En rik bonde stod en dag på sin gård, och skådade ut över sina präktiga ägor.
Kornet stod kraftigt och fullmoget, och fruktträden dignade under de härligaste äpplen och päron.
Förra årets skörd, fyllde fortfarande ladorna så att de höll på att sprängas.
I ladugården stod kraftiga oxar och feta kor, och i stallet stod skinande blanka, starka hästar.
Och inne i storstugan lät bonden sina ögon med välbehag vila på den järnbeslagna kistan,
- där han förvarade alla sina pengar.
När han stod där och gladdes över sina rikedomar, knackade det plötsligt,
men inte på dörren till huset, utan på dörren till hans hjärta.
Dörren öppnades, och han hörde en röst utanför fråga:
- “Har du gjort något för dina medmänniskor, med allt detta ?”
“Har du tänkt på de fattigas nöd ?”
“Har du delat ditt bröd med de hungrande ?”
“Har du varit nöjd med det du har, eller har du haft begärelse efter ännu mer ?”
Bondens hjärta tvekade inte med svaret:
- “Jag har varit hårdhjärtad och oförsonlig, och har aldrig gjort något för mina medmänniskor.
Om någon fattig kommit till mig, har jag visat bort densamma.
Jag har inte tänkt på min själ, utan bara bekymrat mig om att öka mina rikedomar.”
När den rike bonden hörde detta uppriktiga svar från sitt hjärta, blev han förskräckt.
Hans knän började att darra, och han var tvungen att sätta sig ned.
Då knackade det åter, men denna gång på husets dörr.
Det var en granne, – en fattig man som sällan hade nog med mat åt sina många barn.
Han kände till den rike bondens girighet, men ville för barnens skull, ändå be honom om hjälp.
- “Jag vet att ni inte gärna ger något”, sade den fattige grannen.
Men mig håller vattnet på att stiga över huvudet.
Mina barn svälter.
Låna mig fyra mått korn.”
Den rike bonden såg länge på den fattige grannen,
och i samma ögonblick började givmildhetens sköna sol att smälta girighetens ispansar.
- “Jag vill inte låna dig fyra mått korn, men jag skall skänka dig åtta, på ett villkor”, sade han.
- “Vad vill du att jag skall göra ?” frågade den fattige grannen.
- “När jag är död, måste du vaka tre nätter vid min grav”, sade den rike bonden.
Den fattige tyckte inte om villkoret,
men i sin nöd svarade han JA, – fick kornet, och begav sig hem till sina barn.
Det var som om den rike bonden anat vad som förestod honom:
Efter tre dagar, föll han plötsligt ned död.
Ingen visste hur det hade gått till, och ingen sörjde honom.
När han begravts, kom den fattige ihåg sitt löfte.
Han ville helst slippa uppfylla det, men beslöt att ändå följa ‘hederns bud’.
När natten bröt in, gick han till kyrkogården och satte sig på gravkullen.
Det var lugnt och stilla.
Månen sken över gravarna, och ibland lät en uggla höra sitt klagande läte.
När solen steg upp, återvände bonden hem.
Även nästa natt förflöt lika lugnt.
På kvällen, den tredje dagen, kom en stark ångest över honom.
Det var som om något skulle hända.
När han kom ut till kyrkogården, stod där en man som han aldrig hade sett förr.
Mannen var inte längre ung; Hans ansikte var ärrigt; Hans skarpa ögon sköt blixtar.
Han hade en stor mantel över axlarna, och under manteln stack ett par ryttarstövlar fram.
- “Vad söker ni här ?
Är ni inte rädd att vara på kyrkogården ?” frågade den fattige bonden.
- “Jag söker ingenting, och jag fruktar ingenting”, sade mannen med manteln.
“Jag är som ynglingen, som drog ut i världen för att lära känna vad fruktan är, men som inte lyckades.
I stället fick han en prinsessa till hustru, och stora rikedomar.
Jag har däremot alltid varit fattig.
Jag är bara en avskedad soldat, och jag tänker tillbringa natten här, därför att jag inte har tak över huvudet någon annanstans.”
- “Om ni inte är rädd, så stanna här hos mig, och hjälp mig att vakta graven där”, sade den fattige bonden.
- “Det är just en soldats uppgift att hålla vakt.
Vad som än händer här – gott eller ont – så skall vi möta det tillsammans”, svarade soldaten.
Allt var lugnt och stilla ända fram till midnatt, då de plötsligt hörde ett tjut.
I samma ögonblick, stod ‘Den onde’ själv framför dem.
- “Ge er iväg, drullar !” Skrek Den onde.
“Den som ligger i den här graven, tillhör mig.
Jag skall hämta honom,
och om ni inte makar på er, så vrider jag halsen av er.”
- “Ta det lugnt, bäste Hornpelle”, svarade soldaten.
“Ni har ingen befälsrätt över mig, och vi tänker inte flytta på oss,
och rädsla, det har jag ännu inte lärt mig att känna någon.”
- “De där kanaljerna kommer man bäst till rätta med, om man ger dem pengar”, tänkte Den onde.
Den onde tog fram en stor pung guldmynt, och frågade hövligt om de inte ville ta den, och sedan bege sig iväg.
- “Det låter kanske höra sig”, sade soldaten.
“Fast en pung med guldmynt är ingenting…
Men om ni fyller min ena stövel med guldmynt, så skall vi rymma fältet.”
- “Så mycket har jag inte på mig”, sade Den onde.
“Men jag känner en penningväxlare i staden här intill, så jag kan hämta mera.
Han lånar mig så gärna.”
När Den onde hade försvunnit, tog soldaten av sig vänstra stöveln.
- “Nu skall vi dra den där brasmakar’n vid näsan”, sade han.
“Låna mig din kniv”, käre bror.
Med ett raskt snitt, skar soldaten av sulan på stöveln, och ställde stöveln i det djupa gräset.
Det dröjde inte länge, förrän Den onde kom tillbaka med en hel säck guldmynt på ryggen.
- “Häll bara i”, sade soldaten, och höll fram stöveln.
Den onde hällde, men inte blev stöveln full…
- “Det där räcker inte på långa tag”, sade soldaten förargat.
Ni måste hämta mer pengar.”
Efter en stund kom Den onde tillbaka med en ändå större säck med pengar.
- “Det där ser bättre ut, fast jag tvivlar på att stöveln blir full”, sade soldaten.
Guldmynten föll som en ström ned i stöveln, vilken emellertid förblev lika tom som förut.
Soldaten höll stöveln rakt över en grop, vilken doldes av det höga gräset, och Den onde såg inte att sulan var borta.
- “Hämta mera pengar !” Befallde soldaten.
“Annars stannar vi här.”
Den här gången blev Den onde borta länge, och när han åter dök upp, så baxnade han under en väldig säck med guldmynt.
Han skakade ut innehållet i säcken över stöveln, som emellertid inte blev full nu heller.
Den onde blev rasande och försökte ta stöveln från soldaten, men i samma ögonblick, steg solen upp, och Den onde flydde skrikande för dess första strålar,
och den rike bondens själ var räddad.
Nu ville den fattige bonden att han och soldaten skulle dela guldet.
Men soldaten hade en annan mening:
- “Ge bort min del till de fattiga”, sade han.
Jag följer dig till ditt hem, och vill leva hos dig i lugn och ro, så länge Gud låter mig göra det.
Slut
.
.
.
.
.
.