Det var en gång en kokerska, som hette Greta.

Greta hade skor med röda klackar på, och då hon gick ut i dem, så vred och vickade hon på sig, och tänkte belåtet:

- Jag är allt en bra vacker flicka, jag.

Och när Greta kom tillbaka hem, tog hon sig en slurk vin, i rena belåtenheten.

Av vin får man matlust, så hon smakade på allt det bästa som hon hade lagat till.

Detta gjorde hon, tills hon blev mätt, och då sade hon:

“- En kokerska måste väl veta hur maten smakar…?”

En dag, sade herr’n i huset till Greta:

- “Greta, det kommer en gäst i kväll.

Ta och stek ett par höns, så att de blir riktigt fina.”

- “Ja visst, herr’n”, svarade Greta. “Det skall jag göra.”

Greta nackade två höns, plockade dem, och trädde upp dem på ett spett.

När det led mot kvällen, satte Greta hönsen över elden, för att de skulle bli stekta.

Hönsen började se bruna och möra ut, men gästen hade ännu inte kommit.

Då ropade Greta in till sin husbonde:

- “Om gästen inte kommer, då måste jag lyfta av hönsen från elden, men det är synd och skam att de inte blir ätna nu när de är som saftigast.”

- “Jag springer över själv och hämtar gästen.” Sade husbonden.

När husbonden hade gått sin väg, så satte Greta spettet med hönsen på åt sidan, och tänkte:

- Man blir svettig och törstig av att stå så länge vid elden… Vem vet när de kommer…

Under tiden, går jag ned i källaren och tar mig en klunk vin.

Greta sprang ned, fyllde en mugg, och sade:

“Väl bekomme, Greta !”

Varpå hon tog sig en rejäl klunk vin.

- “Här kommer mer – samma väg ner”,

sade hon, och tog sig ännu en rejäl klunk.

Sedan gick hon upp och satte tillbaka hönsen över elden.

Hon strök smör på hönsen, och snurrade muntert på spettet.

Men det doftade så härligt från det stekta köttet, att Greta tänkte:

- Det skulle kunna vara något fel på dem…

Jag smakar av dem, för säkerhets skull.

Sedan slickade Greta av fingret, och sade:

- “Åh, vilka goda höns.”

Det är synd och skam att inte äta upp dem nu med en gång.

Greta sprang fram till fönstret för att hålla utkik efter husbonden och hans gäst, men ingen syndes till.

Då gick hon tillbaka till hönsen, och tänkte:

- Ena vingen blir snart bränd… Det är bäst att jag äter upp den…

Greta skar loss ena vingen, och åt.

Och det smakade väldigt gott.

När hon hade ätit upp vingen, tänkte hon:

- Jag måste skära bort den andra vingen också, annars märker herr’n att något fattas.

När båda vingarna var uppätna, gick Greta återigen till fönstret och spanade, men hon kunde inte se sin husbonde.

- Vem vet, tänkte hon, de kanske inte kommer alls… De kanske har gått någon annanstans.

Den ena hönan har jag ju ändå börjat på…

Nu tar jag mig en klunk vin till, och äter upp hönan helt och hållet.

Jag får ingen ro, förrän den är slut.

Varför skall gudagåvor få förstöras ?

Så Greta gick ned i källaren en gång till, och drack en stor slurk vin.

Med frisk aptit, åt hon sedan upp hönan.

När Greta hade satt i sig den första hönan, och husbonden fortfarande inte dykt upp, så tittade Greta på den andra hönan, och sade:

- “Där den ena är, måste den andra få vara.

De båda hör ihop.

Det som var riktigt för den ena, är rimligt för den andra.

Och en klunk vin till, skulle inte skada.”

Alltså tog hon sig raskt en slurk igen, och lät den andra hönan gå samma väg som den första.

När Greta höll på att äta som bäst, kom husbonden hem, och ropade:

- “Skynda dig, Greta.  Gästen kommer strax !”

- “Ja, herr’n, jag skall göra i ordning maten.” Svarade Greta.

Under tiden såg herr’n till att bordet var ordentligt dukat, och han tog den stora kniven, som han skulle skära upp steken med, och började vässa kniven.

Just då kom gästen, och knackade fint och artigt på dörren.

Greta sprang och såg efter vem det var, och när hon fick se gästen, så satte hon pekfingret framför sin mun, och sade:

- “Tyst, tyst ! Se till att ge er härifrån !

Om husbonden får tag i er, så händer det något förfärligt.

Han har visserligen bjudit hit er på kvällsmat, men det han egentligen tänker göra, är att skära öronen av er.

Hör bara, hur han vässar kniven !”

Gästen hörde vässandet, och rusade ned för trappan, och ut ur huset det fortaste han kunde.

Och lika snabb var Greta.

Hon sprang till husbonden och skrek:

- “Det var just en fin gäst ni hade bjudit !”

- “Vad nu då, Greta ?

Vad menar du med det ?”

- “Jo…”, sade hon,

“gästen tog bägge hönsen från fatet, just när jag höll på att bära in dem.”

Och han sprang sin väg med dem.”

- “Det var just snygga fasoner.” Sade husbonden – bedrövad över att de härliga hönsen var borta.

“Han kunde väl åtminstone ha lämnat det ena, så att jag hade haft något att äta…”

Husbonden ropade efter gästen att han skulle stanna, men gästen låtsades att han inte hörde.

Då sprang husbonden efter honom, med kniven kvar i högsta hugg, och skrek:

- “Bara det ena ! Bara det ena !”

Husbonden menade att gästen skulle ge honom det ena hönset, och inte dra iväg med bägge.

Men gästen trodde att husbonden ville skära av bara det ena örat på honom.

Och gästen sprang som om han hade eld i baken, så att han skulle få båda öronen med sig hem.

Slut