En fattig skogshuggare bodde med sin hustru och sina tre döttrar, i en liten stuga, vid randen av en enslig skog.
En morgon då skogshuggaren gav sig av till arbetet, så sade han till sin hustru:
- “Låt den äldsta flickan komma med middag till mig i skogen, annars blir jag aldrig färdig.
Och för att hon inte skall gå vilse”, lade han till, “så tar jag med mig ett knyte med hirs, och strör ut kornen på vägen.”
När solen stod mitt över skogen, så gav sig flickan av med en kruka full med soppa.
Men pilfinkarna och talgoxarna, lärkorna och blåmesarna, koltrastarna och grönsiskorna, hade för länge sedan pickat i sig hirskornen, och flickan kunde inte hitta spåret.
Då gick hon på måfå allt längre bort, tills dess att solen gick ned, och natten bröt in.
Träden susade i mörkret, ugglorna hoade, och flickan började bli rädd.
Då fick hon på avstånd se ett ljus, som glimmade mellan träden.
Där borde det väl bo folk…, tänkte hon, …som jag kan få stanna hos över natten…,
och så gick hon mot ljuset.
Det dröjde inte länge, förrän hon kom fram till ett hus, där det lyste ur fönstren.
Hon knackade på, och en grov röst ropade där inne:
- “Stig in.”
Flickan klev in i den mörka förstugan, och knackade på rumsdörren.
- “Stig bara in”, ropade rösten, och när flickan öppnade dörren till stugan, så satt det en isgrå gammal man vid bordet.
Han satt med ansiktet stött i händerna, och hans vita skägg svallade över bordet, nästan ända ned till golvet.
Vid ugnen så låg det tre djur - en höna, en tupp, och en brokig ko.
Flickan berättade för gamlingen vad som hade hänt henne, och bad om härbärge för natten.
Mannen sade:
- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”
- “Flops !” Svarade djuren, och det måtte väl betyda:
“Gärna för oss”. För gamlingen fortsatte:
- “Här finns allt i överflöd, – ställ dig vid spisen och laga till kvällsmat.”
I köket så hittade flickan rikligt av allting, och hon lagade till en god måltid;
men djuren tänkte hon inte på.
Hon bar den fulla skålen till bordet, satte sig bredvid den gråe mannen, åt, och stillade sin hunger.
När hon var mätt, så sade hon:
- “Nu är jag trött, var finns det en säng, där jag kan lägga mig och sova ?”
Djuren svarade:
- “Med honom åt du, med honom drack du, inte tänkte du på höna, tupp och ko,
månntro, om natten ger dig någon ro !”
Då sade gamlingen:
- “Gå bara uppför trappan, så hittar du en kammare, med två sängar.
Skaka bolstren, och bädda med vitt linne, så kommer jag också och lägger mig och sover.”
Flickan gick upp, och när hon hade skakat bolstren och bäddat rent, så lade hon sig i den ena sängen, utan att vänta på gamlingen.
Men efter ett tag, så kom den gråe mannen, lyste på flickan med ljuset, och skakade på huvudet.
Och när han såg att hon sov som en stock, så öppnade han en fallucka, och lät henne sjunka ned i källaren.
Sent på kvällen så kom skogshuggaren hem, och förebrådde sin fru att hon hade låtit honom hungra hela dagen.
- “Det är inte mitt fel”, svarade hustrun,
“flickan gick iväg med middagen.
Hon måste ha gått vilse. I morgon kommer hon säkert hem igen.”
Innan det dagades nästa morgon, så steg skogshuggaren upp och ville bege sig till skogen, och han krävde att den näst äldsta dottern skulle komma med middagsmat åt honom, den här gången.
- “Jag tar med mig ett knyte med linser”, sade han, “de är större än hirskornen, så flickan kommer kunna se dem bättre, och kan inte ta miste på vägen.”
Vid middagstid så gick den näst äldsta flickan iväg med maten, – men linserna var försvunna.
Liksom dagen innan, så hade skogsfåglarna pickat i sig dem, och inte lämnat en enda lins kvar.
Flickan irrade omkring i skogen, tills det blev natt.
Då kom också hon till den gamle mannens hus, blev kallad att komma in, och bad om mat och härbärge för natten.
Mannen med det vita skägget, frågade återigen djuren:
- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”
Djuren svarade än en gång:
- “Flops”, och alltsammans skedde likadant som dagen innan.
Flickan lagade till en god måltid, – åt och drack med gamlingen, och brydde sig ej om djuren.
Och när hon frågade efter sitt nattliga härbärge, så svarade djuren:
“Med honom åt du, med honom drack du. Inte tänkte du på höna, tupp och ko,
månntro, om natten ger dig någon ro !”
När flickan hade somnat så kom gamlingen, betraktade henne, skakade på huvudet, och släppte ned även henne i källaren.
Den tredje morgonen så sade skogshuggaren till sin fru:
- “Skicka vårt yngsta barn med maten idag, – hon har alltid varit snäll och lydig, och hon kommer att hålla sig till den rätta vägen, och inte irra omkring som sina yrhättor till systrar.”
Modern ville inte, utan sade:
- “Skall jag nu även mista mitt käraste barn ?”
- “Gör dig inga bekymmer…”, svarade han, “…hon går inte vilse. Hon är för klok och förståndig,
och dessutom tänker jag ta med mig ärtor att strö ut. De är ännu större än linser, och de kommer att visa henne vägen.”
Men när den yngsta flickan vandrat ut med sin korg på armen, så hade skogsduvorna redan ärtorna i krävan, och hon visste inte åt vilket håll hon skulle vända sig.
Flickan var djupt bekymrad, och tänkte hela tiden på hur hennes stackars far fick gå hungrig, och hur hennes snälla mor måtte jämra sig, när hon inte kom hem igen.
Äntligen, när det blev mörkt, så fick hon syn på ett ljussken, och kom fram till huset i skogen.
Hon bad vänligt att hon skulle få stanna där över natten, och mannen med det vita skägget frågade återigen sina djur:
- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”
- “Flops”, sade de.
Då gick flickan fram till ugnen, där djuren låg, och hon smekte hönan och tuppen.
Med handen, strök hon dem över deras glänsande fjädrar, och den brokiga kon – henne kliade flickan mellan hornen.
Och när hon, på gamlingens anmodan, hade lagat till en god soppa, och skålen stod på bordet, så sade hon:
- “Skall jag äta mig mätt, utan att de rara djuren får något ?”
Där ute finns allt i överflöd, och först så vill jag sörja för dem.”
Sedan gick hon och hämtade korn, och strödde ut dem framför hönan och tuppen, och kom med ett helt fång väldoftande hö åt kon.
- “Låt er väl smaka, kära djur”, sade hon, “och om ni är törstiga, så skall ni även få friskt vatten att dricka.”
Sedan bar hon in en hel spann med vatten, och hönan och tuppen hoppade upp på kanten, stack ned näbben, och höll sedan upp huvudet, så som fåglar gör när de dricker, och den brokiga kon tog sig också en rejäl klunk.
När djuren var utfordrade, så satte sig flickan vid bordet, intill den gamle mannen, och åt det som han hade lämnat kvar åt henne.
Det dröjde inte länge förrän hönan och tuppen började att sticka huvudet under vingen, och den brokiga kon, klippte med ögonen.
Då sade flickan:
- “Borde vi inte gå till sängs ?”
- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”
Djuren svarade:
- “Flops, med oss åt du, med oss drack du. Du tänkte, du, på höna, tupp och ko,
god natt ! Gå nu till ro !”
Då gick flickan uppför trappan, skakade bolstren, och bäddade med rent linne, och när hon var färdig så kom gamlingen och lade sig i den ena sängen, och hans vita skägg nådde honom ända ned till fötterna.
Flickan lade sig i den andra sängen, bad sin aftonbön, och somnade.
Hon sov lugnt tills det blev midnatt. Då blev det så oroligt i huset, att flickan vaknade.
Det började att knäppa och knastra i vrårna, och dörrarna flög upp och slog mot väggen.
Det mullrade i bjälkarna som om de slets ur sina fogar, och det lät som om trappan störtade samman, och till sist så dånade det som om hela taket störtade in.
Men då det blev tyst igen, och eftersom flickan inte hade kommit till skada, så blev hon lugnt liggande, och somnade om.
Men när hon i klart solsken nästa morgon vaknade, så vad fick hon då skåda ?
Hon låg i en stor sal, och runt omkring henne, så glänste allt i kunglig prakt.
På grön sidenbotten, så växte gyllene blommor uppåt väggarna.
Sängen var av elfenben, med täcke av röd sammet, och på en stol bredvid sängen, så stod ett par pärlbroderade tofflor.
Flickan trodde att det var en dröm, men tre välklädda tjänare kom in och frågade vad hon befallde.
- “Gå er väg”, svarade flickan,
“jag skall strax stiga upp och koka soppa åt den gamle mannen, och sedan skall jag även utfordra den rara hönan, den rara tuppen, och den rara brokiga kon.”
Flickan trodde att gamlingen redan hade stigit upp, och hon tittade sig omkring efter hans säng, men det var inte han som låg i den, utan en främmande man.
Och medan hon betraktade honom, och såg att han var ung och vacker, så vaknade han, reste sig upp, och sade:
- “Jag är en kungason, och en elak häxa hade förtrollat mig så att jag var tvungen att leva som en isgrå gubbe i skogen.
Ingen fick vara i min närhet, utom mina tre tjänare, förtrollade till en höna, en tupp, och en brokig ko.
Och förtrollningen skulle inte brytas, förrän det kom en flicka som hade ett så gott hjärta, att hon bar sig kärleksfullt åt, inte bara mot människor, utan också mot djuren.
Och det var DU.
Och genom dig så löstes vi från förtrollningen vid midnatt, och det gamla huset i skogen förvandlades återigen till mitt kungliga slott.”
Och när de hade stigit upp, så sade kungasonen till de tre tjänarna, att de skulle åka och hämta flickans mor och far, till bröllopsfesten.
- “Men var är mina två systrar ?” frågade flickan.
- “Dem har jag spärrat in i källaren, och i morgon så skall de föras ut i skogen och tjäna som pigor åt en kolare, tills de har bättrat sig, och inte längre låter de stackars djuren hungra.”
Slut