Det var en gång en fattig skogshuggare, som bodde invid en stor skog.
Skogshuggaren hade det så eländigt, att han knappt kunde försörja sin hustru, och sina två barn.
Så kom dagen då all mat var slut, och när han en kväll låg och oroade och vred sig i sin säng, så sade hustrun till honom:
- “Tidigt i morgon bitti så tar du de båda barnen, och leder dem mitt in i den djupaste skogen.
- Där ger du dem det lilla bröd vi har kvar, tänder en brasa åt dem, och går sedan iväg och lämnar dem ensamma.”
Mannen satte sig på tvären en lång stund, men hustrun gav honom ingen ro, förrän han till slut hade samtyckt till hennes förslag.
De båda barnen hade dock hört allt som modern sagt, och den lilla systern började att storgråta, men den lille brodern lugnade, och tröstade henne.
Sedan reste han sig så tyst han kunde, och gick ut igenom ytterdörren och ut på gårdsplanen, där vita kiselstenar låg och glittrade i månskenet.
Pojken fyllde omsorgsfullt rockfickorna med kiselstenar,- så många han kunde få ned.
Därefter gick han tillbaka in till sin syster, och lade sig och sov.
Tidigt nästa morgon innan solen hade gått upp, så kom fadern och modern och väckte barnen, för att de skulle med ut i skogen.
Föräldrarna gav barnen varsitt litet brödstycke, och den lilla systern tog även broderns brödbit, och stoppade det under sitt lilla förkläde, eftersom broderns fickor var fulla av kiselstenar.
Sedan gav sig allesammans av mot den stora skogen.
Medan de gick, så blev den lille brodern ofta stående helt stilla, och blickade tillbaka mot det lilla huset.
Fadern sade:
- “Varför stannar du och ser dig om hela tiden ?”
- “Åh”, svarade pojken, “jag kan se min vita kattunge som sitter där på taket och vill säga adjö till mig.”
Men i smyg, så hade pojken istället strött ut en av de vita små kiselstenarna på stigen.
Modern sade:
- “Fortsätt du att gå, det är inte din kattunge, det är gryningsljuset som lyser på skorstenen.”
Men pojken fortsatte att gång på gång stanna upp och se sig om, och varje gång så lät han en liten vit sten falla ned på stigen.
Efter att ha gått en lång stund, så var de slutligen mitt inne i den djupaste delen av skogen.
Fadern gjorde upp en stor brasa, och modern sade: – “Sov nu barn, medan vi går in i skogen och letar virke.
Vänta tills vi kommer tillbaka.”
Barnen satte sig vid elden och åt sitt lilla stycke bröd. De väntade ända till natten, men föräldrarna kom aldrig tillbaka.
Den lilla systern började att storgråta, men den lille brodern tröstade henne, och tog henne i handen.
Månen lyste på de vita kiselstenarna så att de glänste, och de visade dem vägen.
Den lille brodern ledde sin lilla syster på stigen hela natten, och i gryningen så var de åter framme vid hemmet.
Fadern blev överlycklig över att återse sina barn, för han hade inte så gärna velat överge dem, – men modern var istället arg.
Efter en tid var det så återigen slut på bröd i huset,
och en kväll när barnen hade gått till sängs, så hörde den lille brodern hur modern talade med fadern om att på nytt föra barnen ut i den djupa skogen.
Den lilla systern började ånyo att storgråta, och den lille brodern skulle återigen till att samla småstenar.
Men när han kom fram till ytterdörren, så märkte han att modern hade låst den, och brodern blev nu själv ledsen, och lyckades inte trösta sin syster.
Innan solen hade gått upp nästa morgon, så skulle de upp ur sängarna igen.
Barnen fick varsitt litet stycke bröd.
Medan de går där på stigen, så stannar den lille brodern ofta, och blickar tillbaka.
Fadern sade: – “Mitt barn, varför stannar du och ser tillbaka mot huset hela tiden ?”
- “Åh!” Svarade pojken, “jag kan se min lilla duva sitta på taket, och vill säga adjö till mig.”
Men i smyg, så hade pojken istället smulat sönder sitt bröd, och strött ut det på stigen.
Modern sade: – “Fortsätt du att gå, det är inte din lilla duva, det är gryningsljuset som lyser på skorstenen. ”
Men den lille brodern fortsatte att gång på gång se sig om, och varje gång så lät han brödsmulor falla ned på stigen.
När de hade kommit mitt inne i den djupaste skogen, så gjorde fadern på nytt upp en stor brasa.
Modern sade samma sak igen till barnen som förra gången, varpå båda föräldrarna gick iväg.
Den lilla systern delade sitt bröd med brodern, eftersom han hade strött ut sitt bröd på stigen.
Och de väntade tills kvällen kom, så att månskenet skulle lysa deras väg.
Men fåglarna i skogen hade ätit upp brödsmulorna, och barnen kunde inte hitta vägen hem.
De började att vandra, men de gick till slut vilse i den väldiga skogen.
På den tredje dagen så kom de fram till ett litet hus, som var gjort av bröd, med taket översållat av pepparkakor, och med fönster gjorda av socker.
Barnen blev väldigt förtjusta när de fick se huset, och den lille brodern åt en bit av taket, och den lilla systern, tog en bit av fönstret.
När de stod där och lät sig väl smaka, så hörde de en späd liten stämma ropa:
.
- “Svara utan att ljuga !
.
Vem knaprar på min lilla stuga ?”
.
Barnen blev livrädda, och strax därefter kom en liten gumma ut, och tog barnen vänligt vid handen, ledde dem in i huset, och gav dem god mat och lade dem i två sköna små sängar.
Nästa morgon så satte gumman den lille brodern i ett trångt stall, ungefär som om han vore en gris, och den lilla systern var tvungen att servera brodern vatten, och god mat.
Var dag så tvingade häxan den lille brodern att sticka ut ett finger, så att hon kunde känna efter om han blivit fet nog för att kokas,
men den lille brodern sträckte istället ut ett litet hönsben, så att häxan skulle anse det vara för magert, och att det skulle ta ytterligare en tid att få honom fet.
Den lilla systern fick inget annat att äta, än några kräftskal, eftersom det inte fick vara för fett.
När fyra veckor hade gått, så sade häxan en kväll till den lilla systern:
- “Gå iväg och hämta vatten, och koka upp det i morgon bitti.
Då skall vi slakta och koka din bror.
Under tiden så skall jag förbereda degen, som vi skall tillreda samtidigt.”
Nästa morgon, när vattnet var lagom varmt, så kallade häxan den lilla systern till sig vid ugnen, och sade till henne:
- “Sätt dig på brödspaden, jag vill skjutsa in dig i ugnen så att du kan se efter om brödet är färdiggräddat.”
- Häxan tänkte stänga in den lilla systern i ugnen, och tillaga henne också.
Men detta märkte den lilla systern, så hon sade till häxan: – “Jag förstår inte. Du kan sätta dig på brödspaden, och jag skjutsar in dig i ugnen.”
Den gamla kvinnan satte sig på spaden, och den lilla systern sköt in häxan i ugnen, stängde luckan;
och häxan brann upp.
Sedan sprang systern iväg till den lille brodern, och befriade honom.
Barnen upptäckte nu att hela huset var fullt av ädelstenar, som de fyllde fickorna med, och de tog ädelstenarna med sig hem till far, som nu var en rik man;
Dock hade modern dött.
.
Slut
.
.