, och snart hörde han den lilla korpen säga:
- “Jag är prinsessan, fast jag har blivit förtrollad till korp.
Du kan emellertid lösa mig från trolldomen.”
- “Hur skall jag göra då ?” frågade mannen.
- “Lite längre in i skogen, hittar du ett hus, och i det huset bor en gammal kvinna, som vill bjuda dig på mat och dryck, när du kommer.
Men du skall tacka nej, för om du äter eller dricker något, så faller du i sömn, och kan inte göra någonting för mig.
Du skall gå ut i trädgården och vänta på mig.
Jag kommer varje dag klockan två, tre dagar i följd,
- första gången i en vagn som är förspänd med fyra vita hingstar.
Nästa dag dras vagnen av fyra röda hingstar, och dagen därpå, av fyra svarta.
Mannen lovade att göra precis som den lilla korpen hade bett honom.
Och när han kom till den gamla kvinnans hus, sade han också nej till mat och dryck.
Men kvinnan var envis…
“- Ta åtminstone en liten klunk ur det här glaset”, sade hon.
“En gång är ingen gång.”
Då lät mannen övertala sig, och smakade lite på vinet.
På eftermiddagen, gick han som avtalat ut i trädgården, för att vänta på den lilla korpen.
Han hade inte stått där länge, förrän han kände sig förfärligt trött.
Han beslöt att åtminstone lägga sig ner,
- sova skulle han absolut inte göra.
Men han hade knappt sträckt ut sig, förrän ögonen föll igen, och han var försjunken i djup sömn.
Precis klockan två, kom korpen i vagnen, förspänd med de fyra vita hingstarna.
Hon fann mannen sovande, och försökte förgäves att väcka honom.
Och nästa dag, upprepades allt detta.
Mannen lät åter lura sig att dricka några droppar vin, och sov, när den förtrollade prinsessan kom.
Den tredje dagen, frågade den gamla kvinnan mannen om han ville dö, eftersom han inte åt någonting.
- “Jag varken vill, eller får äta och dricka”, svarade mannen.
Kvinnan satte emellertid fram en läcker rätt, och ett glas vin åt mannen,
och när han kände de aptitliga dofterna från maten, kunde han inte motstå frestelsen att smaka lite.
När han stod i trädgården vid middagstid, blev han ännu sömnigare än de båda föregående dagarna, och snart sov han som en stock.
Klockan två, kom den lilla korpen åkande i en ståtlig vagn, dragen av fyra svarta hingstar.
Hon kände på sig att mannen skulle sova även denna gång.
När hon nu åter misslyckades med att väcka honom, lade hon en bit bröd, en bit fläsk, och en flaska vin, bredvid honom.
Han kunde ta för sig hur mycket han ville, varken maten eller vinet, skulle någonsin ta slut.
Sedan trädde hon en guldring med sitt namn ingraverat, på hans finger.
I hans hand, stack hon ett brev, där hon talade om vem gåvorna var ifrån, och i vilket hon dessutom skrivit:
“Jag förstår att du inte kan lösa mig från trolldomen här.
Men om du står fast vid ditt löfte, kom då till det gyllene slottet vid bergets fot.
Jag vet att det står i din makt att hjälpa mig.”
När mannen vaknade, och läste brevet, blev han medveten om hur illa han uppfyllt sitt löfte till prinsessan.
Djupt ångerfull, gav han sig genast iväg för att finna det gyllene slottet.
Men han visste inte var det låg, och han irrade omkring flera veckor i skogen, utan att finna slottet.
Till slut kom han till ett hus, som såg väldigt litet ut, därför att det stod en jätte framför det.
Jätten sken upp, när han såg mannen.
- “Det var bra att du kom”, sade jätten.
“Jag har inte ätit på länge, och du blir alldeles lagom till aftonmåltid åt mig.”
- “Jag låter inte gärna sluka mig”, sade mannen.
“Och är du hungrig, så har jag det som smakar bättre.”
Mannen tog fram brödet, fläsket, och vinet, som aldrig tog slut,
och jätten åt av hjärtans lust.
När jätten äntligen var mätt, och kommit på gott humör, frågade mannen:
- “Kan du säga var jag skall finna det gyllene slottet vid bergets fot ?”
- “Jag skall titta efter på min karta – där finns alla hus, byar och städer”, sade jätten.
Men hur de än letade på kartan, kunde de inte finna det gyllene slottet.
Nu kom emellertid jättens bror hem, och sedan denne också fått äta sig mätt, tog han fram sina kartor, och på en av dem, var slottet utsatt.
Det var emellertid flera tusen mil dit.
Men den ene jätten visste råd.
- “Två timmar kan jag offra på dig”, sade han.
“Sedan måste jag hem igen, och se till huset”.
Jätten tog mannen i famnen, och satte iväg med en väldig fart.
Efter två timmar, satte jätten ned honom på marken, och sade:
- “Nu behöver du bara promenera i 100 timmar, så är du framme”.
Det stämde precis, men när mannen väl var där, visade det sig att slottet inte låg vid bergets fot, utan högst upp på toppen av berget.
Och hela berget var av glattaste glas, så när mannen försökte ta sig upp, rutschade han ständigt tillbaka.
Han såg hur prinsessan for runt slottet i sin vagn, och gladde sig över att han åter funnit henne.
Men han var förstås bedrövad över att han inte kunde komma upp till henne.
- “Jag väntar så länge”, tänkte han, och byggde sig en enkel hydda.
Där satt han ett helt år, och såg varje dag prinsessan fara runt slottet.
En dag, fick han emellertid se tre stråtrövare, inbegripna i ett häftigt slagsmål.
Han gick fram och frågade dem varför de gick så illa åt varandra.
Den ene berättade att han funnit en käpp som öppnade alla dörrar, om man knackade på med den.
Den andre hade hittat en mantel, i vilken man blev osynlig,
och den tredje hade kommit över en häst, som tog sig fram överallt, och även kunde trava uppför glasberg.
Vad de nu var oense om, gällde om de skulle hålla ihop även i fortsättningen, eller om de skulle skiljas åt.
- “Jag köper alla tre sakerna av er”, sade mannen.
“Och ni får någonting annat istället, som är mycket värdefullare.
Men först vill jag pröva alltihop, så att ni inte lurar mig.”
Han fick käppen, satte sig upp på hästen, och till sist hängde rövarna på honom manteln.
Och därmed blev han osynlig för dem.
Han gav dem några ordentliga rapp med käppen, och ropade:
- “Här får ni vad ni förtjänar, era skojare !”
Så red han upp för glasberget, och när han kom fram till slottet, fann han att den väldiga porten var låst.
Men det var ingen konst att öppna den.
Ett lätt slag med käppen, och den gick genast upp, på vid gavel.
Inne i slottet, fann han prinsessan sittande i en stor sal.
Hon höll just på att dricka en bägare vin.
Hon kunde emellertid inte se mannen, därför att han fortfarande hade sin osynlighetsmantel på sig.
Han drog av sig den ring han hade fått av prinsessan, och släppte ned den i bägaren, så det klang i guldet.
- “Det är min ring,
då måste mannen som fick den, också vara här”, sade hon.
Hon sökte genom hela slottet utan att finna mannen, men när hon trädde ut på slottstrappan, såg hon honom sitta där på sin häst.
Nu hade han nämligen kastat av sig manteln, och var fullt synlig.
Med jubel i hjärtat, rusade hon ned till honom.
Han steg ned från hästen, och tog henne i sina armar, och de kysste varandra.
- “Du har löst mig ifrån trolldomen, och i morgon skall vårt bröllop stå”, sade prinsessan.
SLUT
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.