(1)
Nu stiger solen så klar,
som om inget hemskt,
- inget hemskt,
hade hänt i natt !
Det hemska,
har drabbat endast mej,
men solen - solen,
den skiner lika mycket på alla !
Inneslut inte natten i dig,
utan sänk den i evigt ljus !
Ett litet bloss, har slocknat i mitt hus,
Var hälsade – var hälsade,
världens glädjefulla ljus.
(2)
Nu förstår jag,
varför ni, med så dunkla lågor,
med många blickar, såg mot mej.
Åh, ögon ! – Åh, ögon !
Ni uppbådade all er kraft,
i ett enda ögonkast.
Jag insåg inte – eftersom dimma,
vävd av förbländande öden,
omslöt mig -
att era strålar redan återvände,
hemåt – hemåt
dit, där alla strålar utgår.
Ni ville med er lyskraft berätta:
“Vi skulle gärna stanna hos dig”.
Men ödet ville något annat.
Se på oss nu,
för snart är vi fjärran ifrån dig !
Det som för dig är blott ögon nu,
kommer att i natt,
vara dina stjärnor.
(3)
Då din lilla mor,
steg in genom dörren,
och jag vände mitt huvud,
för att se mot henne,
föll först inte min blick,
på hennes ansikte,
utan på en punkt, närmare tröskeln,
där ditt älskade ansikte borde vara,
där du, med glädje så ljus,
brukade stiga in, min lilla dotter.
Då din lilla mor,
steg in genom dörren,
med ett skimrande stearinljus,
föreföll det mig,
som om du också var med,
skridande bakom,
så som du brukade komma in i rummet !
Åh Du, Åh Du, mitt kött och blod,
ack, för tidigt slocknade glädjens sken !
(4)
Jag tänker ofta: De har bara gått ut,
och kommer snart hem igen !
Det är vackert idag – var ej orolig,
de har bara gått en lång promenad.
Alldeles säkert, de har bara gått ut,
och är strax på väg hem igen !
Var ej orolig, det är vackert idag,
de har bara gjort en resa,
till avlägsna höjder.
De har bara gått före oss ut,
och tänker inte komma hem igen.
Vi går och möter dem,
på de avlägsna höjderna.
- I solskenet,
är det vackert på dessa höjder !
(5)
I detta väder, i denna stormvind,
skulle jag aldrig låtit barnen gå ut,
de har blivit bortförda,
och jag hann inte varna dem !
I detta väder, i denna storm,
skulle jag aldrig låtit barnen gå ut.
Jag var rädd för att de skulle bli sjuka,
nu är den rädslan förgäves.
I detta väder, i denna fasa,
skulle jag aldrig låtit barnen gå ut.
Jag oroades över,
att de skulle dö nästa dag,
nu är den oron förgäves.
I detta väder, i denna fasa,
skulle jag aldrig låtit barnen gå ut,
de har blivit bortförda,
jag kunde inte varna dem !
I detta väder,
i denna storm, i denna stormvind,
vilar de, som i sin moders hus,
inga stormar räds de,
skyddade av Guds hand.
De vilar – de vilar,
som i sin moders hus.
Som i sin moders hus.
SLUT