”En god affär” – bröderna Grimm

SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR


Det var en gång en bonde som köpte en ko, vilken han slaktade.

Han räknade ut att om han sålde köttet, kunde han få in mycket mer pengar än kon var värd,

- och så hade han ju skinnet också…

När han nu kom till staden med köttet, stod där en hel flock hundar vid stadsporten.

Bland dem fanns det en stor vinthund*.

Vinthunden hoppade runt bondens köttkärra, nosade, och skällde.

Den enfaldige bonden sade till vinthunden:

- Ja, jag begriper nog att du skäller för att du vill ha en bit av köttet, men om jag gav dig det, skulle jag minsann råka illa ut.

När hunden fortsatte att skälla, sade bonden:

- Du äter väl inte upp det ?

Och du går väl i god för dina kamrater där ?

Hunden gick på med sitt skällande, och bonden sade:

- Nå, när du är så envis, så skall jag lämna det åt dig:

Om tre dagar måste jag ha mina pengar, annars går det dig illa.

Därpå lassade han av köttet, och vände om hem igen.

Hundarna kastade sig över köttet, och skällde ljudligt.

Bonden, som hörde skällandet på långt håll, sade till sig själv:

- Lyssna bara, nu vill de ha en bit allihop, men den stora måste ansvara för det, inför lag.

När tre dagar hade gått, tänkte bonden:

”I kväll har jag slantarna”, och kände sig helt nöjd.

Men ingen kom med hans pengar.

- Man kan inte lita på någon mer, tänkte han.

Bonden gick till staden, sökte upp slaktaren, och fordrade sina pengar.

Slaktaren trodde att han skämtade, men bonden sade:

- Skämt åsido, hit med mina pengar !

Kom inte den stora hunden till er för tre dagar sedan, med hela den slaktade kon ? frågade bonden manande.

Slaktaren blev ond, tog ett kvastskaft och jagade ut honom.

- Vänta bara, sade bonden, det finns väl rättvisa i världen.

Bonden gick till kungliga slottet och bad om företräde.

Kungen satt med sin dotter bredvid sig.

Kungen frågade bonden vad det var för tråkigheter han hade råkat ut för.

- Ack, sade bonden,

hundarna har tagit det som tillhör mig, och slaktaren gav mig betalt med käppen.

Bonden berättade omständligt hur allt hade gått till, och kungens dotter började att skratta högt.

Kungen sade till bonden:

- Jag kan inte ge dig din rätt här, men du skall få min dotter till hustru.

Hon har inte skrattat i hela sitt liv förrän just nu, och jag har lovat henne åt den som kunde få henne att skratta.

Du kan tacka Gud för din lycka !

- Åh, sade bonden, jag vill inte ha henne.

Jag har en gumma där hemma, och redan det är för mycket för mig.

När jag kommer hem, är det som om det stod en i var vrå.

Kungen blev vred, och sade:

- Du är en grobian !

- Ack, ers majestät, svarade bonden, man kan inte begära mer än tre marker talg av en träbock !

- Vänta, sade kungen, du skall få en annan belöning.

Gå din väg nu, men kom igen om tre dagar, så skall du få femhundra.

När bonden kom ut, sade vaktposten vid dörren:

- Du har fått kungens dotter att skratta,

det kommer du säkert att få något för.

- Jo, jag menar det, svarade bonden.

Jag skall få femhundra.

- Hör på, sade soldaten, ge mig lite med,

vad skall du med alla de där pengarna till ?

- Bara för att det är du, sade bonden, så skall du få tvåhundra.

Anmäl dig hos kungen om tre dagar, och låt dem räkna upp pengarna åt dig.

En schackrare*, som stod i närheten och hade hört vad de talade om, sprang efter bonden, tog tag i hans rock, och sade till honom:

- Guds död, en sådan lyckans gullgosse ni är !

Jag skall växla pengarna i skiljemynt* åt er,

vad skall ni med riksdalerna till ?

- Ja, sade bonden, du kan ju få trehundra,

ge mig skiljemynten nu med detsamma, i småpengar.

Om tre dagar får du betalt för det hos kungen, sade bonden.

Schackraren blev glad vid tanken på hur mycket han skulle förtjäna, och räknade upp summan i dåliga skiljemynt, av vilka tre inte var värda mer än två av prima sort.

Efter tre dagar, gick bonden – som kungen hade befallt – och inställde sig hos kungen.

- Ta av honom rocken, sade kungen,

nu skall han få sina femhundra.

- Ack, sade bonden, de är inte mina längre, tvåhundra gav jag till vaktposten,

och trehundra växlade schackraren åt mig.

Med rätta tillkommer mig inget alls !

I detsamma kom soldaten och schackraren in, framställde de fordringar som de hade på bonden, och fick mycket ordentligt sina rapp.

Soldaten uthärdade det med jämnmod, och visste förresten redan hur sådant smakade, men schackraren jämrade sig högljutt:

- ”Oj,oj ! Är detta riksdalerna ?”

Kungen kunde inte låta bli att skratta åt bonden, och då kungens vrede hade gått över, sade han:

- Eftersom du har förlorat din belöning redan innan du fick den, så skall jag ge dig ersättning.

Gå in i min skattkammare och hämta pengar där – så mycket du vill.

Bonden lät inte säga sig detta två gånger.

Han stoppade i sina rymliga fickor så mycket som fick plats 

Sedan gick han till värdshuset och räknade igenom sina pengar.

Schackraren hade smugit sig efter honom hur bonden satt och muttrade för sig själv:

- Nu har den kanaljen till kung lurat mig ändå !

Kunde han inte ha gett mig pengarna själv, så visste jag vad jag hade.

Hur kan jag veta om det är riktigt, det som jag har stoppat på mig på måfå ?

- Bevare mig, sade schackraren för sig själv, han talar ju vanvördigt om vår nådige herre.

Jag går och rapporterar det, så får jag belöning och han blir straffad.

När kungen fick höra vad bonden hade sagt, blev han ond, och befallde schackraren att gå och hämta syndaren.

Schackraren sprang och sade till bonden:

- Ni skall genast komma till kungen, alldeles som ni går och står.

- Jag vet bättre vad som är passande, svarade bonden.

Först skall jag låta göra mig en ny rock.

Tror du att en karl som har så gott om pengar går bort i den här gamla sjaskiga rocken ?

Schackraren förstod att han inte kunde få iväg bonden utan en annan rock,

han fruktade att om kungens vrede försvann, så gick han miste om sin belöning, och bonden om sitt straff, och därför sade han:

- För den korta tiden skall jag låna er en vacker rock, bara för vänskaps skull.

Bonden höll till godo med detta, tog på sig schackrarens rock, och gick med honom.

Kungen förebrådde bonden för de stygga ord han hade sagt, och som schackraren hade fört fram till honom.

- Ack, sade bonden, vad den där sortens folk säger, är alltid lögn.

Den där karlen drar sig inte för att påstå att det är hans rock jag har på mig.

- Vad skall detta betyda ? ropade schackraren.

Är inte rocken min kanske ?

Lånade jag er den inte av ren vänskap, för att ni skulle kunna visa er för hans majestät ?

När kungen hörde detta, sade han:

- En av oss har schackraren absolut bedragit, antingen mig, eller bonden,

och så lät han honom få lite efterbehandling i samma sorts riksdaler som förut.

Men bonden gick hem med den fina rocken, och pengarna i fickan.

- Den här gången hade jag tur, sade bonden.

 

SLUT