SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR

Det var en gång en rar liten flicka.

Alla som såg henne, tyckte om henne.

Men allra mest tyckte hennes mormor om henne.

Mormor visste inte riktigt vad hon skulle göra för sitt älskade barnbarn,

så en dag, gav mormor flickan en mycket söt luva av röd sammet.

Den passade flickan så bra, att hon sedan inte ville ha någonting annat på sig.

Det var därför som hon fick heta “Rödluvan”.

En morgon, sade hennes mamma till henne:

- “Kom Rödluvan,

jag har packat ned en bit kaka, och en flaska vin i en korg.

Gå tyst och snällt till mormor med korgen.

Mormor är sjuk och svag, och behöver någonting stärkande.

Men gå innan det blir för varmt.

Och framför allt,

tänk på att inte vika av vägen,

för då kan du snubbla och falla.

- Flaskan kan gå sönder, och mormor får ingenting.

Och Rödluvan,

tänk också på att du skall se på mormor när du hälsar på henne,

och inte titta dig omkring i rummets alla vrår.”

Rödluvan lovade det, och sade:

- “Det skall jag nog klara av.”

Så gav sig Rödluvan iväg.

Men mormor bodde ute i skogen, ungefär en halvtimmes väg ifrån byn.

När Rödluvan kom in i skogen, mötte hon en varg.

- “God dag, Rödluvan”, sade vargen vänligt,

“vart skall du ta vägen så här tidigt ?”

Rödluvan var inte rädd för vargen.

Hon visste inte vad han var för en spjuver,

så därför svarade hon lugnt:

- “Jag skall gå till mormor med vin, och en bit kaka som vi bakade igår.

Mormor är sjuk, och behöver någonting stärkande.”

- “Var bor din mormor då ?” frågade vargen.

- “Härifrån tar det gott och väl en kvart att gå”, svarade Rödluvan aningslöst.

“Mormors hus ligger mitt i skogen, under de tre stora ekarna.

Där växer hasselbuskar också; det borde du väl veta.”

- “Jaså, minsann”, svarade vargen vänligt.

Men för sig själv tänkte han.

“Vilken perfekt skapelse,

hon blir en riktig munsbit.

Hon kommer att smaka bättre än den gamla gumman.

Nu måste jag vara smart, så att jag får dem båda två !”

Lugnt och stilla gick vargen en stund bredvid Rödluvan.

Sedan sade han listigt:

- “Har du sett så många vackra blommor, Rödluvan !

Se dig omkring lite…

Och hör du så vackert fåglarna sjunger ?

Du går ju vägen fram, som om du vore på väg till skolan.

Det finns ju så mycket att upptäcka här i skogen !”

Då tittade sig Rödluvan omkring, och märkte hur solstrålarna glänste mellan trädstammarna.

Och tänk, så många vackra blommor här fanns.

Mormor skulle säkert bli glad om hon fick en bukett blommor…

Och det var ju fortfarande tidigt på dagen.

Rödluvan vek av från vägen, och började att plocka blommor.

Knappt hade hon plockat en, förrän hon upptäckte en ännu vackrare, lite längre bort.

På det sättet, kom Rödluvan allt längre och längre in i skogen.

Under tiden, sprang vargen raka vägen till mormors stuga.

Han knackade på dörren.

- “Vem är det ?” Ropade mormor.

- “Rödluvan !” Svarade vargen.

“Jag kommer med en bit kaka och vin till dig.

Släpp in mig.”

- “Tryck bara ned handtaget och kom in !” Ropade mormor.

“Jag är för svag för att orka stiga upp.” Fortsatte hon.

Då tryckte vargen ned handtaget, och dörren gick upp.

Vargen rusade fram till sängen, och slukade mormor.

Sedan drog han på sig hennes kläder, satte på sig hennes nattmössa, och kröp ned i sängen.

Under tiden hade Rödluvan sprungit från den ena blomman till den andra, ute i skogen.

Först när hon inte kunde bära fler blommor, kom hon att tänka på mormor.

Då skyndade hon sig till henne.

Rödluvan blev förvånad över att finna dörren öppen.

När hon steg in, kände hon sig lite orolig,

– hon som annars tyckte så mycket om att vara hos mormor.

Rödluvan ropade högt:

- “God morgon, mormor !”

Men hon fick inget svar.

Då drog hon ifrån gardinerna, och smög sig fram till sängen.

Där låg mormor (fast det var egentligen vargen som låg där) med nattmössan neddragen i ansiktet.

Mormor såg så konstig ut…

Då sade Rödluvan:

- “Men mormor, vilka stora öron du har !”

- “Det är för att jag skall kunna höra dig bättre.” Svarade vargen.

- “Men mormor, vilka stora ögon du har !” Sade Rödluvan.

- “Det är för att jag skall kunna se dig bättre.” Sade vargen.

- “Men mormor”, sade Rödluvan, “vilka stora händer du har !”

- “Det är för att jag bättre skall kunna omfamna dig.”

- “Men mormor, vilken otroligt stor mun du har !”

- “Det är för att jag bättre skall kunna äta upp dig !”

Och i ett huj, hoppade vargen ur sängen, och slukade den stackars Rödluvan.

Sedan kröp vargen ned i sängen igen, somnade,

och snarkade så att väggarna skakade.

Jägaren, som just gick förbi mormors stuga, blev förvånad:

- “Så högt den gamla damen snarkar idag !

Jag måste titta till henne.”

När jägaren kom fram till sängen, såg han att vargen låg i sängen.

Jägaren blev mycket förskräckt.

Men eftersom han trodde att han kanske skulle kunna rädda mormor ur vargens mage, sköt han inte vargen.

Istället tog jägaren fram en sax, och klippte upp magen på vargen.

Efter bara ett par klipp, såg han Rödluvans röda luva lysa.

Ytterligare ett par klipp, och Rödluvan kunde krypa fram, och hon utropade:

- “Åh, så rädd jag var !”

Det var så mörkt inne i vargens mage !”

Sedan kunde gamla mormor också krypa fram, för hon var fortfarande vid liv.

Rödluvan hoppade glatt omkring i rummet.

Men sedan hämtade hon snabbt några stora stenar.

Med dem, fyllde de vargens mage, och sydde sedan ihop vargen igen.

När vargen vaknade, tänkte han kvickt springa sin väg.

Men stenarna i magen var så tunga, att han föll död ned.

Då var alla tre nöjda och belåtna.

Jägaren drog pälsen av vargen, och Rödluvan dansade av glädje.

Mormor åt av kakan, och drack av vinet som Rödluvan hade haft med sig, och mormor kände sig genast bättre.

Men Rödluvan tänkte för sig själv:

- “Jag skall aldrig någonsin mer lämna vägen, och springa in i skogen ensam, när mamma har förbjudit mig det.”

- – – – – – -

Det berättas även om en annan gång, då Rödluvan skulle gå till mormor med kaka, och en annan varg kom fram till Rödluvan, och frågade med sin ondskefulla blick – vänligt – vart hon var på väg,

och försökte lura henne av stigen.

Men då var Rödluvan på sin vakt, och vek ej av från stigen, utan gick istället direkt till mormors hus.

Då Rödluvan berättade för mormor om vargen, föreslog mormor att de skulle låsa dörren när vargen kom, och hälla upp ett stentråg med gårdagens korvvatten, utanför huset.

När vargen klättrade upp på taket, för att vänta på att lilla Rödluvan skulle komma ut ifrån mormors hus, kände han att det doftade korv, och sträckte ut halsen så långt, att han tappade greppet och halkade av taket,

och ned i stentråget med korvvattnet i, och drunknade.

Sedan gick Rödluvan hem, och gjorde ingen annan människa någonting ont.

Slut

SKRIV UT

En rik bonde stod en dag på sin gård, och skådade ut över sina präktiga ägor.

Kornet stod kraftigt och fullmoget, och fruktträden dignade under de härligaste äpplen och päron.

Förra årets skörd, fyllde fortfarande ladorna så att de höll på att sprängas.

I ladugården stod kraftiga oxar och feta kor, och i stallet stod skinande blanka, starka hästar.

Och inne i storstugan lät bonden sina ögon med välbehag vila på den järnbeslagna kistan,

- där han förvarade alla sina pengar.

När han stod där och gladdes över sina rikedomar, knackade det plötsligt,

men inte på dörren till huset, utan på dörren till hans hjärta.

Dörren öppnades, och han hörde en röst utanför fråga:

- “Har du gjort något för dina medmänniskor, med allt detta ?”

“Har du tänkt på de fattigas nöd ?”

“Har du delat ditt bröd med de hungrande ?”

“Har du varit nöjd med det du har, eller har du haft begärelse efter ännu mer ?”

Bondens hjärta tvekade inte med svaret:

- “Jag har varit hårdhjärtad och oförsonlig, och har aldrig gjort något för mina medmänniskor.

Om någon fattig kommit till mig, har jag visat bort densamma.

Jag har inte tänkt på min själ, utan bara bekymrat mig om att öka mina rikedomar.”

När den rike bonden hörde detta uppriktiga svar från sitt hjärta, blev han förskräckt.

Hans knän började att darra, och han var tvungen att sätta sig ned.

Då knackade det åter, men denna gång på husets dörr.

Det var en granne, – en fattig man som sällan hade nog med mat åt sina många barn.

Han kände till den rike bondens girighet, men ville för barnens skull, ändå be honom om hjälp.

- “Jag vet att ni inte gärna ger något”, sade den fattige grannen.

Men mig håller vattnet på att stiga över huvudet.

Mina barn svälter.

Låna mig fyra mått korn.”

Den rike bonden såg länge på den fattige grannen,

och i samma ögonblick började givmildhetens sköna sol att smälta girighetens ispansar.

- “Jag vill inte låna dig fyra mått korn, men jag skall skänka dig åtta, på ett villkor”, sade han.

- “Vad vill du att jag skall göra ?” frågade den fattige grannen.

- “När jag är död, måste du vaka tre nätter vid min grav”, sade den rike bonden.

Den fattige tyckte inte om villkoret,

men i sin nöd svarade han JA, – fick kornet, och begav sig hem till sina barn.

Det var som om den rike bonden anat vad som förestod honom:

Efter tre dagar, föll han plötsligt ned död.

Ingen visste hur det hade gått till, och ingen sörjde honom.

När han begravts, kom den fattige ihåg sitt löfte.

Han ville helst slippa uppfylla det, men beslöt att ändå följa ‘hederns bud’.

När natten bröt in, gick han till kyrkogården och satte sig på gravkullen.

Det var lugnt och stilla.

Månen sken över gravarna, och ibland lät en uggla höra sitt klagande läte.

När solen steg upp, återvände bonden hem.

Även nästa natt förflöt lika lugnt.

På kvällen, den tredje dagen, kom en stark ångest över honom.

Det var som om något skulle hända.

När han kom ut till kyrkogården, stod där en man som han aldrig hade sett förr.

Mannen var inte längre ung; Hans ansikte var ärrigt; Hans skarpa ögon sköt blixtar.

Han hade en stor mantel över axlarna, och under manteln stack ett par ryttarstövlar fram.

- “Vad söker ni här ?

Är ni inte rädd att vara på kyrkogården ?” frågade den fattige bonden.

- “Jag söker ingenting, och jag fruktar ingenting”, sade mannen med manteln.

“Jag är som ynglingen, som drog ut i världen för att lära känna vad fruktan är, men som inte lyckades.

I stället fick han en prinsessa till hustru, och stora rikedomar.

Jag har däremot alltid varit fattig.

Jag är bara en avskedad soldat, och jag tänker tillbringa natten här, därför att jag inte har tak över huvudet någon annanstans.”

- “Om ni inte är rädd, så stanna här hos mig, och hjälp mig att vakta graven där”, sade den fattige bonden.

- “Det är just en soldats uppgift att hålla vakt.

Vad som än händer här – gott eller ont – så skall vi möta det tillsammans”, svarade soldaten.

Allt var lugnt och stilla ända fram till midnatt, då de plötsligt hörde ett tjut.

I samma ögonblick, stod ‘Den onde’ själv framför dem.

- “Ge er iväg, drullar !” Skrek Den onde.

“Den som ligger i den här graven, tillhör mig.

Jag skall hämta honom,

och om ni inte makar på er, så vrider jag halsen av er.”

- “Ta det lugnt, bäste Hornpelle”, svarade soldaten.

“Ni har ingen befälsrätt över mig, och vi tänker inte flytta på oss,

och rädsla, det har jag ännu inte lärt mig att känna någon.”

- “De där kanaljerna kommer man bäst till rätta med, om man ger dem pengar”, tänkte Den onde.

Den onde tog fram en stor pung guldmynt, och frågade hövligt om de inte ville ta den, och sedan bege sig iväg.

- “Det låter kanske höra sig”, sade soldaten.

“Fast en pung med guldmynt är ingenting…

Men om ni fyller min ena stövel med guldmynt, så skall vi rymma fältet.”

- “Så mycket har jag inte på mig”, sade Den onde.

“Men jag känner en penningväxlare i staden här intill, så jag kan hämta mera.

Han lånar mig så gärna.”

När Den onde hade försvunnit, tog soldaten av sig vänstra stöveln.

- “Nu skall vi dra den där brasmakar’n vid näsan”, sade han.

“Låna mig din kniv”, käre bror.

Med ett raskt snitt, skar soldaten av sulan på stöveln, och ställde stöveln i det djupa gräset.

Det dröjde inte länge, förrän Den onde kom tillbaka med en hel säck guldmynt på ryggen.

- “Häll bara i”, sade soldaten, och höll fram stöveln.

Den onde hällde, men inte blev stöveln full…

- “Det där räcker inte på långa tag”, sade soldaten förargat.

Ni måste hämta mer pengar.”

Efter en stund kom Den onde tillbaka med en ändå större säck med pengar.

- “Det där ser bättre ut, fast jag tvivlar på att stöveln blir full”, sade soldaten.

Guldmynten föll som en ström ned i stöveln, vilken emellertid förblev lika tom som förut.

Soldaten höll stöveln rakt över en grop, vilken doldes av det höga gräset, och Den onde såg inte att sulan var borta.

- “Hämta mera pengar !” Befallde soldaten.

“Annars stannar vi här.”

Den här gången blev Den onde borta länge, och när han åter dök upp, så baxnade han under en väldig säck med guldmynt.

Han skakade ut innehållet i säcken över stöveln, som emellertid inte blev full nu heller.

Den onde blev rasande och försökte ta stöveln från soldaten, men i samma ögonblick, steg solen upp, och Den onde flydde skrikande för dess första strålar,

och den rike bondens själ var räddad.

Nu ville den fattige bonden att han och soldaten skulle dela guldet.

Men soldaten hade en annan mening:

- “Ge bort min del till de fattiga”, sade han.

Jag följer dig till ditt hem, och vill leva hos dig i lugn och ro, så länge Gud låter mig göra det.

Slut

.

.

.

.

.

.

SKRIV UT
En vinter för länge sedan, gick en gammal vandrare på en skogsväg i norra England.

Vandraren var hungrig, tunnklädd, och halvt ihjälfrusen.

I den tilltagande skymningen, fick han syn på ett ljussken lite längre fram,

och han skyndade på sina steg, så att han strax därpå stod framför en hemtrevlig liten stuga med halmtak.

Då han knackade på, öppnade en gammal kvinna dörren, och med barsk röst, frågade hon:

- “Vem är ni, och vad har ni för ärende till Betsey Långtand ?”

- “Jag är en utsliten stackare vid namn Richard Skogvaktare”, svarade han,

“och jag har gått långt idag, utan att ha fått välsignelsen av en enda brödsmula som har kunnat bryta min fasta.

Jag kommer med säkerhet att dö i natt,

snälla frun,

om inte ni med ert goda hjärta, förbarmar er över mej.”

- “Det är alldeles för kallt för att vara utomhus ikväll, till och med för en hund”, svarade hon.

“Kom in och värm er framför elden.”

Hon stängde dörren och följde honom till eldstaden, där en liten eld slickade en ångande panna.

Rummet fylldes av doften från en god köttsoppa.

När vandraren hade vilat lite, gav kvinnan honom en yxa, och sade:

“Om ni vill ha kvällsmat, måste ni göra er förtjänt av den.

Det finns en vedhög bakom huset, och det är fortfarande ljust nog att arbeta.”

Den gamle mannen tog yxan, och gick ut på gården.

Rök från skorstenen dansade iväg på den kalla ostanvinden, medan han högg flera famnar torrved.

Sedan, när dagsljuset hade försvunnit, lade han upp veden intill eldstaden, och satte sig tätt invid elden.

Medan kvinnan dukade på det grova bordet, berättade hon för vandraren att hennes man var död, och att hon bara hade några få släktingar kvar i livet.

Sitt namn hade hon fått, därför att hon bara hade en enda lång tand kvar i munnen.

När de hade ätit, och disken var avklarad, gav Betsey ett ljus till mannen.

Hon visade honom dörren till ett rum vid sidan om, och önskade honom god natt.

Men, vandraren hade bara sovit en kort stund – på en madrass fylld med dun – när han hörde mummel av kvinnoröster.

Hans nyfikenhet tog överhanden;

Knäböjande vid nyckelhålet, såg han att flera unga kvinnor hade kommit till Betsey,

och hon höll på att plocka fram en skål, och ett par stickade nattmössor ur en låda i hörnskåpet.

Sedan satte hon skålen över elden, och när innehållet i skålen hade smält, vätte hon fingrarna i skålen, smorde in huvudet, och satte på sig en nattmössa.

“Skvaller, skvaller, och upp genom skorstenen far jag”,

sade hon högt och tydligt, och försvann snabbt som en blixt.

Sedan oljade de unga flickorna in sina huvuden, och satte på sig nattmössor.

De upprepade de magiska orden, och försvann på samma sätt som den äldsta av dem hade gjort.

Richard Skogvaktare förstod nu att hans värdinna var en häxa.

Han kastade på sig kläderna, och skyndade in i det rum, som så mystiskt hade lämnats tomt.

Till hans glädje, låg en nattmössa kvar på golvet intill skålen,

- en skål som fortfarande innehöll lite färglös vätska.

Tvekande, smorde han in huvudet, drog ned nattmössan till öronen, och upprepade:

“Skvaller, skvaller, och upp genom skorstenen far jag.”

I nästa ögonblick, fann han sig sittande på skorstenens övre kant.

Betsey och flickorna satt uppflugna på takåsen.

Efter ett upphetsat meningsutbyte, sade den gamla häxan slutligen:

“Skvaller, skvaller, och till London far jag !”

Och Betsey och flickorna for iväg.

Richard gjorde likadant, och efter en kort flygtur genom isig luft, gled han stillsamt ned på en kullerstensbelagd gata, inte långt ifrån London Bridge.

Häxorna låtsades inte om hans ankomst, utan diskuterade vad de skulle göra härnäst.

- “Vi har kommit till rätt ställe”, sade Betsey Långtand.

“Jag ser att här finns ett lager fyllt med cider.

Vad sägs om att fira vår häxsäsong med en riktig fest ?”

- “Ja, låt oss göra det !” Sade de unga häxorna i korus.

- “Skvaller, skvaller, och genom nyckelhålet far jag !” Sade Betsey.

Och genom nyckelhålet for hon.

Hennes sällskap skyndade efter.

En vindby tjöt utefter den snöiga gatan, och den hjälpte Richard Skogvaktare att bestämma sig, och också han sade:

“Skvaller, skvaller, och genom nyckelhålet far jag !”

Inne på lagret var det varmt och skönt, och snart kunde han urskilja rad efter rad av stora ekfat.

Häxorna fladdrade fram som skuggor, provsmakade ur ciderfaten, och lämnade sedan innehållet att rinna ned på golvet.

- “Jag kan lika gärna bli hängd för en varg som för ett får”, tänkte Richard Skogvaktare, och så smakade också han, på cidern.

Häxorna var fulla av upptåg, tills det grå ljuset började att smyga sig uppför floden.

Då viskade Betsey någonting till flickorna.

Hon lämnade dem skrattande, medan hon knöt till nattmössan kring huvudet, och sjöng:

“Skvaller, skvaller, och iväg hem far jag !”

Den ena efter den andra av häxorna försvann, och Richard Skogvaktare märkte inte att den sista som gav sig iväg, nappade nattmössan av honom.

“Skvaller, skvaller, och iväg hem far jag !” Sade Richard.

Men istället för att börja flyga, slog han huvudet i nyckelhålet, och föll omkull på golvet – eftersom han inte hade någon nattmössa på sig…

Uttröttad av nattens oväntade händelser, dåsade han bort.

Vid soluppgången, kom ciderlagrets ägare till dagens arbete.

När de fann att deras dyrbara cider bildade pölar på golvet, och hittade den gamle mannen i hörnet, lät de ingen tid gå till spillo förrän de släpade honom inför en domare,

och där gick vittnen ed på deras anklagelser.

- “Känner ni till straffet för stöld ?” frågade domaren.

- “Ja, herr domare”, svarade Richard Skogvaktare.

- “Har ni ingenting att säga till ert försvar, innan jag avkunnar domen ?”

- “Nej, herr domare – ingenting,” sade stackars Richard, som fruktade bålet mer än galgen.

- “Då skall ni ledas till Tyburn Hill i morgon vid soluppgången, och hängas.

Må Gud ha förbarmande med er själ !”

Richard Skogvaktare var gammal och hade redan utkämpat sin strid med livet, så med desperationens mod, fogade han sig i att lämna denna värld.

Men den natten, väcktes han av en väsande viskning i den cell där fångvaktaren så noggrant hade låst in honom.

- “Richard, Richard Skogvaktare, vakna !”

Naturligtvis måste han ha drömt, men sedan hörde han steg vid sin sida.

- “Richard, skynda dig ! Skynda dig !

Solen går snart upp, och då kommer vakterna att föra dig till galgen !”

Det var Betsey Långtand som hade kommit för att rädda honom från bödeln.

Samtidigt som han hoppade ur sängen, grep han skålen som hon höll fram åt honom;

han smorde in huvudet, och drog på sig en magisk nattmössa.

Gamla Betsey, rättade till sin mössa och sade:

- “Skvaller, skvaller, och iväg hem far jag !”

- “Skvaller, skvaller, och iväg hem far jag !” Genljöd Richard.

Snabbare än en blinkning, var de ute ur fängelset och på väg norrut, över floden.

Snart fick de syn på den lilla stugan i skogen, flög ned genom skorstenen, och landade sida vid sida på den varma härden.

“Låt oss gifta oss”, sade Richard Skogvaktare.

“Gärna för mej”, sade Betsey Långtand.

Och sedan levde de lyckliga i många år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SKRIV UT >

- “Vart skall du gå, Hans ?” frågade mor.

- “Till Greta, mor” svarade Hans.

- “Uppför dig då, Hans.”

– “Det skall jag.

Adjö, mor.”

– “Adjö, Hans.”

Hans gick iväg till Greta.

– “Goddag, Greta”, sade Hans.

- “Goddag, Hans.

Har du något med dig ?”

– “Inte någonting.

Har du någonting åt mig ?”

Greta gav Hans en nål.

– “Adjö, Greta”, sade Hans.

– “Adjö, Hans.”

Hans stack nålen i ett hölass, och gick hem bakefter vagnen.

– “God kväll, mor.”

– “God kväll, Hans,

var har du varit någonstans ?”

– “Hos Greta.”

– “Vad gav du henne?”

– “Ingenting.

Hon gav mig något.”

– “Vad gav hon dig?”

– “En nål.”

– “Var har du den ?”

– “Den har jag stuckit i ett hölass.”

– “Det var dumt av dig, Hans,

du skulle ha satt den i ärmen.”

– “Det skall jag göra nästa gång.”

– “Vart skall du gå, Hans ?“

– “Till Greta, mor.”

– “Bär dig nu förnuftigt åt.”

– “Det skall jag.

Adjö, mor.”

– “Adjö, Hans.”

Hans gick iväg till Greta.

– “Goddag, Greta.”

– “Goddag, Hans.

Har du något med dig ?”

– “Inte någonting.

Har du någonting till mig ?”

Greta gav Hans en kniv.

– “Adjö, Greta.”

– “Adjö, Hans.”

Hans tog kniven, stack den i ärmen, och gick hem.

– “God kväll, mor.”

– “God kväll, Hans.

Var har du varit någonstans ?”

– “Hos Greta.”

– “Vad gav du henne ?”

– “Ingenting,

hon gav mig något.”

– “Vad gav hon dig ?”

– “En kniv.”

– “Var har du den, Hans ?”

– “Den har jag satt i ärmen.”

– “Det var dumt, Hans,

du skulle ha stoppat den i fickan.”

– “Det skall jag göra nästa gång.”

– “Vart skall du gå, Hans ?“

– “Till Greta, mor.”

– “Uppför dig då, Hans.”

– “Det ska jag.

Adjö, mor.”

– “Adjö, Hans.”

Hans gick iväg till Greta.

– “Goddag, Greta.”

– “Goddag, Hans.

Har du något med dig ?”

– “Inte någonting.

Har du någonting till mig ?”

Greta gav Hans en liten killing.

– “Adjö, Greta.”

– “Adjö, Hans.”

Hans snörade ihop benen på killingen, och lade den i fickan.

Då Hans kom hem, hade killingen kvävts i fickan.

– “God kväll, mor.”

– “God kväll, Hans,

var har du varit någonstans ?”

– “Jag har varit hos Greta.”

– “Vad gav du henne ?”

– “Ingenting,

Hon gav mig något.”

– “Vad gav hon dig ?”

– “En get.”

– “Var har du den då, Hans ?”

– “Jag stoppade den i fickan.”

– ” Det var dumt av dig, Hans,

du skulle ha lett den hem i ett rep.”

– “Då skall jag göra det nästa gång.”

“Vart skall du gå, Hans ?“

– “Till Greta, mor.”

– “Uppför dig då, Hans.”

– “Det skall jag.

Adjö, mor.”

– “Adjö, Hans.”

Hans gick iväg till Greta.

– “Goddag, Greta !”

– “Goddag, Hans,

har du något med dig ?”

– “Inte nånting.

Har du någonting till mig ?”

Greta gav Hans ett stycke fläsk.

– “Adjö, Greta.”

– “Adjö, Hans.”

Hans band fast fläskstycket i en lina, och drog det efter sig.

Men hundar kom och åt upp fläskstycket.

Hans kom hem med repet hängande löst i handen.

– “God kväll, mor.”

– “God kväll, Hans,

var har du varit ?”

– “Hos Greta.”

– “Vad gav du henne ?”

– “Ingenting,

hon gav mig något.”

– “Vad gav hon dig ?”

– “Ett stycke fläsk.”

– “Var har du det ?”

– “Jag band fläskstycket i en lina,

men hundarna kom och åt upp fläskstycket.”

– “Det var dumt, Hans,

du skulle ha burit det på huvudet.”

– “Då skall jag göra det nästa gång.”

– “Vart skall du gå, Hans ?“

– “Till Greta, mor.”

– “Uppför dig då, Hans.”

– “Det skall jag göra.

Adjö, mor.”

– “Adjö, Hans.”

Hans gick iväg till Greta.

– “Goddag, Greta.”

– “Goddag, Hans,

har du någonting med dig ?”

– “Inte någonting.

Har du någonting till mig ?”

Greta gav Hans en kalv.

“Adjö, Greta.”

– “Adjö, Hans.”

Hans satte kalven på sitt huvud,

men kalven rispade honom i ansiktet, med klövarna.

– “God kväll, mor.”

– “God kväll, Hans,

var har du varit ?”

– “Hos Greta.”

– “Vad gav du henne ?”

– “Ingenting,

hon gav mig något.”

– “Vad gav hon dig?”

– “En kalv.”

– “Var har du den, då?”

– “Jag tog den på huvudet,

men den krafsade mig i ansiktet.”

– “Det var dumt, Hans.

Du skulle ha lett den hem, och bundit den i spiltan.”

– “Då skall jag göra det nästa gång.”

– “Vart skall du gå, Hans ?“

– “Till Greta, mor.”

– “Uppför dig då, Hans.”

– “Det skall jag.

Adjö, mor.”

– “Adjö, Hans.”

Hans gick iväg till Greta.

– “Goddag, Greta.”

– “Goddag, Hans.

Har du någonting med dig ?”

– “Nej, inte någonting.

Har du någonting åt mig ?”

Greta sade till Hans:

“Du kan få mig själv, med dig.”

Hans snörade ett rep runt Greta, ledde henne hem, och band henne i spiltan.

Så gick han till mor.

– “God kväll, mor.”

– “God kväll, Hans.

Var har du varit, Hans ?”

– “Hos Greta.”

– “Vad gav du henne ?”

– “Ingenting.

Jag fick med mig hela henne hem.”

– “Var har du henne, då ?”

– “Jag satte henne i spiltan, och lade för henne lite hö.”

– “Det var dumt, Hans.

Du skulle ha kastat ett vänligt öga till henne.”

– “Då skall jag göra det nästa gång.”

Hans gick in i stallet och hackade ut ögonen på alla korna och fåren, och kastade ögonen i ansiktet på Greta.

Greta blev arg, slog sig lös, och sprang sin väg,

- och denna gång, blev hon ej Hans brud.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SKRIV UT, HÄR >

Det var en gång en kung, som levde lyckligt med sin dotter, vilken var hans enda avkomma.

Strax födde prinsessan ett barn till världen,

men ingen visste vem fadern var, och kungen hade ingen aning om i vilken ände han skulle börja leta.

Till slut beordrade han prinsessan att ta med barnet till kyrkan, där en citron skulle läggas i barnets hand,

och den man som barnet gav citronen, måste vara far till barnet, och bli prinsessans gemål.

Detta hände sig nu, men en order gavs om att bara vackra människor fick komma in i kyrkan.

Men det fanns i staden, en liten krum och puckelryggig filur, som inte var särskilt smart, och han kallades därför “Dum-Hans”.

Dum-Hans lyckades osedd smita in i kyrkan, och då barnet skulle dela ut sin citron, gav barnet citronen till Dum-Hans.

Prinsessan blev chockad,

och kungen blev så rasande att han satte prinsessan, barnet och Dum-Hans i en tunna, som sedan sjösattes.

Tunnan flöt snabbt bort över vattnet, och när de var ensamma på havet, ondgjorde sig prinsessan över Dum-Hans, och sade:

- “Du din otäcka, puckelryggiga, näsvisa stöt, är orsak till mitt lidande.

Vad drev dig in i kyrkan, barnet angår ju inte dig.”

- ” Jodå,” sade Dum-Hans,

“barnet angår mig i högsta grad, för jag har en gång önskat att du skulle få ett barn, och mina önskningar slår alltid in !”

- “Om detta är sant, önska oss då någonting att äta.” sade prinsessan.

- ” Visst kan jag göra det”, svarade Dum-Hans, och önskade en skål full med potatis.

Prinsessan hade egentligen velat ha något bättre, men eftersom hon var så hungrig, gjorde hon Dum-Hans sällskap att äta.

När de hade ätit sig mätta, sade Dum-Hans:

“Nu skall jag önska oss ett vackert fartyg”.

Och knappt hade han sagt detta, förrän de satt i ett magnifikt lyxutrustat skepp, som hade allt de kunde önska sig, i överflöd.

Rorsman styrde för land, och när de gick i land, sade Dum-Hans:

- “Här skall det stå ett slott !”

Ett praktfullt slott stod nu där, och tjänare klädda i guld, kom och visade prinsessan och barnet in i slottet.

När de var i mitten av den stora hallen, sade Dum-Hans:

- “Nu önskar jag att jag blir en ung och klok prins !”

Puckeln försvann, och Dum-Hans blev förvandlad till en vacker, upprätt, och vänlig man.

Han fattade tycke för prinsessan, och blev hennes man.

De levde lyckliga en lång tid.

En gång, när den gamle kungen var ute och red, hamnade han vilse, och kom till slottet.

Kungen blev förundrad över slottet som han aldrig tidigare sett, och han gick in.

Prinsessan kände genast igen sin far, men kungen kände inte igen sin dotter, för han trodde att hon sedan länge, var drunknad i havet.

Kungen fick ett storslaget mottagande, och när han skulle tillbaka hem, lade prinsessan i hemlighet en gyllene bägare i kungens ficka.

Efter att kungen ridit iväg, skickade hon ett par soldater efter honom, som stoppade honom för att inspektera om han hade stulit den gyllene bägaren.

Och eftersom soldaterna hittade bägaren i kungens ficka, förde de honom tillbaka till prinsessans slott.

Kungen svor till prinsessan, att han inte hade stulit bägaren, och att han inte visste hur den kunnat hamna i fickan.

Prinsessan sade:

- “Där ser du, man måste tänka sig för, innan man anklagar någon.”

Sedan presenterade hon sig som hans dotter, och kungen blev överförtjust.

Sedan levde de lyckliga tillsammans,

och efter kungens död, blev Dum-Hans kung.

Slut

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SKRIV UT

.
Det var en gång en drottning, som hade en liten bråkig dotter.

Hur än drottningen förmanade henne, ville dottern aldrig hålla sig lugn.

En dag, när det flög en massa fåglar utanför slottsfönstren, tappade modern tålamodet, och utbrast:

- “Jag önskar att du också vore en korp, så att man kunde få ro här i huset.”

Orden hade knappt uttalats, förrän den lilla prinsessan förvandlades till en korp, som med ett kraxande försvann ut genom fönstret, och satte kurs mot den stora skogen.

En man, som var ute på jakt, fick någon tid senare höra en röst som kallade på honom.

Mannen gick i riktning mot ljudet, och snart hörde han den lilla korpen säga:

- “Jag är prinsessan, fast jag har blivit förtrollad till korp.

Du kan emellertid lösa mig från trolldomen.”

- “Hur skall jag göra då ?” frågade mannen.

- “Lite längre in i skogen, hittar du ett hus, och i det huset bor en gammal kvinna, som vill bjuda dig på mat och dryck, när du kommer.

Men du skall tacka nej, för om du äter eller dricker något, så faller du i sömn, och kan inte göra någonting för mig.

Du skall gå ut i trädgården och vänta på mig.

Jag kommer varje dag klockan två, tre dagar i följd,

- första gången i en vagn som är förspänd med fyra vita hingstar.

Nästa dag dras vagnen av fyra röda hingstar, och dagen därpå, av fyra svarta.

Mannen lovade att göra precis som den lilla korpen hade bett honom.

Och när han kom till den gamla kvinnans hus, sade han också nej till mat och dryck.

Men kvinnan var envis…

“- Ta åtminstone en liten klunk ur det här glaset”, sade hon.

“En gång är ingen gång.”

Då lät mannen övertala sig, och smakade lite på vinet.

På eftermiddagen, gick han som avtalat ut i trädgården, för att vänta på den lilla korpen.

Han hade inte stått där länge, förrän han kände sig förfärligt trött.

Han beslöt att åtminstone lägga sig ner,

- sova skulle han absolut inte göra.

Men han hade knappt sträckt ut sig, förrän ögonen föll igen, och han var försjunken i djup sömn.

Precis klockan två, kom korpen i vagnen, förspänd med de fyra vita hingstarna.

Hon fann mannen sovande, och försökte förgäves att väcka honom.

Och nästa dag, upprepades allt detta.

Mannen lät åter lura sig att dricka några droppar vin, och sov, när den förtrollade prinsessan kom.

Den tredje dagen, frågade den gamla kvinnan mannen om han ville dö, eftersom han inte åt någonting.

- “Jag varken vill, eller får äta och dricka”, svarade mannen.

Kvinnan satte emellertid fram en läcker rätt, och ett glas vin åt mannen,

och när han kände de aptitliga dofterna från maten, kunde han inte motstå frestelsen att smaka lite.

När han stod i trädgården vid middagstid, blev han ännu sömnigare än de båda föregående dagarna, och snart sov han som en stock.

Klockan två, kom den lilla korpen åkande i en ståtlig vagn, dragen av fyra svarta hingstar.

Hon kände på sig att mannen skulle sova även denna gång.

När hon nu åter misslyckades med att väcka honom, lade hon en bit bröd, en bit fläsk, och en flaska vin, bredvid honom.

Han kunde ta för sig hur mycket han ville, varken maten eller vinet, skulle någonsin ta slut.

Sedan trädde hon en guldring med sitt namn ingraverat, på hans finger.

I hans hand, stack hon ett brev, där hon talade om vem gåvorna var ifrån, och i vilket hon dessutom skrivit:

“Jag förstår att du inte kan lösa mig från trolldomen här.

Men om du står fast vid ditt löfte, kom då till det gyllene slottet vid bergets fot.

Jag vet att det står i din makt att hjälpa mig.”

När mannen vaknade, och läste brevet, blev han medveten om hur illa han uppfyllt sitt löfte till prinsessan.

Djupt ångerfull, gav han sig genast iväg för att finna det gyllene slottet.

Men han visste inte var det låg, och han irrade omkring flera veckor i skogen, utan att finna slottet.

Till slut kom han till ett hus, som såg väldigt litet ut, därför att det stod en jätte framför det.

Jätten sken upp, när han såg mannen.

- “Det var bra att du kom”, sade jätten.

“Jag har inte ätit på länge, och du blir alldeles lagom till aftonmåltid åt mig.”

- “Jag låter inte gärna sluka mig”, sade mannen.

“Och är du hungrig, så har jag det som smakar bättre.”

Mannen tog fram brödet, fläsket, och vinet, som aldrig tog slut,

och jätten åt av hjärtans lust.

När jätten äntligen var mätt, och kommit på gott humör, frågade mannen:

- “Kan du säga var jag skall finna det gyllene slottet vid bergets fot ?”

- “Jag skall titta efter på min karta – där finns alla hus, byar och städer”, sade jätten.

Men hur de än letade på kartan, kunde de inte finna det gyllene slottet.

Nu kom emellertid jättens bror hem, och sedan denne också fått äta sig mätt, tog han fram sina kartor, och på en av dem, var slottet utsatt.

Det var emellertid flera tusen mil dit.

Men den ene jätten visste råd.

- “Två timmar kan jag offra på dig”, sade han.

“Sedan måste jag hem igen, och se till huset”.

Jätten tog mannen i famnen, och satte iväg med en väldig fart.

Efter två timmar, satte jätten ned honom på marken, och sade:

- “Nu behöver du bara promenera i 100 timmar, så är du framme”.

Det stämde precis, men när mannen väl var där, visade det sig att slottet inte låg vid bergets fot, utan högst upp på toppen av berget.

Och hela berget var av glattaste glas, så när mannen försökte ta sig upp, rutschade han ständigt tillbaka.

Han såg hur prinsessan for runt slottet i sin vagn, och gladde sig över att han åter funnit henne.

Men han var förstås bedrövad över att han inte kunde komma upp till henne.

- “Jag väntar så länge”, tänkte han, och byggde sig en enkel hydda.

Där satt han ett helt år, och såg varje dag prinsessan fara runt slottet.

En dag, fick han emellertid se tre stråtrövare, inbegripna i ett häftigt slagsmål.

Han gick fram och frågade dem varför de gick så illa åt varandra.

Den ene berättade att han funnit en käpp som öppnade alla dörrar, om man knackade på med den.

Den andre hade hittat en mantel, i vilken man blev osynlig,

och den tredje hade kommit över en häst, som tog sig fram överallt, och även kunde trava uppför glasberg.

Vad de nu var oense om, gällde om de skulle hålla ihop även i fortsättningen, eller om de skulle skiljas åt.

- “Jag köper alla tre sakerna av er”, sade mannen.

“Och ni får någonting annat istället, som är mycket värdefullare.

Men först vill jag pröva alltihop, så att ni inte lurar mig.”

Han fick käppen, satte sig upp på hästen, och till sist hängde rövarna på honom manteln.

Och därmed blev han osynlig för dem.

Han gav dem några ordentliga rapp med käppen, och ropade:

- “Här får ni vad ni förtjänar, era skojare !”

Så red han upp för glasberget, och när han kom fram till slottet, fann han att den väldiga porten var låst.

Men det var ingen konst att öppna den.

Ett lätt slag med käppen, och den gick genast upp, på vid gavel.

Inne i slottet, fann han prinsessan sittande i en stor sal.

Hon höll just på att dricka en bägare vin.

Hon kunde emellertid inte se mannen, därför att han fortfarande hade sin osynlighetsmantel på sig.

Han drog av sig den ring han hade fått av prinsessan, och släppte ned den i bägaren, så det klang i guldet.

- “Det är min ring,

då måste mannen som fick den, också vara här”, sade hon.

Hon sökte genom hela slottet utan att finna mannen, men när hon trädde ut på slottstrappan, såg hon honom sitta där på sin häst.

Nu hade han nämligen kastat av sig manteln, och var fullt synlig.

Med jubel i hjärtat, rusade hon ned till honom.

Han steg ned från hästen, och tog henne i sina armar, och de kysste varandra.

- “Du har löst mig ifrån trolldomen, och i morgon skall vårt bröllop stå”, sade prinsessan.

SLUT

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Print Test

Print Test

Skriv ut sagan, HÄR

Det var en gång en man och en kvinna, som bara hade ett enda barn, och de bodde för sig själva i en enslig dal.

En gång, gick modern ut i skogen för att samla granris, och hon tog med sig lille Hans, som inte var mer än två år gammal.

Våren hade just kommit, och pojken var begeistrad över de färggranna blommorna.

Därför kom modern att dra sig allt längre och längre inåt skogen med honom.

Plötsligt rusade två rövare fram ur busksnåren.

Rövarna grep mor och barn, och tog dem med sig djupt in i den mörkaste skogen, dit ingen människa kom, på åratal.

Den stackars kvinnan bad enträget att rövarna skulle släppa henne och barnet, men rövarnas hjärtan var gjorda av sten.

Rövarna lyssnade inte på hennes bevekande böner, utan tvingade henne framåt, med våld.

Sedan hon hade arbetat sig igenom snår och törnen i ett par timmar så kom de till en bergvägg, där det fanns en dörr.

Rövarna bultade på, och dörren öppnades.

Följet fick gå igenom en lång, mörk gång, och de kom till slut in i en stor grotta, som lystes upp av en eld i spisen.

På väggen i grottan hängde svärd, sablar, och andra mordvapen, som blänkte i ljusskenet från elden.

Mitt i grottan, stod ett svart bord, där fyra andra rövare satt och spelade kort, och vid bordsändan satt anföraren (rövarhövdingen).

När anföraren fick se kvinnan, gick han fram och pratade med henne.

Han sade att hon kunde vara helt lugn – hon behövde inte vara rädd – de skulle inte göra henne något ont.

Vad hon måste göra, var att stå för hushållet.

Om hon bara skötte det ordentligt, så skulle hon inte alls få det dåligt hos dem.

Sedan gav de henne lite mat, och visade henne var hon och barnet kunde sova.

Kvinnan stannade i många år hos rövarna, och Hans blev stor och stark.

Modern berättade sagor för Hans, och hon lärde honom läsa ur en gammal riddarbok, som hon hittade i grottan.

När Hans blev nio år, gjorde han sig en kraftig påk, av en grangren.

Den gömde han i sängen, och sedan gick han till sin mor, och sade:

- “Säg mig nu äntligen, mor, vem som är min far.

Jag vill – jag måste få veta det.”

Modern teg, och ville inte tala om det för honom.

Hon var rädd att han skulle få hemlängtan, och hon visste att de gudlösa rövarna ändå aldrig skulle släppa iväg Hans.

Men moderns hjärta ville nästan brista, för att han inte fick komma hem till sin far.

På natten, när rövarna kom hem från sitt rövartåg, så drog Hans fram sin knölpåk, och ställde sig framför anföraren.

- “Nu vill jag ha reda på vem som är min far, sade Hans, och om du inte talar om det nu genast, så slår jag ner dig.”

Då skrattade rövaren, och gav Hans en örfil, så att Hans rullade in under bordet.

Hans reste sig upp, och han sade inget, men han tänkte:

- “Jag skall vänta ett år till…

…då försöker jag igen – kanske går det bättre då.”

När ett år hade gått, så tog Hans fram knölpåken igen, dammade av den, tittade på den, och sade:

- “Det är en riktigt bra knölpåk.”

På natten, kom rövarna hem.

De drack vin – det ena kruset efter det andra – och började nicka till.

Då tog Hans fram påken, och ställde sig än en gång framför anföraren, och frågade vem hans far var.

Rövaren gav Hans, om igen, en så kraftig örfil att han rullade in under bordet,

- men det dröjde inte länge, förrän Hans var uppe igen, och dängde på rövarna, så att de varken kunde röra armar, eller ben.

Modern stod i ett hörn, och var alldeles häpen över att Hans var så stark och modig.

När Hans var klar med göromålen, så gick han fram till sin mor och sade:

- “Nu gäller det allvar för mig, nu måste jag få veta vem min far är.”

- “Käre Hans, svarade modern, kom !

Vi skall gå och söka, tills vi finner honom.”

Modern tog nyckeln till grottdörren från rövarnas anförare, och Hans hämtade en stor mjölsäck.

Den packade han full med guld, silver, och andra dyrbarheter.

Hans tog säcken på ryggen, och mor och son lämnade därefter grottan.

Men Hans fick stora ögon, då han kom från grottans mörker och ut i dagsljuset, och fick se den gröna skogen, blommorna, fåglarna, och morgonsolen på himlen.

Han blev stående och bara betraktade allt, som om det var rent ofattbart.

Modern försökte att hitta vägen hem, och när de hade vandrat ett par timmar, så kom de lyckligt och väl fram till stugan i den ensliga dalen.

Vid dörren satt fadern, och han grät av glädje, när han kände igen sin hustru, och fick veta att Hans var hans son.

Fadern hade trott att de var döda för länge sedan, båda två.

Men fastän Hans bara var tolv år, så var han ett helt huvud högre än fadern.

Tillsammans gick de in i stugan, men Hans hade knappt satt ned säcken på bänken, förrän hela huset började knaka.

Först brakade bänken ihop – och sedan golvet,

- och säcken sjönk ned i källaren.

- “Gud sig förbarme”, skrek fadern, “vad var det ?

Nu har du slagit sönder huset.”

- “Var inte orolig för det, käre far”, svarade Hans.

“Där i säcken finns mer än vad som behövs till ett nytt hus.”

Fadern och Hans, började strax att bygga ett nytt hus.

De köpte kreatur, och de köpte mark och drev jordbruk.

Hans arbetade på åkrarna, och när han gick bakom plogen och sköt nn, då behövde oxarna nästan inte dra.

Nästa vår sade Hans:

- “Behåll pengarna, du far, och låt mig göra en centnertung käpp åt mig, så ger jag mig ut i världen.”

När Hans hade fått käppen klar, lämnade han hemmet, gav sig iväg, och kom fram till en djup, mörk skog.

Där hörde han något som knakade och brakade.

Han såg sig omkring, och upptäckte en gran som var vriden nerifrån och upp, precis som trådarna i ett rep.

Och när han riktade blicken uppåt, fick han syn på en stor karl, som hade gripit tag om trädet.

Karln snodde det runt, som om det varit en vidja.

- “Hallå !” Ropade Hans. “Vad gör du däruppe ?”

Mannen svarade:

- “Igår drog jag ihop ris, och nu tänker jag vrida ihop ett rep att binda om risknipporna med.”

- “Han har krafter, den där,

det här tycker jag om.” Tänkte Hans.

- “Sluta upp med det där, och följ med mig.” Ropade Hans.

Mannen klättrade ned, och han var ett helt huvud högre än Hans, och ändå var ju Hans inte liten, han heller.

- Du heter Granvridaren nu, sade Hans till mannen.

De fortsatte att gå, och fick då höra något som hamrade och bultade så starkt, att marken skakade av varje slag.

Strax därpå kom de fram till en hög klippa, och där framför, stod en jätte och slog loss stora stenblock med knytnäven.

När Hans frågade jätten, vad han hade för sig, så svarade jätten:

- “Om nätterna, när jag vill sova, så kommer det björnar och vargar, och annat otyg, och de nosar och snörvlar runtom mig, så att jag inte kan somna.

Nu tänker jag bygga mig ett hus att krypa in i, så att jag får någon ro.”

- “Han kan nog behövas, han också”, tänkte Hans, och sade:

- “Låt husbygget vara, och följ med mig.”

Du får heta Klippklapparen.

Det var jätten med på, och alla tre strövade vidare genom skogen, och de vilda djuren blev rädda, och sprang undan för dem.

På kvällen kom de till ett gammalt, öde slott, och de lade sig att sova i slottssalen.

Nästa morgon, gick Hans ut i trädgården, som var alldeles förvildad och full med sly och taggbuskar.

Medan han gick omkring där, så rusade ett vildsvin på honom.

Men Hans gav vildsvinet ett slag med käppen, så att det dog.

Hans tog djuret på axeln och bar in det, och de stekte det på spett, och de tre fick sig ett gott mål mat.

De kom överens om att två av dem, skulle gå ut på jakt, varje dag,

och den tredje skulle stanna hemma och laga mat – nio pund kött åt var och en av dem.

Första dagen stannade Granvridaren hemma, och Hans och Klippklapparen gick på jakt.

Medan Granvridaren höll på med maten, så kom en skrynklig gammal dvärg in i slottssalen.

Dvärgen “ville ha kött“, sade han.

- “Ge dig iväg !

Du behöver inget kött, din smilfink”, sade Granvridaren.

Men Granvridaren blev minsann förvånad, när den lille, oansenlige mannen flög på honom, och gick lös på honom med knytnävarna, så att Granvridaren föll till golvet, och började kippa efter andan.

Dvärgen gick inte sin väg, förrän han hade låtit all sin ilska gå ut över Granvridaren.

När de andra två kom hem från jakten, berättade inte Granvridaren något om den gamle dvärgen, och om att dvärgen hade gett honom stryk.

Granvridaren tänkte:

- “När de skall vara hemma och laga mat, kan de gärna få försöka själva att klara av den här argsinta gubben”,

och den tanken roade honom verkligen.

Andra dagen så stannade Klippklapparen hemma, och det gick likadant för honom som för Granvridaren.

Han blev illa tilltygad av dvärgen, för att han inte ville ge honom något kött.

När de andra två kom hem på kvällen, märkte förstås Granvridaren vad som hade hänt, men de teg bägge två, och tänkte:

- “Hans skall också få smaka på.”

Dagen därpå, skulle Hans stanna hemma och sköta hushållet, och när han stod och skummade i kitteln, så kom dvärgen in och sade till om en bit kött.

Då tänkte Hans:

- “Tomtestackarn får lite av min andel.

Då förlorar ju de andra ingenting på det…”

Och han räckte dvärgen en köttbit.

När dvärgen hade ätit upp den, så bad han strax om mera.

Hans gav honom helt godmodigt en bit till, och sade att “nu hade han fått så pass att han fick nöja sig med det !”

Men dvärgen begärde att få en tredje omgång kött.

- “Du är oförskämd”, sade Hans, och gav honom ingenting.

Då skulle den ilskne dvärgen till att hoppa på Hans, och behandla honom likadant som han hade behandlat Granvridaren och Klippklapparen,

…men där bedrog han sig.

Hans gav dvärgen, utan att anstränga sig, ett par slag så att dvärgen studsade nedför slottstrappan.

Hans sprang efter, men föll raklång över honom, och när Hans kom på fötter, hade dvärgen fått försprång.

Hans sprang efter honom i skogen, och kunde se att dvärgen slank in i en bergshåla.

Då vände Hans om hem, men han präntade in platsen i minnet.

När de båda andra kom hem, så blev de förvånade över att Hans verkade alldeles oskadd.

Hans berättade vad han hade råkat ut för, och då kröp det fram vad som hänt med de andra.

Hans skrattade och sade:

- “Det är rätt åt oss, när vi var så snåla på köttet,

…men det är skam att ni som är så stora, fick stryk av dvärgen.”

De tre tog med sig ett rep och en korg, och gick bort till bergshålan, där dvärgen hade slunkit in.

De firade ned Hans i korgen.

Käppen hade han med sig.

När Hans kom ned till hålans botten, så hittade han en dörr, och han öppnade den.

Där inne satt en ung flicka, så skön att det inte kunde beskrivas, och bredvid henne, satt dvärgen och grinade upp sig som en markatta, då han fick se Hans.

Men flickan var fastkedjad, och hon tittade så sorgset på Hans, att Hans greps av medlidande.

- “Jag måste befria henne ur den här elaka dvärgens våld”, tänkte han.

Hans gav dvärgen ett slag med käppen, så att dvärgen sjönk ihop och dog.

På en gång, föll kedjorna av flickan, och Hans var alldeles hänryckt av hennes skönhet.

Flickan berättade att hon var kungadotter, och att en vild, rå greve, hade rövat bort henne från hemlandet.

Då hon inte velat veta av honom, hade han spärrat in henne här i hålan, och satt dvärgen till att vakta henne.

Och dvärgen hade gjort det så svårt för henne som han någonsin kunde.

Hans satte flickan i korgen, och lät hissa upp henne.

Korgen kom ned tom igen, men Hans litade nu inte på kamraterna, utan tänkte:

- “De lurade mig förut, och berättade ingenting om dvärgen.

Vem vet, vad de kan hitta på nu ?”

Han lade därför sin käpp i korgen, och när den var halvvägs uppe, så släppte Klippklapparen och Granvridaren repet, och lät korgen falla.

Om Hans verkligen hade varit i korgen, så skulle han ha slagit ihjäl sig.

Men nu kunde han inte finna ut, hur han skulle ta sig upp ur djupet,

och hur han än funderade, så kom han inte på något sätt.

Det var för sorgligt att behöva dö därnere.

Hans gick av och an nere i grottan, och så kom han tillbaka till kammaren, där flickan hade suttit.

Då såg han att dvärgen hade en ring på sitt finger.

Den glänste och skimrade, och Hans tog den, och satte den på sig.

När Hans vred på ringen, så hörde han plötsligt något som susade ovanför honom.

Han tittade upp, och fick se luftandar som svävade.

Luftandarna sade att han var deras herre, och frågade vad han önskade av dem.

Först blev Hans alldeles förstummad, men sedan sade han att de skulle se till att han kom upp ur grotthålet.

Luftandarna lydde genast, och Hans kände det som om han hade flugit upp själv.

Däruppe syndes ingen människa till, och i slottet så hittade han inte heller någon.

Granvridaren och Klippklapparen hade skyndat sig iväg, och tagit med sig den vackra flickan.

Men Hans vred på ringen.

Då kom luftandarna, och berättade att de tre fanns ute på havet.

Hans började springa, och han sprang i ett, tills han kom fram till havsstranden.

Då fick han syn på ett litet skepp, långt ute på vattnet.

Där satt hans falska kamrater och kungadottern.

Då blev Hans alldeles rasande, och utan att tänka sig för, hoppade han i vattnet, med käpp och allt.

Men den centnertunga käppen drog ned honom i djupet, så att han nästan drunknade.

I rättan tid, vred han på ringen, som väl var.

Genast kom då luftandarna och bar honom, fort som blixten, till skeppet.

Där svängde Hans käppen och gav de elaka kamraterna deras gärningars lön, och slängde dem i vattnet.

Den vackra kungadottern hade varit förfärligt rädd, och nu räddade Hans henne för andra gången.

Sedan styrde han hem med henne, till hennes far och mor, och där blev Hans gift med henne, och alla var väldigt glada åt det.

Slut

.

.

.

.

.

Print Test

Print Test

Skriv ut ”Kloka Greta”, HÄR >
.(Sagan är cirka 4 A4-ark lång)

Det var en gång en kokerska, som hette Greta.

Greta hade skor med röda klackar på, och då hon gick ut i dem, så vred och vickade hon på sig, och tänkte belåtet:

- Jag är allt en bra vacker flicka, jag.

Och när Greta kom tillbaka hem, tog hon sig en slurk vin, i rena belåtenheten.

Av vin får man matlust, så hon smakade på allt det bästa som hon hade lagat till.

Detta gjorde hon, tills hon blev mätt, och då sade hon:

“- En kokerska måste väl veta hur maten smakar…?”

En dag, sade herr’n i huset till Greta:

- “Greta, det kommer en gäst i kväll.

Ta och stek ett par höns, så att de blir riktigt fina.”

- “Ja visst, herr’n”, svarade Greta. “Det skall jag göra.”

Greta nackade två höns, plockade dem, och trädde upp dem på ett spett.

När det led mot kvällen, satte Greta hönsen över elden, för att de skulle bli stekta.

Hönsen började se bruna och möra ut, men gästen hade ännu inte kommit.

Då ropade Greta in till sin husbonde:

- “Om gästen inte kommer, då måste jag lyfta av hönsen från elden, men det är synd och skam att de inte blir ätna nu när de är som saftigast.”

- “Jag springer över själv och hämtar gästen.” Sade husbonden.

När husbonden hade gått sin väg, så satte Greta spettet med hönsen på åt sidan, och tänkte:

- Man blir svettig och törstig av att stå så länge vid elden… Vem vet när de kommer…

Under tiden, går jag ned i källaren och tar mig en klunk vin.

Greta sprang ned, fyllde en mugg, och sade:

“Väl bekomme, Greta !”

Varpå hon tog sig en rejäl klunk vin.

- “Här kommer mer – samma väg ner”,

sade hon, och tog sig ännu en rejäl klunk.

Sedan gick hon upp och satte tillbaka hönsen över elden.

Hon strök smör på hönsen, och snurrade muntert på spettet.

Men det doftade så härligt från det stekta köttet, att Greta tänkte:

- Det skulle kunna vara något fel på dem…

Jag smakar av dem, för säkerhets skull.

Sedan slickade Greta av fingret, och sade:

- “Åh, vilka goda höns.”

Det är synd och skam att inte äta upp dem nu med en gång.

Greta sprang fram till fönstret för att hålla utkik efter husbonden och hans gäst, men ingen syndes till.

Då gick hon tillbaka till hönsen, och tänkte:

- Ena vingen blir snart bränd… Det är bäst att jag äter upp den…

Greta skar loss ena vingen, och åt.

Och det smakade väldigt gott.

När hon hade ätit upp vingen, tänkte hon:

- Jag måste skära bort den andra vingen också, annars märker herr’n att något fattas.

När båda vingarna var uppätna, gick Greta återigen till fönstret och spanade, men hon kunde inte se sin husbonde.

- Vem vet, tänkte hon, de kanske inte kommer alls… De kanske har gått någon annanstans.

Den ena hönan har jag ju ändå börjat på…

Nu tar jag mig en klunk vin till, och äter upp hönan helt och hållet.

Jag får ingen ro, förrän den är slut.

Varför skall gudagåvor få förstöras ?

Så Greta gick ned i källaren en gång till, och drack en stor slurk vin.

Med frisk aptit, åt hon sedan upp hönan.

När Greta hade satt i sig den första hönan, och husbonden fortfarande inte dykt upp, så tittade Greta på den andra hönan, och sade:

- “Där den ena är, måste den andra få vara.

De båda hör ihop.

Det som var riktigt för den ena, är rimligt för den andra.

Och en klunk vin till, skulle inte skada.”

Alltså tog hon sig raskt en slurk igen, och lät den andra hönan gå samma väg som den första.

När Greta höll på att äta som bäst, kom husbonden hem, och ropade:

- “Skynda dig, Greta.  Gästen kommer strax !”

- “Ja, herr’n, jag skall göra i ordning maten.” Svarade Greta.

Under tiden såg herr’n till att bordet var ordentligt dukat, och han tog den stora kniven, som han skulle skära upp steken med, och började vässa kniven.

Just då kom gästen, och knackade fint och artigt på dörren.

Greta sprang och såg efter vem det var, och när hon fick se gästen, så satte hon pekfingret framför sin mun, och sade:

- “Tyst, tyst ! Se till att ge er härifrån !

Om husbonden får tag i er, så händer det något förfärligt.

Han har visserligen bjudit hit er på kvällsmat, men det han egentligen tänker göra, är att skära öronen av er.

Hör bara, hur han vässar kniven !”

Gästen hörde vässandet, och rusade ned för trappan, och ut ur huset det fortaste han kunde.

Och lika snabb var Greta.

Hon sprang till husbonden och skrek:

- “Det var just en fin gäst ni hade bjudit !”

- “Vad nu då, Greta ?

Vad menar du med det ?”

- “Jo…”, sade hon,

“gästen tog bägge hönsen från fatet, just när jag höll på att bära in dem.”

Och han sprang sin väg med dem.”

- “Det var just snygga fasoner.” Sade husbonden – bedrövad över att de härliga hönsen var borta.

“Han kunde väl åtminstone ha lämnat det ena, så att jag hade haft något att äta…”

Husbonden ropade efter gästen att han skulle stanna, men gästen låtsades att han inte hörde.

Då sprang husbonden efter honom, med kniven kvar i högsta hugg, och skrek:

- “Bara det ena ! Bara det ena !”

Husbonden menade att gästen skulle ge honom det ena hönset, och inte dra iväg med bägge.

Men gästen trodde att husbonden ville skära av bara det ena öratpå honom.

Och gästen sprang som om han hade eld i baken, så att han skulle få båda öronen med sig hem.

Slut

.

.

.

(1)

Nu stiger solen så klar,

som om inget hemskt,

- inget hemskt,

hade hänt i natt !

 

Det hemska,

har drabbat endast mej,

men solen - solen,

den skiner lika mycket på alla !

 

Inneslut inte natten i dig,

utan sänk den i evigt ljus !

Ett litet bloss, har slocknat i mitt hus,

Var hälsade – var hälsade,

världens glädjefulla ljus.

 

(2)

Nu förstår jag,

varför ni, med så dunkla lågor,

med många blickar, såg mot mej.

Åh, ögon ! – Åh, ögon !

Ni uppbådade all er kraft,

i ett enda ögonkast.

 

Jag insåg inte – eftersom dimma,

vävd av förbländande öden,

omslöt mig -

att era strålar redan återvände,

hemåt – hemåt

dit, där alla strålar utgår.

 

Ni ville med er lyskraft berätta:

“Vi skulle gärna stanna hos dig”.

Men ödet ville något annat.

 

Se på oss nu,

för snart är vi fjärran ifrån dig !

Det som för dig är blott ögon nu,

kommer att i natt,

vara dina stjärnor.

 

(3)

Då din lilla mor,

steg in genom dörren,

och jag vände mitt huvud,

för att se mot henne,

föll först inte min blick,

på hennes ansikte,

utan på en punkt, närmare tröskeln,

där ditt älskade ansikte borde vara,

där du, med glädje så ljus,

brukade stiga in, min lilla dotter.

Då din lilla mor,

steg in genom dörren,

med ett skimrande stearinljus,

föreföll det mig,

som om du också var med,

skridande bakom,

så som du brukade komma in i rummet !

Åh Du, Åh Du, mitt kött och blod,

ack, för tidigt slocknade glädjens sken !

 

(4)

Jag tänker ofta: De har bara gått ut,

och kommer snart hem igen !

Det är vackert idag – var ej orolig,

de har bara gått en lång promenad.

Alldeles säkert, de har bara gått ut,

och är strax på väg hem igen !

Var ej orolig, det är vackert idag,

de har bara gjort en resa,

till avlägsna höjder.

De har bara gått före oss ut,

och tänker inte komma hem igen.

Vi går och möter dem,

på de avlägsna höjderna.

- I solskenet,

är det vackert på dessa höjder !

 

(5) 

I detta väder, i denna stormvind,

skulle jag aldrig låtit barnen gå ut,

de har blivit bortförda,

och jag hann inte varna dem !

I detta väder, i denna storm,

skulle jag aldrig låtit barnen gå ut.

Jag var rädd för att de skulle bli sjuka,

nu är den rädslan förgäves.

I detta väder, i denna fasa,

skulle jag aldrig låtit barnen gå ut.

Jag oroades över,

att de skulle dö nästa dag,

nu är den oron förgäves.

I detta väder, i denna fasa,

skulle jag aldrig låtit barnen gå ut,

de har blivit bortförda,

jag kunde inte varna dem !

I detta väder,

i denna storm, i denna stormvind,

vilar de, som i sin moders hus,

inga stormar räds de,

skyddade av Guds hand.

De vilar – de vilar,

som i sin moders hus.

 

Som i sin moders hus.

 

SLUT

 

 

 

 

 

 

 

DET VAR EN GÅNG EN MAN som hade tre söner. Den yngste sonen hette Dummerjöns, och alla människor bespottade, föraktade, och skrattade åt honom.

En dag, gick den äldste sonen ut i skogen för att hugga kvistar, och hans mor gav honom en riktigt stor bit pannkaka och en flaska vin, – för att han inte skulle behöva hungra eller törsta.

När sonen kom in i skogen, mötte han en grå gammal man, som sade “goddag”, och bad: – “Ge mig ett litet stycke pannkaka, och en klunk av ditt vin, jag är så hungrig och törstig.”

- “Om jag gjorde det, då hade jag ju ingenting kvar till mig själv”, svarade den kloka sonen. “… Gå din väg.” Därefter gick sonen vidare.

Då han började att hugga kvistar, så råkade han hugga fel, och fick yxan i armen. Han var tvungen att gå hem, och lägga på ett förband. – Det var emellertid den grå mannen, som var orsak till detta missöde.

Dagen därpå, gick den näst äldste sonen ut i skogen, och modern gav även honom en bit pannkaka, och en flaska vin. Också han, mötte den grå gamle mannen, som bad om ett stycke pannkaka och lite vin.

Men denne son, var en lika kvick tjome, och sade: “Det som du får, det går ju jag miste om …Gå din väg.” Mellansonen lät mannen stå kvar, och gick själv vidare.

Men straffet för detta uteblev inte, för när han hade gjort ett par hugg i trädet, så högg han sig i benet, och var tvungen att bäras hem.

- “Låt nu mig gå ut och hugga kvistar, far”, sade Dummerjöns.

- “Det går inte för sig alls det”, svarade fadern. “Du förstår dig inte på sånt där. Du ser ju hur dina bröder har kommit till skada. Var du bara med, och prova på det litegrann vid sidan om.

Men Dummerjöns tiggde och bad, och tråkade fadern, och till slut så sade fadern: – “Gå då. … Av att skada sig blir man klok.”

Modern gav Dummerjöns en simpel kaka, som var gjord av mjöl och vatten, direkt i askan, och en flaska sur öl.

Då Dummerjöns kom in i skogen, mötte även han den grå gamle mannen, som bad om lite kaka och vin.

- “Jag har inget annat än en enkel kaka, som är gjord på mjöl och vatten, och en skvätt sur öl”, svarade Dummerjöns, “men om du vill ha, så varsågod.”

Därpå satte de sig ned, och när Dummerjöns tog fram kakan, så hade den förvandlats till den läckraste äggpannkaka, och det sura ölet, hade förvandlats till vin.

Då de hade ätit och druckit, så sade mannen: “Jag vill ge dig något för att du är så god och givmild. Hugg ned det gamla trädet därborta, så skall du finna någonting nere bland rötterna.” Därefter sade den gamle mannen farväl, och gick.

Dummerjöns gick iväg och fällde trädet, och då såg han, att det nere bland rötterna, satt en gås med fjädrar av renaste guld. Han tog med sig gåsen, och gick iväg till ett härbärge att sova i över natten.

Värdshusvärden hade tre döttrar, och när döttrarna såg gåsen så blev de nyfikna, och ville veta vad det var för en underlig fågel, och de var nog bra sugna på att få en av guldfjädrarna…

- “Jag skall nog finna ett sätt att få tag på en,” tänkte den äldsta dottern, och när Dummerjöns var ute en stund, så grep hon tag i vingen, men då blev hennes hand hängande fast vid den.

Lite efteråt, kom den andra dottern in, och skulle norpa en av guldfjädrarna, men hon hann knappt röra vid sin syster, förrän hon också blev hängande fast.

Till sist kom även den tredje dottern, och systrarna ropade till henne: “Kom inte hit ! För guds skull, kom inte hit !”

Men, hon kunde inte begripa varför, och när hon rörde vid sina systrar, då blev även hon hängande fast, och alla tre systrarna blev kvar hela natten inne hos gåsen.

Nästa morgon tog Dummerjöns gåsen under armen, och fortsatte sin färd, utan att lägga märke till att de tre flickorna hängde fast vid gåsen. Flickorna var tvungna att småspringa bakefter, och följa Dummerjöns i varje snirkelsprång han gjorde.

Ute på färden så mötte de en präst, och när prästen såg släptåget, så sade han: – “Skäms på er, ni fräcka flickor, som springer efter en ung karl på det sättet”, varpå prästen grep fatt i den yngsta flickan, för att försöka hålla henne kvar.

Men knappt hade prästen hunnit röra vid henne, förrän även han hängde fast, och blev tvungen att springa med.

Efter ett tag kom klockaren, och han blev rätt så förvånad, när han fick se prästen ränna i hälarna på de tre flickebarnen.

“Här går det visst undan, käre fader,” ropade klockaren, “Men, skynda på, för vi har barndop i dag.” Fortsatte han.

Därpå tog klockaren tag i prästens arm, men blev då också han, hängande efter.

De fem var tvungna att jaga vidare efter varandra, och en stund senare mötte de två bönder, som kom från åkern med sina hackor.

Prästen kallade på bönderna, och frågade om de ville hjälpa honom och klockaren att bli fria, men i samma ögonblick som bönderna rörde vid dem, så blev de också hängande fast, och nu sprang det hela sju personer efter Dummerjöns och hans gås.

Därefter kom de till en by, där det fanns en kung, som hade en dotter som var så allvarlig, att hon aldrig skrattade, och kungen hade därför låtit kungöra, att den som lyckades få dottern att skratta, skulle få henne till hustru.

Då Dummerjöns fick veta det, gick han upp till slottet med gåsen och hela det långa släptåget, och när prinsessan såg de sju personerna ränna där i hälarna på varandra, så började hon att skratta hjärtligt, och kunde rakt inte sluta att skratta.

Dummerjöns bad nu om att få prinsessan till brud, men kungen verkade inte riktigt nöjd med att Dummerjöns blev hans svärson, och gjorde en hel del invändningar, och sade att Dummerjöns först var tvungen att skaffa fram en man, som kunde dricka en hel vinkällare full med vin.

Dummerjöns tänkte att den lille grå mannen kunde hjälpa honom, och gick ut i skogen, till det ställe, där han hade fällt trädet.

Där satt en man, som såg mycket bedrövad ut, och Dummerjöns frågade hur det var fatt.

- “Jag är så förskräckligt törstig,” svarade mannen, “kallt vatten kan jag bara inte med, och jag har nyss druckit en kask vin, men vad hjälper en droppe vatten på en het sten…”

“Kom med mig, så ska jag hjälpa dig”, sade Dummerjöns, och tog med honom ned i kungens vinkällare.

Mannen böjde sig över de stora tunnorna och drack och drack, så att han till slut blev alldeles vek i ryggen. Innan dagens slut, var källaren tömd på vin.

Dummerjöns bad nu att få sin brud, men kungen ondgjorde sig över att en sådan tjome, som alla och envar kallade Dummerjöns, skulle äga hans dotter, och sade att Dummerjöns först var tvungen att skaffa fram en man, som kunde äta ett helt berg av bröd.

Dummerjöns funderade inte länge, utan gick ut i skogen.

På samma ställe som sist, satt den gamle mannen och snörade en rem runt midjan, med en förtretfull min.

- “Nu har jag ätit en ugn full med bröd,” sade han, “men vad hjälper det, när man är så utsvulten som jag… Min mage är så tom, att jag måste snöra in mig, för att inte dö av svält.”

- “Kom du med mig, så skall du nog bli mätt,” sade Dummerjöns glatt, och gick iväg med honom till slottet.

Kungen hade låtit samla in allt mjöl i hela riket till slottet, och bagarna hade bakat ett enormt berg med bröd. Mannen från skogen, ställde sig framför det, och började att äta.

Och då dagen var skriden, var hela berget av bröd uppätet.

Dummerjöns bad nu åter om att få sin brud, men kungen gav honom en tredje uppgift, och bad nu om ett skepp, som kunde färdas lika bra på vatten som på land.

- “När du kommer seglande i det, då skall du strax få min dotter”, sade kungen.

Dummerjöns gick på nytt ut i skogen, och där satt den gamle mannen, som han hade givit sin pannkaka och sitt vin.

- “Du har varit god mot mig, och gett mig att äta och dricka”, sade den gamle mannen, “nu skall jag hjälpa dig…”

Därefter gav han Dummerjöns ett skepp, som kunde färdas både på vatten och på land, och nu kunde kungen inte längre neka Dummerjöns dottern.

Bröllopet blev av, och efter kungens död, så ärvde Dummerjöns riket och levde länge och lyckligt, med sin drottning.

Slut