DET VAR EN GÅNG EN MAN som hade tre söner. Den yngste sonen hette Dummerjöns, och alla människor bespottade, föraktade, och skrattade åt honom.
En dag, gick den äldste sonen ut i skogen för att hugga kvistar, och hans mor gav honom en riktigt stor bit pannkaka och en flaska vin, – för att han inte skulle behöva hungra eller törsta.
När sonen kom in i skogen, mötte han en grå gammal man, som sade “goddag”, och bad: – “Ge mig ett litet stycke pannkaka, och en klunk av ditt vin, jag är så hungrig och törstig.”
- “Om jag gjorde det, då hade jag ju ingenting kvar till mig själv”, svarade den kloka sonen. “… Gå din väg.” Därefter gick sonen vidare.
Då han började att hugga kvistar, så råkade han hugga fel, och fick yxan i armen. Han var tvungen att gå hem, och lägga på ett förband. – Det var emellertid den grå mannen, som var orsak till detta missöde.
Dagen därpå, gick den näst äldste sonen ut i skogen, och modern gav även honom en bit pannkaka, och en flaska vin. Också han, mötte den grå gamle mannen, som bad om ett stycke pannkaka och lite vin.
Men denne son, var en lika kvick tjome, och sade: “Det som du får, det går ju jag miste om …Gå din väg.” Mellansonen lät mannen stå kvar, och gick själv vidare.
Men straffet för detta uteblev inte, för när han hade gjort ett par hugg i trädet, så högg han sig i benet, och var tvungen att bäras hem.
- “Låt nu mig gå ut och hugga kvistar, far”, sade Dummerjöns.
- “Det går inte för sig alls det”, svarade fadern. “Du förstår dig inte på sånt där. Du ser ju hur dina bröder har kommit till skada. Var du bara med, och prova på det litegrann vid sidan om.
Men Dummerjöns tiggde och bad, och tråkade fadern, och till slut så sade fadern: – “Gå då. … Av att skada sig blir man klok.”
Modern gav Dummerjöns en simpel kaka, som var gjord av mjöl och vatten, direkt i askan, och en flaska sur öl.
Då Dummerjöns kom in i skogen, mötte även han den grå gamle mannen, som bad om lite kaka och vin.
- “Jag har inget annat än en enkel kaka, som är gjord på mjöl och vatten, och en skvätt sur öl”, svarade Dummerjöns, “men om du vill ha, så varsågod.”
Därpå satte de sig ned, och när Dummerjöns tog fram kakan, så hade den förvandlats till den läckraste äggpannkaka, och det sura ölet, hade förvandlats till vin.
Då de hade ätit och druckit, så sade mannen: “Jag vill ge dig något för att du är så god och givmild. Hugg ned det gamla trädet därborta, så skall du finna någonting nere bland rötterna.” Därefter sade den gamle mannen farväl, och gick.
Dummerjöns gick iväg och fällde trädet, och då såg han, att det nere bland rötterna, satt en gås med fjädrar av renaste guld. Han tog med sig gåsen, och gick iväg till ett härbärge att sova i över natten.
Värdshusvärden hade tre döttrar, och när döttrarna såg gåsen så blev de nyfikna, och ville veta vad det var för en underlig fågel, och de var nog bra sugna på att få en av guldfjädrarna…
- “Jag skall nog finna ett sätt att få tag på en,” tänkte den äldsta dottern, och när Dummerjöns var ute en stund, så grep hon tag i vingen, men då blev hennes hand hängande fast vid den.
Lite efteråt, kom den andra dottern in, och skulle norpa en av guldfjädrarna, men hon hann knappt röra vid sin syster, förrän hon också blev hängande fast.
Till sist kom även den tredje dottern, och systrarna ropade till henne: “Kom inte hit ! För guds skull, kom inte hit !”
Men, hon kunde inte begripa varför, och när hon rörde vid sina systrar, då blev även hon hängande fast, och alla tre systrarna blev kvar hela natten inne hos gåsen.
Nästa morgon tog Dummerjöns gåsen under armen, och fortsatte sin färd, utan att lägga märke till att de tre flickorna hängde fast vid gåsen. Flickorna var tvungna att småspringa bakefter, och följa Dummerjöns i varje snirkelsprång han gjorde.
Ute på färden så mötte de en präst, och när prästen såg släptåget, så sade han: – “Skäms på er, ni fräcka flickor, som springer efter en ung karl på det sättet”, varpå prästen grep fatt i den yngsta flickan, för att försöka hålla henne kvar.
Men knappt hade prästen hunnit röra vid henne, förrän även han hängde fast, och blev tvungen att springa med.
Efter ett tag kom klockaren, och han blev rätt så förvånad, när han fick se prästen ränna i hälarna på de tre flickebarnen.
“Här går det visst undan, käre fader,” ropade klockaren, “Men, skynda på, för vi har barndop i dag.” Fortsatte han.
Därpå tog klockaren tag i prästens arm, men blev då också han, hängande efter.
De fem var tvungna att jaga vidare efter varandra, och en stund senare mötte de två bönder, som kom från åkern med sina hackor.
Prästen kallade på bönderna, och frågade om de ville hjälpa honom och klockaren att bli fria, men i samma ögonblick som bönderna rörde vid dem, så blev de också hängande fast, och nu sprang det hela sju personer efter Dummerjöns och hans gås.
Därefter kom de till en by, där det fanns en kung, som hade en dotter som var så allvarlig, att hon aldrig skrattade, och kungen hade därför låtit kungöra, att den som lyckades få dottern att skratta, skulle få henne till hustru.
Då Dummerjöns fick veta det, gick han upp till slottet med gåsen och hela det långa släptåget, och när prinsessan såg de sju personerna ränna där i hälarna på varandra, så började hon att skratta hjärtligt, och kunde rakt inte sluta att skratta.
Dummerjöns bad nu om att få prinsessan till brud, men kungen verkade inte riktigt nöjd med att Dummerjöns blev hans svärson, och gjorde en hel del invändningar, och sade att Dummerjöns först var tvungen att skaffa fram en man, som kunde dricka en hel vinkällare full med vin.
Dummerjöns tänkte att den lille grå mannen kunde hjälpa honom, och gick ut i skogen, till det ställe, där han hade fällt trädet.
Där satt en man, som såg mycket bedrövad ut, och Dummerjöns frågade hur det var fatt.
- “Jag är så förskräckligt törstig,” svarade mannen, “kallt vatten kan jag bara inte med, och jag har nyss druckit en kask vin, men vad hjälper en droppe vatten på en het sten…”
“Kom med mig, så ska jag hjälpa dig”, sade Dummerjöns, och tog med honom ned i kungens vinkällare.
Mannen böjde sig över de stora tunnorna och drack och drack, så att han till slut blev alldeles vek i ryggen. Innan dagens slut, var källaren tömd på vin.
Dummerjöns bad nu att få sin brud, men kungen ondgjorde sig över att en sådan tjome, som alla och envar kallade Dummerjöns, skulle äga hans dotter, och sade att Dummerjöns först var tvungen att skaffa fram en man, som kunde äta ett helt berg av bröd.
Dummerjöns funderade inte länge, utan gick ut i skogen.
På samma ställe som sist, satt den gamle mannen och snörade en rem runt midjan, med en förtretfull min.
- “Nu har jag ätit en ugn full med bröd,” sade han, “men vad hjälper det, när man är så utsvulten som jag… Min mage är så tom, att jag måste snöra in mig, för att inte dö av svält.”
- “Kom du med mig, så skall du nog bli mätt,” sade Dummerjöns glatt, och gick iväg med honom till slottet.
Kungen hade låtit samla in allt mjöl i hela riket till slottet, och bagarna hade bakat ett enormt berg med bröd. Mannen från skogen, ställde sig framför det, och började att äta.
Och då dagen var skriden, var hela berget av bröd uppätet.
Dummerjöns bad nu åter om att få sin brud, men kungen gav honom en tredje uppgift, och bad nu om ett skepp, som kunde färdas lika bra på vatten som på land.
- “När du kommer seglande i det, då skall du strax få min dotter”, sade kungen.
Dummerjöns gick på nytt ut i skogen, och där satt den gamle mannen, som han hade givit sin pannkaka och sitt vin.
- “Du har varit god mot mig, och gett mig att äta och dricka”, sade den gamle mannen, “nu skall jag hjälpa dig…”
Därefter gav han Dummerjöns ett skepp, som kunde färdas både på vatten och på land, och nu kunde kungen inte längre neka Dummerjöns dottern.
Bröllopet blev av, och efter kungens död, så ärvde Dummerjöns riket och levde länge och lyckligt, med sin drottning.
Slut