“Huset Ushers undergång” / 8 kapitel

 

Förord:

 

Hans hjärta – en svävande luta,

den klingar, så snart man vidrör den.

( Pierre-Jean de Béranger )

 

1  kapitlet ( . / . . . . . . . ) 8

Under en lång, mörk och ljudlös höstdag, detta år, då molnen stod tryckande låga, hade jag färdats ensam, till häst, genom ett synnerligen melankoliskt landskap.

När skuggorna blev långa fram emot aftonen, kunde jag äntligen skymta familjen Ushers sorgsna boning.

Jag vet inte hur det kom sig, men vid första anblicken av byggnaden, så upplevde jag en dunkel förnimmelse av nedstämdhet.

Jag säger, och jag menar nedstämdhet.

 

Känslan lättades inte av de fantasifulla och halvvägs njutbara intryck, som själen kan omkläda de mest ödsliga och avskräckande naturbilder i.

Jag betraktade scenen framför mina ögon,

- det ensliga huset, mitt i ödemarken – de nakna murarna – fönster som liknade ögonhålor,

- några vissna klängväxter,

- ett par vita, murkna trädstammar,

- jag såg scenen med en sådan total beklämning, som jag bara kan jämföra med bakruset efter en opiumdröm,

- det bittra återfallet till vardagen – det avskyvärda ögonblicket, då slöjan faller…

Jag frös, jag kände modet sjunka, jag mådde illa,

- det var en oförlöst tanketorka, som jag inte kunde omforma till någonting storslaget, hur jag än plågade min inbillningskraft.

Vad var det… - jag stannade upp för att tänka igenom det – … Vad var det som oroade mig så, när jag begrundade Ushers hus ?

Det var en gåta, som jag inte kunde lösa.

 

Inte heller, kunde jag få grepp om de töckenaktiga infall, som trängdes kring mig, under tiden.

Jag fick tillgripa den otillfredställande lösningen, att det nog finns kombinationer av vanliga naturföreteelser, som har makt att påverka oss i den riktningen, men att vi än så länge inte kan analysera den makten.

Det var tänkbart, sade jag mig, att man bara behövde flytta om enskildheterna i landskapet en liten smula, för att dämpa, eller rent av tillintetgöra den tröstlösa stämningen.

Jag prövade min teori, genom att en stund binda hästen vid ett utav träden kring den mörka damm, eller sjö, som låg nära huset, och granska huset ur spegelperspektiv,

- men min rysning blev ännu kraftigare än förut, när jag nu såg den omfattande, omvända scenen, med de grå vattenväxterna, de spöklika trädstammarna, och de blinda, ögonliknande fönstren.

 

Och ändå var det i denna dystra boning, som jag tänkte slå mig ned ett par veckor.

Ägaren, Roderick Usher, hade hört till mina bästa vänner en gång i unga år, men vi hade inte setts på åtskillig tid nu.

Ett brev från honom, hade emellertid letat sig bort till min avlägsna tillflyktsort,

- ett enträget, uppjagat brev, som inte gav mig annat val, än att uppsöka honom personligen.

 

2 kapitlet (. . / . . . . . .) 8

Hans rader vittnade om själslig, och kroppslig ohälsa, och om ett uppriktigt behov av att råka mig, som varit hans bästa och faktiskt enda vän.

Sällskapet med mig, skulle kanske lindra hans sjukdom ?

Det var sättet att säga det, mer än det han sade, samt känslan av att det var en hjärtesak för honom, som gjorde att jag inte fick tveka.

 

Jag hörsammade genast hans kallelse, fast jag fortfarande tyckte att den var besynnerlig.

Fastän vi som pojkar hade stått varandra nära, så visste jag inte mycket om min vän.

Hans tillbakadragenhet gick nästan till överdrift, och låg djupt ingrodd i hans väsen.

Jag var på det klara med att hans förfäder sysslat med hemliga konster, och under senare tider, ägnat sig åt frikostig, men diskret välgörenhet.

Framförallt, hade de lidelsefullt ägnat sig åt musiken, – mera åt ett nytt och invecklat tonspråk, än det allmänt vedertagna.

 

Jag kände också till det märkliga faktum, att den aktade familjen Usher, aldrig avsatt någon sidogren, – med andra ord, så löpte släktlinjen i rakt nedåtstigande led.

Det var denna brist på utgreningar, som bidrog till att familjen och deras bostad, påverkat varandra, under tidens lopp.

Släktdragen hade renodlats, under samma takås, – från far till son.

Och bönderna i trakten, de använde alltid det svävande uttrycket “Huset Usher”, som kunde syfta på både huset, och på dem som bodde där.

Jag har sagt att den enda effekten av mitt barnsliga experiment – att blicka ned i dammen – hade varit att min första märkligt negativa reaktion, blev fördjupad.

Säkert är, att medvetandet om min egen snabbt växande tro på någonting övernaturligt, – för vad skall man annars kalla mitt intryck av huset – i sin tur påskyndade själva den snabba tillväxten.

 

Jag har länge känt till denna paradoxala lag, beträffande alla känslor, som bottnar i skräck.

Den kan ha varit uteslutande av det skälet som jag, när jag på nytt lyfte blicken mot själva huset, från dess spegling i dammen, fick en ny och egendomlig föreställning i min hjärna,

- en föreställning som faktiskt var så löjeväckande, att jag bara nämner den för att visa hur kraftigt jag påverkades av de sinnesintryck som belägrade mig.

Jag hade hetsat upp min inbillning så till den grad, att jag faktiskt tyckte mig se att det, runt hus och egendom, utbredde sig en särskild atmosfär.

 

Atmosfären tycktes inte ha någonting med luften att göra.

Atmosfären steg som en giftig ånga, – från de förvittrade träden och de grå murarna, och den tysta sjön, – en pestdimma, som var trög och blygrå, och synlig för blotta ögat.

Jag skakade mig fri ifrån det som måste ha varit rena drömmen, och granskade nu, med skärpa, själva byggnaden.

Det förhärskande intrycket, var ytterlig ålderdomlighet.

Murarna hade missfärgats av århundraden som dragit förbi.

Små fungi (svampväxter) täckte murytorna, och hängde som fina, trassliga vävslöjor ned från takskägget.

I övrigt hade ingen påfallande vanvård ödelagt huset.

 

Inga byggnadsstenar hade rasat – men man kunde se en kontrast, mellan den välbevarade helheten, och den förvittring som drabbat varje enskild sten.

Det påminde om träpaneler, som har fått ruttna i stillhet, i ett bortglömt valv, utan att vältas omkull av de vindar som rasat där ute.

Bortsett från dessa spår av omfattande sönderfall, så fanns alltså ingenting i byggnaden som vittnade om vacklan, och obeständighet.

Jo, en skarpögd iakttagare, kunde möjligen ha urskilt en nästan osynlig spricka, som började uppe under taket, på husets framsida, och letade sig nedåt i ett sicksack-mönster, innan den försvann i sjöns tröga vatten.

 

Medan jag observerade detta, så slog jag in på den korta ridvägen till huset.

En betjänt tog hand om min häst, och jag steg in under den stora hallens gotiska valv.

En lakej, med smygande gång, förde mig under tystnad, genom många invecklade gångar och vrår, till sin husbondes studio.

Mycket av det som mitt öga fångade upp på vägen, bidrog till de vaga stämningar som jag redan nämnt.

Föremålen omkring mig, var i sig, inte så egendomliga.

 

Från min egen barndom, var jag van vid liknande snidade träbjälkar, mörka väggbonader, och fantastiska souvenirer, från bortglömda fältslag.

Men jag kunde inte undgå att häpna över de nya fantasier, som också välbekanta föremål, väckte till liv inom mig.

I en av trapporna så mötte jag familjeläkaren.

Hans drag – tycktes det mig – var en blandning av bakslughet, och oförställd rådlöshet.

Han skälvde till, när jag dök upp framför honom, men försvann sedan utan ett ord.

Lakejen slog upp en dörr, och visade mig in till sin husbonde.

Rummet var stort, och mycket högt i tak.

Fönstren var långsmala, och spetsbågade.

De satt så högt ovanför det svarta ekgolvet, att man omöjligt kunde nå dem inifrån rummet.

De gallerförsedda små rutorna, släppte in ett svagt purpursken, som gjorde det möjligt att urskilja åtminstone de mer iögonfallande föremålen i närheten.

Ögat strävade däremot förgäves efter att tränga in i kammarens avlägsna vinklar och vrår, eller att nå upp till det välvda, och genombrutna taket.

 

3 kapitlet (. . . / . . . . .) 8

Ned, längs väggarna, hängde det mörka draperier.

Möblemanget föreföll vara riktigt, obekvämt, antikt och nednött.

Ett antal böcker och musikinstrument låg kringströdda överallt, men lyckades inte ge liv åt sceneriet.

Jag tyckte mig andas in en luft, som var sammansatt av sorg och saknad.

En stämning av djup och oåterkallelig dysterhet genomsyrade allt.

 

Vid min entré, så reste sig Usher från soffan, där han legat utsträckt i sin fulla längd, och hälsade mig med en livlig värme, där jag tyckte mig spåra en överdriven hjärtlighet,

- en uttråkad världsmans tillgjorda ansträngning.

En enda blick på hans ansikte, övertygade mig om att han var fullt uppriktig.

Vi slog oss ned.

Han teg en stund, och jag såg på hans ansikte med en känsla av medlidande och bävan.

Aldrig har en man åldrats så fruktansvärt, och på så kort tid, som Roderick Usher.

Det var med stort besvär, som jag kunde godta, att den bleka varelsen framför mig var identisk med mina första ungdomsårs gode vän.

Emellertid så hade hans yttre, alltid varit påfallande,

- en likblek hy, stora och fuktiga ögon med ojämförlig glans, läpparna något smala och mycket bleka, men ädelt buktade,

- en utsökt, lätt semitisk näsa, men med ovanligt breda näsborrar för den typen,

- en välformad haka, som med sin vekhet, vittnade om bristande moralisk energi, ett hår så tunt och blekt, så som spindelväv.

 

Dessa drag, i förening med en skalle, som vidgades till ovanlig bredd ovanför tinningarna, bildade ett ansikte man inte glömde så lätt.

Men nu, när dessa tidigt förefintliga drag hade betonats och överdrivits, så hade helhetsintrycket förändrats så pass att jag först greps av tvivel om vem jag talade med.

Huden hade nu en spöklik glans, – ögonens skimmer hade fått en ovärldslighet i sig, som verkligen skrämde upp mig.

Det mjuka håret hade tillåtits växa sig ovårdat, och svävade mer än föll över hans ansikte, vars uttryck präglades av en sådan arabeskartad gåtfullhet, att det inte kunde fogas in under vanliga mänskliga begrepp.

Hans sätt var på en gång osammanhängande, och motsägelsefullt.

Jag märkte att detta kom sig av att han på skilda sätt, försökte dölja en återkommande skälvning, – en häftig, nervös upprördhet.

Jag hade varit förberedd på något i den riktningen, både av hans brev, och av vissa barndomsminnen.

Nu stärktes intrycken av hans temperament, och egenartade fysik.

Rörelserna var omväxlande livaktiga, omväxlande letargiska (trötta).

 

Rösten var varierande, ifrån darrande obeslutsamhet, till en sorts enstavig självsäkerhet av det slag man kan stöta på hos hopplöst berusade personer, eller hos opiumrökare som just nått ett stadium av intensiv upphetsning.

Och det var med denna långsamma övertygelse, som han talade om syftet med mitt besök, och om sitt djupa behov av att få träffa mig igen; om den tröst och lindring han väntade sig av min närhet.

- Han talade utförligt om den bild han hade skapat sig av sin sjukdom.

Sjukdomen var, sade han, ärftligt betingad, och han hade förgäves försökt att finna bot för den.

Å andra sidan, tillade han omedelbart, så rörde det sig bara om en nervåkomma, som nog snart skulle bli bättre.

Den tog sig uttryck i onaturliga nervkittlingar.

Han redogjorde för dem i detalj.

Hans sätt att berätta, hade stark inverkan på mig, och några av berättelserna gjorde mig både intresserad och förbryllad.

Han led av sjukligt överdrivna sinnesintryck.

 

Den enda föda han stod ut med, måste vara menlös och okryddad.

Han kunde bara klä sig i speciellt lätta tyger.

Blomdoft gjorde honom beklämd.

Ögonen plågades av också mycket svaga ljuskällor, och det var bara ett fåtal ljud, särskilt från vissa stränginstrument, som inte fyllde honom med skräck.

Han var slav under sin skräck för själva skräcken, och, brukade han säga, “den dårskapen kommer att bli min undergång”.

Det är den, som blir mitt öde.

Jag fruktar inte framtida händelser – bara den skräck som de kommer att jaga upp, i mig.

Jag ryser vid tanken på fullkomligt bagatellartade händelser, som kommer att få ödesdiger inverkan på min upprörda själ.

Jag fruktar faktiskt inga faror i mitt liv, bara deras effekt på mitt psyke - skräcken.

I min nervsjuka ömkansvärda situation, så vet jag att den stund förr eller senare skall komma, då jag måste uppge både liv och förstånd, i min kamp med denna bistra vålnad, – Skräcken.

Så småningom gav han mig oklara antydningar om en annan märklig sida av hans själstillstånd.

Han hade vidskepliga föreställningar om det hus som han bodde i, och som han nu inte hade lämnat på flera år.

Han nämnde ett inflytande, som utövade en stor makt över honom, men han uttryckte sig i så svävande ordalag, att det inte tjänar någonting till, att återge det här.

 

Detta inflytande, hängde samman med utformningen och substansen av hans ärvda gods.

 

4 kapitlet (. . . . / . . . .) 8

Med tiden så hade det fått ett sådant grepp om honom, att de fysiska intrycken av torn och murar, och den dimmiga insjön som de speglade sig i, till slut hade kommit att påverka själva hans moraliska väsen.

Han erkände med stor tvekan att mycket av den särskilda dysterhet som jagade honom, hade en mer naturlig, påtaglig källa.

En älskad syster, som var hans enda umgänge sedan långa tider; hans enda släkting här på jorden…

…Hennes bortgång, – sade han med en röst, som var så fylld av bitterhet att jag aldrig kan glömma den, – skulle lämna honom, som den siste av familjen Usher.

Medan han talade, gick lady Madeline (för, så kallades hon) sakta genom en avlägsen del av rummet, och hon försvann utan att ha lagt märke till min närvaro.

Jag betraktade henne med en djup förvåning, som också innehöll en del fruktan – och ändå kunde jag inte ge någon som helst förklaring till denna känsla.

Jag överfölls av en förlamande känsla, när jag följde henne med blicken.

När till sist en dörr stängdes efter henne, såg jag instinktivt och frågande på brodern, men han satt med ansiktet begravt i händerna,

- och jag kunde bara se en mer än vanlig blekhet, som hade spritt sig över hans utmärglade fingrar, mellan vilka många tårar sipprade fram.

Lady Madelines sjukdom hade länge gäckat de tillkallade läkarnas skicklighet.

En definitiv apati, ett sakta avtynande, samt ofta förekommande men snart övergående anfall av delvis kataleptisk (dvalliknande) natur, – så löd den ovanliga diagnosen.

Ända tills nu, hade hon tappert försökt att kämpa mot sin svaghet, och vägrat att lägga sig i sjuksängen;

men på kvällen samma dag jag kom, så dukade hon under för den förhärjande sjukdomen (vilket hennes bror på natten, berättade för mig, med obeskrivlig rörelse),

- och jag fick veta att den skymt jag uppfångat av henne, antagligen var den sista – att jag aldrig mer skulle få se henne, åtminstone inte så länge hon levde.

 

Under de närmaste dagarna så nämnde varken Usher eller jag hennes namn, och jag gjorde allt för att skingra min väns svårmod.

Vi målade, eller läste tillsammans, eller också satt jag och lyssnade som i en dröm, till hans vilda improvisationer på gitarren.

Och medan en allt djupare förtrolighet, tillät mig att mer obehindrat tränga till djupet av hans själ, med dess större bitterhet,

insåg jag det fruktlösa i alla försök att liva upp ett sinne, varifrån mörkret liksom en inneboende positiv egenskap, vällde fram över alla föremål i den fysiska och psykiska världen, i en aldrig sinande flod av svårmod.

 

Jag skall alltid minnas de många stunder jag på detta sätt tillbringade i ensamheten, tillsammans med herren till Ushers hus.

Ändå skulle jag inte förmå mig att beskriva de studier, eller sysselsättningar, som han förmådde mig att delta i, eller hjälpte mig att tränga in i.

En överspänd och sjuklig idealism, kastade ett förfärande ljus över allt.

Hans långa, improviserade klagosånger, kommer alltid att ljuda i mina öron.

Bland annat, har jag ett hemskt minne av en viss egendomlig förvrängning och förstärkning av “Von Webers” sista vals.

 

Bland de målningar som hans fruktbara fantasi ruvade över, – och som för varje nytt penseldrag övergick till något obestämbart, som framkallade rysningar hos mig, vilka blev ännu häftigare, genom att jag inte visste varför jag rös,

- bland dessa målningar, som fortfarande står inför min inre syn, finns det bara några få som jag kan beskriva i ord.

Genom den ytterliga enkelheten, genom nakenheten i sina teckningar, både fängslade, och skrämde han mig.

Om en dödlig någonsin har målat en tanke, så var det Roderick Usher.

Under de förhållanden som då rådde, framkallades, genom de rena abstraktioner som han skapade på duken, en häftig, olidlig skräck, som jag inte upplevde när jag betraktade “Fuselis” visserligen glödande, men alltför konkreta fantasier.

 

Jag kan kanske förmedla ett, om än svagt begrepp i ord, av en av min väns fantastiska skapelser.

En liten tavla föreställde det inre av ett ofantligt långt, rektangulärt valv, eller tunnel, med låga väggar, som var släta, vita, och utan avbrott eller dekorationer.

Vissa detaljer framkallade emellertid intrycket, att denna håla låg djupt under jorden.

Där fanns ingen utgång någonstans, och ingen fackla eller någon annan ljuskälla syntes, men allt genomströmmades ändå av en flod starka ljusstrålar, som badade varje föremål i en spöklik och onaturlig glans.

Jag har redan nämnt hans onaturligt skarpa hörsel, som gjorde att han inte kunde tåla någon annan musik, än den som utfördes på vissa stränginstrument.

Kanske var det de trånga gränser, som inskränkte hans rörelseförmåga i detta avseende, som var upphovet till en stor del av den fantastiska karaktären i hans spel.

Men den brännande lättheten i hans stycken, kunde inte förklaras på samma sätt.

Både tonerna och orden i hans vilda fantasier (han ackompanjerade ofta sitt spel med rimmade improvisationer), måste ha haft sin grund i denna själsliga koncentration, som jag redan har nämnt, och som man bara finner i vissa ögonblick av hög, konstlad anspänning.

 

Jag minns ännu orden, till en av dessa rhapsodier.

De gjorde kanske ett djupare intryck på mig när han sjöng dem, på grund av att jag i de egendomliga stroferna, för första gången tyckte mig ana att Usher insåg, att hans förnuft vacklade på sin stolta tron.

 

5 kapitlet (. . . . . / . . .) 8

Verserna, som han kallade “Spökslottet”, löd ungefär så här:

I den grönaste av dalar,

fylld av änglars höga frid

låg ett slott med gyllne salar

i en halvt förgäten tid.

Det låg i Tankens kungarike,

i härlig grönska klätt,

och aldrig över slottets like

serafen sina vingar brett.

Tonens guld- och purpurfanor

vajade i solens ljus -

uråldriga var slottets anor !

 

En munter vind, med ivrigt brus

kring tinnar och flaggor svallar;

men sommarvindens lek är kort;

den smeker sönderfallna vallar

och flyger genom dalen bort.

 

När vandraren i nattens timma

sig glömde kvar i denna dal

han såg ur tvenne fönster glimma

skimrande gestalter i dess sal.

Ljudet av en välstämd luta klingar

i höga salens glans, och vid dess ton

gestalterna sig rör, i vida ringar

kring härskaren på hög och praktfull tron.

 

Juveler och rubiner vilar

i mäktig strålglans, över slottets port,

och genom porten ilar, ilar

som de i sekler redan gjort

en grupp av ekon i en munter skara,

vars enda värv, vid detta glädjens hov

är att sjunga högt, och jubla bara

med himmelsklara stämmor, härskarnas lov.

 

Men onda makters dystra skara

mot slottet kom med väldigt gny;

Ack, låt oss sörja, gryningsljuset klara

skall aldrig mer för härskarn gry.”

Det höga slottets prakt, allt skönt där inne,

allt stort och skönt, all stilla frid

är blott ett blekt och sällsamt minne

från en för länge sedan svunnen tid.

 

Och vandrarna i nattens timma

ser nu i hemsk och blodröd glans

det gamla slottets fönster glimma;

vid falsk musik i taktlös dans

sig mörka skepnader ohyggligt röra,

en störtflod brusar fram ur portens natt

av gastar, som nu fyller vandrarna öra

med avgrundsskrik och hemska skratt.

 

 

Jag minns ännu de tankar som denna sång väckte hos oss, och ledde fram till att Usher framförde en åsikt som jag inte nämner så mycket för att den skulle vara originell - för även andra har haft den - som på grund av den envishet med vilken han höll fast vid den.

Det handlade i grova drag om växternas tankeförmåga.

I hans orediga fantasi, antog hans tanke emellertid en djärvare form, och omfattade också ibland det oorganiska riket.

Jag kan inte med ord beskriva styrkan i hans övertygelse, eller den iver, med vilken han framförde sin teori.

 

Hans övertygelse stod dock, som jag tidigare har antytt, i samband med de uråldriga stenarna i hans fäderneshem.

Villkoren för känsel och tankeförmåga hade här, trodde han, uppfyllts genom det sätt på vilket stenarna anordnats,

genom de svampväxter som betäckte den, och genom de döende träden som stod omkring huset,

- framför allt genom att detta har pågått så länge, och att tjärnens stillastående vatten, hade speglat allt detta, under så många år.

Detta bevisades, sade han – och detta gjorde mig häpen – genom den gradvisa förtätningen av en atmosfär, som bara fanns på den här platsen.

Man kunde se resultatet, tillade han, på det tysta men betydelsefulla och förfärliga inflytande, som under sekler hade format hans släkts öden, och som nu gjorde honom till den jag såg framför mig – till den han var.

Våra böcker – de böcker som under många år hade utgjort en stor del av sjuklingens andliga tillvaro – var, som man lätt kan föreställa sig, i sträng överensstämmelse med denna åsikt.

Vi läste tillsammans i sådana arbeten som “Ververt och Chartreuse” av Gresset, “Belphegor” av Machiavelli; “Himmel” och helvete”, av Swedenborg;

“Niels Klims underjordska resa” av Ludvig Holberg;

Robert Fluds, Jean D´Indagines, och De la Chambres “kiromanti”, “Resan till det blå fjärran” av Tieck, och “Solstaten” av Campanella.

En favoritbok var en liten oktavupplaga av “Directorium Inquisitorium”, av dominikaner-munken Eymeric de Gironne;

och i “Pomponius Mela”, fanns stycken som behandlade de gamla afrikanska satyrerna, och egipanerna, som Usher kunde sitta och fantisera över, i timmar.

Hans främsta nöje, var emellertid att läsa en synnerligen sällsynt och egendomlig bok, i kvartoformat, en glömd kyrkas handbok – “Vigiliae Mortuorum secundum Chorum Ecclesiae Maguntinae”.

Jag kunde inte låta bli att tänka på den sällsamma ritual, som beskrivs i detta verk, och dess sannolika inflytande på min tungsinte vän, när han en kväll helt plötsligt meddelade mig att lady Madeline inte längre levde,

- samt att han, tills begravningen ägde rum om fjorton dagar, tänkte förvara hennes lik i ett av de många valven i byggnadens huvudkropp.

Det världsliga skäl han angav för denna ovanliga åtgärd, var emellertid sådant, att jag inte ansåg mig kunna motsätta mig det.

 

6 kapitlet (. . . . . . / . .) 8

Han sade att han hade beslutat sig för detta, på grund av hennes ovanliga sjukdom, på grund av att läkaren hade önskat det, och på grund av att familjegraven låg så avlägset och öppet.

Jag kan inte förneka, att när jag drog mig till minnes det hotfulla utseendet hos den man jag vid min ankomst mötte i trappan, kände jag ingen önskan att motsätta mig ett försiktighetsmått, som i alla händelser var oskadligt, och inte på något sätt onaturligt.

På Ushers begäran, hjälpte jag honom personligen med arrangemangen, för den tillfälliga gravsättningen.

Sedan kroppen lagts i kistan, bar vi den ensamma, till dess vilorum.

 

Det valv, där vi placerade kistan – och som hade varit förseglat så länge att våra facklor, som flammade motvilligt i denna fuktiga luft, inte gav oss några större möjligheter att undersöka det – var litet, fuktigt, utan någon öppning där dagsljuset kunde tränga in, och låg mycket djupt, rakt under den del av byggnaden, där mitt eget sovrum var beläget.

Någon gång, för länge sedan, hade det uppenbarligen använts som en fängelsehåla, av värsta slag, och under senare tid, till förvaring av krut och andra lättantändliga ämnen, eftersom en del av golvet och alla murarna i den långa valvgång som ledde dit, var omsorgsfullt beklädda med kopparplåtar.

Den massiva järndörren, hade också varit skyddad på samma sätt; dess ofantliga tyngd frambringade ett genomträngande gnisslande ljud, när den vred sig på sina hakar.

Efter att vi hade ställt ifrån oss vår sorgliga börda på ett par bockar i denna fasans boning, drog vi det ännu inte tillskruvade kistlocket åt sidan, och betraktade den dödas ansikte.

För första gången observerade jag nu en slående likhet mellan brodern och systern,

- och Usher, som kanske gissade sig till mina tankar, mumlade att de båda hade varit tvillingar och att ett knappt fattbart samförstånd alltid hade rått mellan dem.

 

Trots det så betraktade vi inte den döda särskilt länge, eftersom vi inte kunde se henne utan skräck.

Den sjukdom som hade dödat henne i blomman av hennes ålder, hade som vanligt, vid sjukdomar av allvarlig kataleptisk natur, lämnat skenbilden av en lätt rodnad på bröst och ansikte, och det misstänkt dröjande leende kring läpparna, som är så förfärligt i döden.

Vi lade åter på locket och skruvade fast det, och efter att ordentligt ha låst järndörren så återvände vi mödosamt till de föga mindre dystra rummen, i husets övre del.

Och nu, när några dagar av bitter sorg hade förflutit, så inträdde en märklig förändring i min väns sinnestillstånd.

Hans vanliga uppträdande var försvunnet.

Han försummade eller glömde sina vanliga sysselsättningar.

Han skyndade fram och åter, i de olika rummen, med oregelbundna och mållösa steg.

Blekheten i hans ansikte hade om möjligt blivit ännu mer spöklik, medan ögonen hade förlorat all sin glans.

 

Hans röst lät inte längre beslöjad, så som den tidigare ibland gjort; nu karakteriserades hans röst i allmänhet av ett häftigt vibrerande ljud, liksom framsprunget ur en djup fasa.

Det fanns tillfällen, när jag verkligen trodde att hans ständigt upprörda själ, kämpade med någon tryckande hemlighet, som han inte vågade avslöja.

Vid andra tillfällen så tillskrev jag allt detta en galen människas oförklarliga fixa idéer,

för jag såg honom långa stunder stå och stirra ut i tomma intet, med ett uttryck av djup koncentration i ansiktet,

- som om han lyssnade till något påhittat ljud.

Det är knappast förvånande att hans tillstånd skrämde mig – att det smittade mig.

Jag kände att jag sakta men säkert påverkades av hans egna fantastiska och starka vidskepelser.

När jag hade gått till sängs, sent en kväll, på den sjunde eller åttonde dagen efter det att vi placerade lady Madelines kropp i källarvalvet, ansattes jag av dessa känslors fulla styrka.

Timmarna kröp långsamt fram, utan att jag fick en blund i ögonen.

 

Jag kämpade för att bortresonera den nervositet som fått makt över mig.

Jag försökte intala mig, att åtminstone större delen av det jag kände, var en följd av rummets dystra möblering,

- de mörka och illa medfarna draperierna, som sattes i rörelse av den växande stormens vindilar, och nu fladdrade fram och åter på väggarna, och frasade hemskt kring sängen.

Mina ansträngningar förblev fruktlösa.

Jag genomfors av en oemotståndlig rysning, och slutligen kände jag över hjärtat, en förhäxad tyngd av ytterlig, oförklarlig oro.

Jag skakade det av mig med en flämtning, satte mig häftigt upp i sängen, och såg mig upprört omkring i det mörka rummet.

Jag lyssnade – jag vet inte varför, om inte en instinkt tvingade mig – till vissa dova och obestämda ljud, som med långa mellanrum hördes någonstans ifrån, när stormen mojnade av.

Överväldigad av en oförklarlig, men ändå outhärdlig känsla av fasa, kastade jag hastigt på mig kläderna (för jag kände att jag inte skulle kunna sova mer den natten),

- och försökte rycka mig ur detta hemska tillstånd, genom att gå fram och tillbaka i rummet.

Jag hade inte gått många varv, förrän jag hörde lätta steg i en trappa i närheten.

Jag kände genast igen Ushers steg.

Ögonblicket därefter knackade han försiktigt på min dörr, och kom in med en lykta i handen.

Hans ansikte var som vanligt likblekt, och avtärt, men dessutom fanns i hans blick, ett slags vansinnig munterhet

- hela hans uppträdande utandades en uppenbart återhållen hysteri.

 

7 kapitlet (. . . . . . . / .) 8

Jag blev förskräckt av hans utseende, men vad som helst var bättre än denna ensamhet, som så länge hade pinat mig, och jag välkomnade till och med hans närvaro som en lättnad.

“Har du alltså inte sett det ?” sade han häftigt, efter att en stund, tyst, ha sett sig omkring.

“Då har du alltså inte sett det ?

Men, du skall snart få se det !”

Med de orden skyddade han lyktans låga med handen, skyndade fram till ett av fönstren, och slog upp det så att stormen obehindrat kastade sig in.

Den rasande vinden som trängde in, lyfte oss nästan från golvet.

Det var verkligen en ovädersjagad, men ändå egendomligt vacker natt, som var enastående i sin vilda skönhet.

Uppenbarligen rasade en våldsam virvelstorm i närheten, för vinden kastade ofta häftigt om, och de täta molnen – som hängde så lågt att de snuddade vid byggnadens torn – hindrade oss inte från att observera hur de, likt levande varelser från alla håll, drevs in i varandra, utan att förflytta sig bort.

 

Jag säger, att hur täta molnen än var, så kunde vi ändå observera deras inbördes kamp,

- ändå uppfångade vi inte en skymt av månen eller stjärnorna,

men undersidan av de väldiga, stormande moln-massorna, liksom alla föremål i närheten, glödde i det hemska återskenet från de svagt lysande och fullt synbara gasdunster, som omvärvde byggnaden.

“Du får inte… du skall inte se på det här !” Sade jag rysande till Usher, när jag med milt våld, förde honom från fönstret till en stol.

 

“Detta, som förvirrar dig så mycket, är inget annat än vanliga elektriska fenomen, om de inte är en följd av tjärnens utdunstningar.

Låt oss stänga fönstret – luften är kall och farlig för dig.

Här är en av dina favoritromaner.

Jag läser och du hör på; och på det sättet kan vi fördriva den här ohyggliga natten.”

Den gamla volym jag hade tagit upp, var “Galne Trist”, av Sir Launcelot Canning;

men jag hade kallat den “en av Ushers favoritromaner” mer som ett dystert skämt än på allvar, för det fanns mycket litet i dess grova och fantasilösa mångordighet, som kunde tilltala min väns högstämda tankar.

Det var emellertid den enda bok som fanns till hands, och jag hade ett svagt hopp om att hans överkänslighet skulle lindras av den, just på grund av romanens ytterliga vanvett.

Om jag kunde döma efter den överspända fascination, med vilken han lyssnade, eller tycktes lyssna till berättelsen, kunde jag verkligen lyckönska mig till mitt val.

Jag hade kommit till det välkända stället i berättelsen, där huvudpersonen Ethelred, efter att förgäves, i frid, ha försökt att ta sig in i eremitens boning, gör sig beredd att tränga sig in med våld.

 

Som bekant så lyder romanen här, på detta sätt:

“Och Ethelred, som av naturen hade ett oförskräckt hjärta, och som nu dessutom kände sig mäkta stark och modig, av det myckna och starka vin han hade druckit, gav sig nu inte längre tid att språka med eremiten, som i sanning hade ett envist och ondskefullt sinnelag, utan då han kände regnet på sina axlar, och fruktade det tilltagande ovädret, lyfte han sin klubba, och slog hastigt ett hål i dörren, genom vilket han sträckte in sin stålbehandskade hand; och nu riste han väldeliga i dörren, och spräckte den, och sönderslet den helt och hållet, så att dånet från det torra och ihåligt ljudande trävirket ekade väldeliga genom hela skogen.”

 

Vid slutet av denna mening, så for jag förskräckt upp och gjorde en kort paus, för det tycktes mig, även om jag omedelbart antog att min fantasi hade skenat iväg med mig, som om jag otydligt från någon avlägsen del av byggnaden, uppfattade något som mycket väl kunde ha varit det svaga ekot av det buller, som Sir Launcelot så omständligt hade beskrivit.

Utan tvivel hade jag observerat detta ljud, endast på grund av att det nådde mig samtidigt som jag läste detta stycke i romanen, för mitt i detta oväsen, skramlet från fönstren, och stormens övriga buller, så fanns det knappast något i detta ljud, som skulle ha stört mig.

 

Jag läste vidare:

“Men Ethelred, denne bålde kämpe, vart mäkta vred och förvånad, när han trädde in genom dörren och inte fann något spår av den ondskefulle eremiten, utan i hans ställe en drake, obetäckt med fjäll, och hiskelig att skåda, och med en tunga av eld; och denna drake satt vakande framför ett palats av guld, med golv av silver, och på väggen hängde en glänsande kopparsköld, på vilken följande ord stod inristade:

Den som här inträder, segrat har med ära;

den som draken slår, han skall skölden bära.

Och Ethelred höjde sin klubba, och slog draken i huvudet, och den föll ned framför honom, och uppgav sin giftiga anda med ett skrik, så förfärande och skärande och tillika så starkt, att Ethelred var nödsakad att tillsluta sina öron med händerna vid dessa förfärliga ljud, vars like aldrig tidigare hörts…”

 

Här tystnade jag återigen, och nu med en känsla av skräck, för det kunde nu inte råda det minsta tvivel om att jag verkligen hörde, även om jag inte kunde säga varifrån, ett svagt och avlägset, men genomträngande, långt utdraget, och ovanligt gällt skrikande,

- eller gnisslande ljud, som helt motsvarade det som jag i min fantasi, hade föreställt mig som drakens onaturliga skrik i romanen.

Trots att jag var häpen, och uppfylld av tusen motstridiga känslor vid detta andra sammanträffande, så hade jag nog sinnesnärvaro att inte genom någon kommentar, öka min väns nervositet.

I stället för att som förut, sitta vänd mot mig, så hade han sakta vridit sin stol så, att han nu satt med ansiktet vänt mot dörren, vilket gjorde att jag bara delvis kunde urskilja hans drag,

- även om jag såg hans läppar skälva som om han mumlade något ohörbart.

Hans huvud hade sjunkit ned mot bröstet, men jag visste att han inte sov, för hans öga, som jag såg i profil, var vidöppet.

 

Även hans rörelser visade att han var klarvaken, för han vaggade sakta och oupphörligt fram och åter.

Efter att med en hastig blick, ha observerat detta, så läste jag vidare:

“Och sedan riddaren nu hade undgått drakens fasansfulla raseri, och han tänkt på kopparstölden och brytandet av den förtrollning som vilade över den, röjde han den döda draken ur vägen, och gick dristigt över slottets silvergolv, bort till den plats, där skölden hängde på väggen; dock hängde den inte kvar på sin plats tills han hunnit fram, utan föll med ett mäktigt och rysligt klingande buller, i golvet.”

 

8 kapitlet (. . . . . . . .) 8

Jag hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän jag hörde, precis som om en kopparsköld hade fallit ned på ett silvergolv, ett tydligt, metalliskt dämpat klingande.

Jag rusade häftigt upp från min stol, men Usher lät sig inte hejdas i sin vaggande rörelse.

Hans ögon stirrade stelt rakt fram, och hans ansikte var som hugget i sten.

När jag lade min hand på hans axel, genomfors han dock av en häftig rysning, ett sjukligt småleende lekte kring hans läppar, och jag såg hur hans läppar rörde sig hastigt, som om han talade, utan att vara medveten om min närvaro.

Jag böjde mig ned över honom och lyckades slutligen uppfånga hans hemska ord.

“Inte heller höra det ? Jo, jag hör det och har hört det.

 

Länge, länge, länge – många minuter, många timmar, många dagar, har jag hört det, men jag vågade inte, åh, ha förbarmande med mig, olycklige !

- Jag vågade inte – jag vågade inte tala !

Vi har lagt henne levande i kistan !

Sade jag inte att mina sinnen var skarpa ?

Nu säger jag dig, att jag hörde hennes första svaga rörelser i kistan.

Jag hörde dem för många, många dagar sedan, men ändå vågade jag inte tala – jag vågade inte tala !

Och nu – i natt – Ethelred – ha ! Ha ! – Krossandet av eremitens dörr, och drakens dödsskrik, och sköldens klang.

- Säg hellre krossandet av hennes kista, och gnisslet av hennes fängelseports gångjärn, och hennes kamp i den kopparbeklädda valvgången !

 

Oh, vart skall jag fly ?

Är hon inte strax här ?

Hastar hon inte hit för att förebrå mig min brådska ?

Har jag inte hört hennes fotsteg i trappan ?

Kan jag nu inte tydligt höra hur tungt och förfärande hennes hjärta slår ?

Dåre !”

Här sprang han ursinnigt upp och skrek ut orden som om han var på väg att ge upp andan:

“Dåre! Jag säger dig att hon nu står utanför dörren !”

Som om det hade legat trolldom i hans övermänskligt starka rop, så öppnades i samma ögonblick den höga uråldriga panelen, mot vilken han pekade långsamt, sina tunga, ebenholtssvarta käftar.

Det var den instormande vindstötens verk – men där utanför stod lady Madeline av Ushers högresta gestalt i sin svepning.

Den vita likskruden var fläckad av blod, och spåren efter en förvirrad strid, syntes på hela hennes utmärglade kropp.

Ett ögonblick så stod hon darrande och raglande i dörröppningen

- sedan föll hon med ett svagt jämmerrop tungt in i rummet, och på brodern, och i sin våldsamma och slutgiltiga dödskamp, drog hon honom med sig i fallet som ett lik, och offret för de fasor, han hade förutsagt.

Jag flydde panikslagen från detta rum, och från denna byggnad.

Stormen rasade fortfarande lika ursinnigt, då jag galopperade över den gamla brovägen.

Plötsligt kastades en ojämn ljusstrimma längs vägen;

jag vände mig om i sadeln för att se varifrån ett så oväntat ljussken kunde komma, för bakom mig fanns bara det stora huset, och dess skuggor.

Skenet kom från den sjunkande, blodröda fullmånen, som nu lyste skarpt genom den förut knappt märkbara sprickan i muren, som jag redan har nämnt, och som löpte i sicksack från taket ned till grunden.

Medan jag betraktade sprickan, så vidgades den hastigt, det kom en häftig vindstöt, hela månskivan träffade plötsligt min blick, det svindlade för mig, när jag såg de väldiga murarna skilja sig

- det hördes ett långt, häftigt dån, som från tusen vattenfall – och den djupa, mörka tjärnen vid mina fötter, slöt sig tyst och motvilligt över spillrorna av Ushers hus.

 

SLUT

 

 

 

 

 

10. March 2013 by Askungen
Categories: Uncategorized | Leave a comment

“Det spräckliga bandet” – Arthur Conan Doyle

.

1 kap. (Deckaren är 11 kapitel lång, 27 A4 sidor.)

.

Jag vaknade på morgonen, av att Sherlock Holmes stod vid min säng, fullt påklädd.

Det förvånade mig, eftersom min vän sannerligen inte brukade stiga upp i ottan.

En hastig blick på klockan, sade mig att den bara var en kvart över sju.

- Förlåt att jag väcker dig, Watson, sade Sherlock.

Jag  har själv blivit väckt av mrs Hudson, och hon i sin tur, blev också väckt.

- Vad har hänt ? År elden lös ?

- Nej, det har kommit en klient, en mycket upprörd ung dam, som nödvändigtvis vill träffa mig.

Hon sitter i vardagsrummet.

När en ung dam har vandrat ensam genom staden, och kommit hit och väckt mrs Hudson ur hennes söta sömn redan klockan sju på morgonen, då måste jag utgå från att det rör sig om ett viktigt ärende, Watson,

och jag ville ge dig chansen att vara med från början.

- Tack för det, min vän.

- Det var mitt käraste nöje, att studera och, kanske något lite också hjälpa Holmes i hans brottmålsundersökningar.

Jag beundrade hans skicklighet att nysta upp de många gånger oerhört trassliga härvor, som lades i hans händer.

Sherlock Holmes var enastående logisk och klarsynt, och han hade en snabb och säker slutledningsförmåga.

Jag klädde hastigt på mig, och följde min vän.

Vid fönstret i vardagsrummet så satt en svartklädd dam, med en tät slöja för ansiktet.

Hon reste sig när vi kom in.

- God morgon, sade Holmes vänligt.

Jag är Sherlock Holmes, och det här är min gode vän och medhjälpare, doktor Watson.

Jag ser att mrs Hudson har tänt en brasa åt oss.

Stig för all del fram och sitt vid elden, så skall jag säga till om en kopp hett kaffe till er.

Ni fryser ju så ni darrar.

- Hon lyfte upp slöjan, och vi såg då att hon var mycket upprymd.

Ansiktet var gråblekt, ögonen irrade oroligt, som hos ett jagat djur.

Av figuren att döma så var hon i trettioårsåldern, men håret hade redan fått vita strimmor, och hon verkade trött och sliten.

Sherlock Holmes tittade på henne med den snabba blick, som upptäckte allt.

- Var inte rädd, sade han, och strök henne över armen.

Jag tror att vi snart skall få era problem ur världen.

Ni kom med tåg i morse, ser jag.

- Ni känner mig ??

- Nej, men jag ser att ni har en tågbiljett instucken i vänster handske.

Ni måste ha varit tidigt uppe.

Och ni åkte i en öppen vagn, på dåliga vägar, innan ni tog tåget.

Damen ryckte till, och stirrade med häpnad på min vän.

- Det är inte svårt att räkna ut, sade han leende.

Ni har färska lerfläckar, på inte mindre än sju ställen på er resdräkt.

- Ni har rätt i allt vad ni säger, sade damen.

Jag for hemifrån före klockan sex, var vid vår station, Leatherhead, tjugo minuter över, och kom till Waterloo Station, med första tåget.

Sir, jag lever under en olidlig press, och jag tror att jag blir tokig, om det här får fortsätta.

Jag har ingen att vända mig till, utom min fästman, men han menar att allt bara är inbillning.

Så råkade jag få höra talas om er, mr Holmes, och här är jag nu, för att be er att hjälpa mig.

För ögonblicket så kan jag inte betala ert arvode, kan ni vänta med det en månad, eller två ?

Jag skall snart gifta mig, och i och med det, så får jag själv hand om min förmögenhet.

Då skall jag betala er, vad ni begär.

- Jag begär aldrig någonting, utöver de utgifter jag har, i samband med ett fall.

Ni kan betala mig närhelst det passar er.

Vill ni nu vara så vänlig att tala om för oss, vad det är ni vill ha hjälp med ?

- Det är det jag inte vet säkert ! Utropade vår besökare.

Det är det som är svårigheten.

Min oro är så dunkel, och mina misstankar grundar sig på småsaker.

Inte ens min fästman tar mig på allvar, utan tror att jag bara inbillar mig.

Han säger det inte rent ut, men jag förstår det på hans sätt.

Mr Holmes, vill ni höra på mig ?

- Jag är idel öra.

- Tack. Mitt namn är Helen Stoker, och jag bor hos min styvfar, som är den siste av familjen Roylott, på egendomen Stoke Moran.

Den ligger i västra Surrey.

- Jag känner till namnet Roylott, miss Stoker.

- En gång så var det en av Englands rikaste familjer, fortsatte hon.

Men under förra århundradet så slösade, eller spelade arvingarna bort förmögenheten.

 

2 kap.

Slutligen så fanns det bara lite mark kvar, och det två hundra år gamla huset.

Det var förresten intecknat upp till skorstenen.

Nuvarande ägaren, alltså min styvfar, ansåg redan som ung, att han måste anpassa sig till förhållandena, sådana som de var.

Han fick låna lite pengar av en släkting, studerade till läkare, och for till Indien.

I Calcutta, där han öppnade sin praktik, så blev han känd för två saker:

- sin skicklighet som läkare, och för sitt häftiga humör.

I ett av sina vredesutbrott, så råkade han slå ihjäl sin indiske betjänt, och undgick med knapp nöd, en dödsdom.

Efter ett långt fängelsestraff, så återvände han till England.

Det var i Indien som doktor Roylott, träffade min mor, och gifte sig med henne.

Hon var då en ung änka, med två små barn: min tvillingsyster Julia, och jag själv.

Min mor skrev över hela sin betydande förmögenhet på doktor Roylott, men med det förbehållet att Julia och jag, skulle få en viss årlig summa pengar, när vi gifte oss.

För åtta år sedan så omkom min mor i en järnvägsolycka.

Doktor Roylott, som hade haft planer på att öppna en läkarpraktik i London, övergav alla sådana tankar, och flyttade till fädernesgodset Stoke Moran.

Han tog förstås med sig Julia och mig.

Allt skulle ordna sig på bästa sätt för oss alla tre, trodde vi.

Efter flyttningen till Stoke Moran, så blev min styvfar som förbytt.

Han stängde in sig, och ville inte träffa traktens folk.

I början så var våra grannar mycket glada över att “en Roylott”, åter bodde på Stoke Moran.

Men de såg inte mycket till min styvfar.

Han gick sällan ut, och gjorde han det, så var det för att mucka gräl med vem han än råkade möta.

Jag vet att ett häftigt temperament går i arv i släkten Roylott, och min styvfar har det sannerligen, i högsta grad.

Hans långa vistelse i tropikerna, har säkert inte gjort hans humör bättre, heller.

Gång på gång så ställer han till gräl, och slagsmål, och två gånger har det blivit polissak.

Nu betraktas han som byns skräck.

Folk flyr, när han kommer.

I förra veckan så kastade han helt sonika bysmeden i floden.

Jag lyckades avstyra en ny polisanmälan, genom att skrapa ihop de pengar jag hade, och ge smeden.

Han nöjde sig med det.

Som jag nämnde så har min styvfar inga vänner alls, men han är hygglig mot kringstrykande zigenare.

Han följer med dem på deras vandringar ibland, och kan bli borta i veckor.

Han har också en förkärlek för indiska djur.

Just nu så strövar en gepard, och en babian, helt fritt omkring i omgivningarna.

Folket i byn, är nästan lika rädda för djuren, som för doktor Roylott.

Mr Holmes, ni förstår kanske av allt detta, att min syster Julia och jag, har haft det svårt.

Inga tjänare vill stanna i ett sådant hem, utan vi har själva fått göra allt arbete.

Julia var bara trettio år, när hon dog.

Hennes hår hade vita strimmor, precis som mitt.

- Er syster är alltså död ?

- Ja. Hon dog för två år sedan, och det är hennes död, som jag vill tala med er om.

På Stoke Moran så hade vi inte många tillfällen att träffa människor i vår egen ålder, som ni kan förstå.

Vi har emellertid en moster, som bor utanför Harrow, och ibland har vi fått lov att besöka henne, i några dagar.

Julia var där under julen för två år sedan, och träffade då en marinofficer, som hon förlovade sig med.

Min styvfar hade ingenting att invända mot deras giftermål.

Men så hände det sorgliga, bara fjorton dagar före bröllopet.

Jag miste min syster och enda vän.

Sherlock Holmes hade lutat sig bakåt i sin länsstol.

Ögonen var slutna, och huvudet vilade mot en kudde.

Nu tittade han upp, och bad miss Stoker försöka att erinra sig alla detaljer i samband med det tragiska dödsfallet.

- Det kan jag, svarade hon.

Allt som hände under den förfärliga natten, är för evigt inetsat i mitt minne.

Som jag redan har nämnt så är huset mycket gammalt, och vi använder bara ena flygeln.

Sovrummen ligger på nedre botten, och resten av rummen ligger en trappa upp.

Doktor Roylott, har det första sovrummet, min syster hade det andra, och det yttersta är mitt.

Det finns inga dörrar mellan rummen, utan alla tre dörrar leder ut till en gemensam korridor.

- Jag förstår, sade Holmes och nickade.

- Rummens fönster vetter ut mot en gräsmatta, fortsatte miss Stoker.

 

3 kap.

 

Den natten, när min syster dog, så hade doktor Roylott, tidigt dragit sig tillbaka in till sitt rum.

Han satt där och rökte sina starka, indiska cigarrer.

Lukten av dem, trängde in till min syster, som tyckte illa om rök.

Därför kom hon in till mig, och vi satt och pratade en stund om hennes förestående bröllop.

Klockan elva så reste hon sig för att gå in till sig.

Men hon hejdade sig vid dörren, och frågade mig:

- Helen, har du också hört det där visslandet om nätterna ?

- Nej, aldrig, svarade jag.

- Det kan väl inte vara du som visslar när du sover, kära syster ?

- Visst inte, Julia. Men vad kan det vara ?

- Ett par nätter nu så har jag tydligt hört en vissling, ungefär klockan tre.

Jag sover ju så lätt, att jag vaknar av ljudet.

Jag vet inte om det kommer utifrån, eller inifrån.

Har du inte hört något ?

- Nej, det har jag inte. Kan det vara zigenarna, tro?

- Ja, kanske det, svarade Julia.

Så log hon mot mig, stängde dörren efter sig när hon gick, och några sekunder senare, så hörde jag nyckeln vridas om i hennes lås.

- Brukade ni alltid låsa om er på nätterna ? frågade Holmes.

- Ja, alltid.

- Varför ?

- För gepardens och babianernas skull. Vi kände oss inte säkra annars.

- Jag förstår. Fortsätt.

- När min syster hade lämnat mig, så kunde jag inte somna, utan jag låg och grubblade över den mystiska visslingen.

Det var ett förfärligt oväder den natten, och det bidrog nog till att hålla mig vaken.

Vinden tjöt, och regnet slog mot rutorna, men trots det, så hörde jag plötsligt en kvinnas gälla skrik.

Jag rusade upp, svepte en sjal om mig, och sprang ut i korridoren.

Där tyckte jag att jag hörde ett långt visslande, och strax därpå, ett slamrande ljud, som om något metallföremål hade fallit i golvet någonstans.

Jag såg, när jag sprang genom korridoren, att Julias dörr öppnades inifrån, och jag såg henne själv.

Hon var kritvit i ansiktet av fasa, och hon trevade sig vacklande ut.

Jag sprang fram till henne, för att slå armarna om henne, men hon segnade till golvet innan jag hann fram.

Där blev hon liggande, och vred sig som i kramp och plågor.

Först trodde jag att hon inte kände igen mig, men plötsligt så ropade hon högt:

“Gode Gud !” Helen !” Bandet !” Det spräckliga bandet !”

Jag förstod att hon ville säga mig något mer, hon pekade med fingret gång på gång, mot doktor Roylotts dörr.

Men så fick hon ett förfärligt krampanfall till, och kunde inte få fram ett ord.

Jag ropade på min styvfar, som kom springande från sitt rum.

Då var min syster medvetslös.

Han försökte då få liv i henne, genom att hälla konjak i henne.

Men allt var förgäves.

Min älskade syster dog, utan att ha återfått medvetandet.

- Ett ögonblick, sade Holmes.

År ni säker på att ni hörde en vissling, och ett metalliskt ljud ?

- Jag fick samma fråga vid polisförhöret, då dödsorsaken skulle fastställas.

Det stormade ju ute, så att det knakade i det gamla huset, och jag kan naturligtvis ha misstagit mig.

Men jag tror inte det.

- Var er syster klädd ?

- Nej, hon hade bara nattdräkt.

I hennes högra hand, så hittades en avbränd tändsticka, och i den vänstra, en tändsticksask.

- Hon har alltid tänt eld, för att försöka se något, sade Holmes.

Det är viktigt att veta.

Till vilket resultat kom man vid polisförhöret ?

- Man lade ned mycket arbete på fallet, eftersom doktor Roylott, inte har det bästa rykte i trakten.

Men man kom inte fram till någonting, egentligen.

Det hela verkade som ett mysterium.

Mitt vittnesmål fastslog att dörren hade varit låst inifrån, och att fönstren hade varit tillbommade med gammaldags luckor, förstärkta med järnstänger.

Väggar och golv undersöktes noga, utan att man hittade något misstänkt.

Det fastslogs, att Julia måste ha varit ensam när hon dog.

Inga märken eller skador, fanns på hennes kropp.

- Nå, men gift då ?

- Läkarna hittade ingenting som tydde på förgiftning.

- Vad tror ni själv att er syster dog av, miss Stoker ?

- Av skräck, mr Holmes. Någon eller något skrämde livet ur henne. Men vem eller vad, vet jag inte.

 

4 kap.

 

- Var zigenarna i närheten, då det hände ?

- Ja. De är nästan alltid i närheten.

- Jaså. Nå, vad tror ni om “bandet”, som er syster talade om ? “Det spräckliga bandet” ?

- Jag vet inte. Kanske yrade hon, kanske tänkte hon just på zigenarbandet.

De brukar ju ha brokiga klutar om huvudet.

Men jag vet ingenting säkert.

- Nej, vi får akta oss för att dra några förhastade slutsatser, sade Holmes.

Var snäll och fortsätt er berättelse, miss Stoker.

- Två år har nu gått, sedan min systers död, och jag har känt mig mycket ensam under den tiden.

För en månad sedan, så träffade jag en barndomsvän, Percy Armitage, som jag inte har sett på många år.

Vi är förlovade nu, och min styvfar har ingenting emot att vi gifter oss till våren.

För ett par dagar sedan, så påbörjades en ombyggnad av flygeln, där vi har våra sovrum.

Just igår, så började de att borra i mitt rum, och därför flyttade jag in i Julias gamla rum.

Jag sov i hennes säng i natt.

Tänk er då min fasa, när jag mitt i natten, hörde en låg vissling !

Jag flög upp och tände ljuset, men kunde inte se någonting som inte skulle vara där.

Jag kände mig emellertid så uppskärrad och rädd, att jag inte ville gå till sängs igen.

Så snart det blev ljust så smög jag mig ut, och sprang ned till värdshuset i byn.

Där hyrde jag en vagn, och bad kusken att köra mig till stationen.

Resten vet ni…

Jag tog tåget till London, för att komma hit och få tala med er, mr Holmes.

- Mycket klokt av er, miss Stoker. Men har ni verkligen sagt mig hela sanningen ?

- Ja.

- Nej, det har ni inte. Varför försöker ni skydda er styvfar, miss stoker ?

- Vad menar ni ?

Istället för att svara, så tog min vän hennes hand, och vek upp det svarta spetskruset vid handleden.

Fem svartblå märken efter fingrar syntes, i det vita skinnet.

- Ni har blivit hårdhänt bemött, sade Holmes.

Miss Stoker rodnade djupt, och täckte hastigt över sin skadade handled.

- Han är mycket stark, sade hon bara.

Han vet inte själv, hur stark han är.

Holmes blev sittande tyst och tankfull en god stund.

Hakan vilade mot händerna, och han såg in i den sprakande elden.

- Det här är en invecklad historia, sade han så, slutligen.

Jag behöver veta mer, innan jag kan bestämma hur jag skall planera mitt fortsatta arbete.

Säg mig, miss Stoker, om vi far till Stoke Moran i dag, kan vi då undersöka de aktuella rummen, utan att er styvfar får reda på det ?

- Han har pratat om att han skulle till London i dag, för att ordna upp några affärer.

Det är möjligt att han blir borta ända till kvällen, och i så fall, så kommer ingen att störa er.

Vi har visserligen en hushållerska nu, en gammal gumma bara.

Henne kan jag lätt hålla därifrån.

- Utmärkt. Och du har ingenting emot att följa med, Watson ?

- Visst inte. Tvärtom.

- Bra, då far vi till Stoke Moran i eftermiddag.

Och ni då, miss Stoker ?

- Jag skall passa på att uträtta några ärenden, när jag ändå är i London.

Men jag tar tolvtåget tillbaka.

- Vi kommer med ett senare tåg, för jag har själv en del att uträtta.

Får vi bjuda på frukost, miss Stoker ?

- Nej, tack, jag måste gå.

Så mycket bättre det känns nu, när jag har fått tala med er, mr Holmes !

Tack och på återseende, mina herrar.

Så drog hon sin svarta slöja för ansiktet, och lämnade oss.

Holmes lutade sig åter tillbaka i länsstolen.

- Nå, Watson, vad får du ut av det här ? frågade han mig.

- Det verkar vara en mystisk historia.

- Tror du att det finns något samband mellan de nattliga visslingarna, och zigenarna ?

- Har ingen aning.

- Vi vet att doktorn står på god fot med zigenarna.

Vi har också all anledning att tro att han av ekonomiska skäl, vill förhindra styvdotterns giftermål.

Det metalliska ljudet, kan ha varit fönsterluckornas järnrör som slamrade till, när någon öppnade eller stängde luckorna.

- Du tror alltså att zigenarna är inblandade ?

- Det vet jag inte.

 

5 kap.

 

- Det finns mycket att invända mot zigenarteorin, tycker jag.

- Det tycker jag också, Watson. Det är därför vi skall fara till Stoke Moran idag.

Jag vill se om vår teori håller.

- Men vad tusan nu då ? utropade min vän, plötsligt.

Dörren kastades upp, och en storvuxen man, stod på tröskeln.

Han var så stor och kraftig, att han fyllde hela dörröppningen.

Hans breda ansikte var fårat av tusen rynkor, bränt av solens strålar, och märkt av ett häftigt humör.

De djupt liggande, gallsprängda ögonen, glodde än på Holmes, än på mig.

Med sin spetsiga, böjda näsa, så liknade mannen en gammal ilsken rovfågel.

- Vem av er är Holmes ? frågade den märkliga figuren.

- Det är jag, sir, men vem är ni själv ?

- Doktor Grimesby Roylott, på Stoke Moran.

- Var så god och sitt, doktor Roylott, sade Holmes lugnt.

- Skulle aldrig falla mig in ! Min styvdotter har varit här.

Jag följde efter henne.

Vad har hon sagt till er ?

Men Holmes ville inte höra på det örat alls.

- Det är visst lite kyligt för årstiden, sade han bara.

- Vad har hon sagt ? skrek gubben rasande.

- Ändå börjar vårblommorna att komma så smått, sade min vän, lika orubbligt lugn som förut.

- Jaså, ni är fräck också !

Vår besökare tog ett steg framåt, och höjde ridpiskan, som han hade i handen.

Jag känner er allt, skurk där.

Jag har hört talas om era bravader.

Ni är Sherlock Holmes, mannen som lägger sig i sådant som inte angår honom !

Min vän bara log.

- Högfärdige Holmes ! Scotland Yards viktig-petter !

Då brast Holmes ut i skratt.

- Ni är ju riktigt lustig, sade han. Vill ni vara vänlig och stänga dörren efter er när ni går. Det drar på oss annars.

- Jag går, när jag har sagt vad jag har att säga.

Våga att lägga er i mina angelägenheter ! Jag vet att miss Stoner har varit här, för jag följde efter henne.

Och jag är inte att leka med när jag blir retad.

Se på här !

Han gick fram till brasan, grep eldgaffeln och böjde den till ett U, med sina stora, bruna nävar.

- Passa er noga, så att inte ni också hamnar i mina händer ! Fräste han hånfullt, kastade ifrån sig eldgaffeln, och lämnade rummet med långa steg.

- Doktor Roylott tycks vara en mycket älskvärd person, sade Holmes med ett syrligt leende.

Jag är inte en lika stor buffel som han, men nog är jag ganska stark, jag också.

Och därmed så tog Holmes den misshandlande eldgaffeln, spände musklerna och rätade ut den igen.

- Så oförskämt att blanda ihop min verksamhet med “Scotland Yard” ! Morrade han.

Det skall han få betala för, den gode doktor Roylott.

Han spionerade tydligen på sin styvdotter, och hon borde ha varit försiktigare.

Jag hoppas bara att hon inte får lida för det här.

- Men nu, Watson, nu äter vi frukost, och sedan skall jag bege mig ut på stan och skaffa vissa upplysningar, som kan hjälpa oss att lösa det här fallet.

Klockan var närmare ett, när Sherlock Holmes kom tillbaka.

I handen så hade han ett blått pappersark, fullklottrat med ord, och siffror.

- Jag har tittat på den avlidna hustruns testamente, sade han.

Den totala inkomsten av hennes förmögenhet, var vid hennes död, knappt 1100 pund.

Genom prisraset på jordbruksprodukter, så har den nu fallit till 750 pund.

Vid ett eventuellt giftermål, så skulle döttrarna få ut 250 pund per år.

Det framgår alltså klart, att om bägge döttrarna gifte sig, så skulle den buffeln till styvfar, bara få en spottstyver kvar.

Även ett giftermål skulle bli ett kännbart inkomstbortfall för honom.

Mitt morgonarbete har inte varit bortkastat, Watson, vi vet nu att han har mycket starka motiv att förhindra varje giftermål.

Det är allvarligt, och vi har inte mycket tid på oss, för gubben begriper ju att vi är inkopplade.

Om du är färdig, så tar vi genast en droska till Waterloo Station. Och Watson, vill du vara snäll och stoppa på dig revolvern ?

Ett skjutvapen är bra att ha, när man skall tala förstånd med herrar som kan slå knut på eldgafflar med bara händerna.

Revolver och tandborste är allt du behöver, tror jag.

Vi hade turen att precis hinna med ett tåg, som skulle gå till Leatherhead.

Vi steg av vid vår bestämmelseort, hyrde en droska, och körde ut i det vackra Surrey.

Det var ett härligt väder, med sol, och bara några lätta fjädermoln, på den blå himlen.

 

6 kap.

 

Träden hade fått späda knoppar, och det luktade så gott av fuktig jord.

Åtminstone jag, kände starkt kontrasten mellan den leende naturen omkring oss, och det farliga uppdrag, som väntade oss.

Min vän satt och teg, försjunken i djupa funderingar.

Men så slog han mig plötsligt på axeln, och pekade bort över ängarna.

- Titta, Watson ! Det där måste vara Stoke Moran.

I fjärran såg vi en sluttning, med många träd, och mellan dess grenar så skymtade ett hus, med grå gavlar, och en hög takås.

- Det stämmer, sir, sade kusken.

Där bor doktor Grimesby Roylott.

- Åhå, sade Holmes.

Då är det dit vi skall.

Vi skall hjälpa honom med ombyggnaden av huset.

- Då kan ni stiga ur vid stättan, där borta, upplyste kusken.

Det går en genväg över fälten, från den.

Ser ni damen som promenerar där just nu ?

Där är det !

- Ja, jag ser, svarade Holmes.

Och damen måste vara miss Stoker.

Vi stiger ur här, Watson.

Vi gjorde så, betalade kusken, och klev över stättan.

- Jag tyckte att det var lika bra att låta kusken tro att vi har kommit hit för ombyggnadens skull, sade Holmes.

Det blir mindre prat på det sättet.

God dag, miss Stoker. Ni ser att vi håller ord !

Hon kom skyndande emot oss, och hennes ansikte lyste upp av lättnad.

Vi skakade hjärtligt hand.

- Jag har väntat på er, sade hon. Allt ser ut att ordna sig på bästa sätt.

Doktor Roylott har farit till London, och väntas inte hem förrän sent i kväll.

- Vi har redan haft nöjet att göra doktorns bekantskap, kära miss Stoker.

Så berättade Holmes kort om vad som hade hänt tidigare på dagen.

Miss Stoker blev kritvit, ända ut på läpparna.

- Han följde alltså efter mig, sade hon.

Jag borde ha anat det.

Han är så listig, att jag aldrig kan känna mig säker. Hur skall det nu gå för mig, när han kommer tillbaka ?

- Då måste han akta sig, för då har han att göra med någon som är ännu listigare än han själv.

Ni måste låsa noga om er ikväll, miss Stoker, och skulle han bli våldsam, så skall vi köra er till er moster i Harrow.

Men nu måste vi utnyttja den lilla tid vi har på oss.

Var snäll och visa oss genast vägen till rummen, som skall undersökas.

Byggnaden hade ett högt mittparti, och två lägre flyglar, som böjde sig som krabbklor åt vardera hållet.

Den vänstra flygeln var mycket förfallen; den högra var i bättre skick.

Blå rök, ringlade sakta upp ur skorstenen.

Byggnadsställningar stod resta vid ena väggen, vilken man redan hade brutit sig igenom.

Några arbetare syntes emellertid inte till.

Holmes ställde sig att noggrant granska flygelbyggnaden från utsidan.

- Det yttersta fönstret är alltså ert, miss Stoker, sade han.

Det i mitten var er systers, och det närmast huvudbyggnaden, är doktor Roylotts.

Stämmer det ?

- Alldeles riktigt. Fast nu bor jag i min systers rum.

- Jag vet, nu medan ombyggnaden pågår. Men behöver verkligen ytterväggen rivas ?

- Nej, jag tror det är ett påhitt, för att flytta mig från mitt rum.

- Det är tänkbart. Säg mig, finns det fönster mot korridoren också ?

- Ja, men de är mycket små. Ingen kan krypa in igenom dem.

- Jag förstår. Och dörrarna hade ni alltid låsta, ni och er syster.

- Miss Stoker, var snäll och gå in i ert rum och bomma igen fönsterluckorna ordentligt, med järnstängerna.

Hon gjorde som han bad.

Holmes prövade flera olika sätt att få upp luckorna utifrån, men det var omöjligt.

Det fanns inte minsta lilla springa där man kunde tvinga in ett knivblad, och försöka att lyfta av järnstängerna.

Med sitt förstoringsglas, så undersökte Holmes också gångjärnen. De satt som berget.

- Hm !

Holmes kliade sig förbryllad på hakan.

Zigenarteorin håller inte, Watson, för ingen kan ta sig in fönstervägen, när luckorna är tillbommade.

Men låt oss nu se hur det ser ut på insidan.

Genom en liten sidodörr, så gick vi in i korridoren, och vidare till det rum, där miss Stoker nu skulle sova om nätterna – det rum där hennes syster hade mött sitt öde.

Det var ett enkelt, lågt, litet krypin, med en gammaldags eldstad.

I ena hörnet så stod en byrå; i ett annat hörn, en smal säng med vitt överkast, och till vänster om fönstret så stod det ett toalettbord.

 

7 kap.

 

I rummet fanns också två korgstolar, och på golvet så låg en Wiltonmatta.

Väggarnas höga paneler, var av maskäten ek, så gamla och missfärgade, att de säkert hade varit med sedan huset byggdes.

Holmes slog sig ned i en av stolarna.

Hans blickar flyttade sig runt i rummet, upp och ned, fram och tillbaka.

Säkert så fanns det inte en detalj, som undgick honom.

Extra länge, tittade han på ett tjockt klocksnöre, som hängde ned vid sängen.

Snörets tofs, låg faktiskt på huvudkudden.

- En ringklocka, ser jag, sade han.

Vart går den ?

- Till hushållerskans rum, svarade miss Stoker.

- Snöret ser ganska nytt ut.

- Det är bara några år sedan anordningen sattes upp.

- Bad er syster om att få en klocka ?

- Nej. Jag tror inte att hon använde den en enda gång.

Ville vi ha något, så brukade vi hämta det själva.

- Då var det ju onödigt att sätta upp en sådan anordning, över huvud taget ?

- Men, ursäkta mig nu ett par minuter.

Jag vill titta närmare på golvet.

Holmes slängde sig framstupa, med förstoringsglaset i handen, och ålade sig runt hela golvet.

Varje bräda, och varje springa mellan brädorna undersöktes ytterligt noga.

Sedan reste han sig, och upprepade samma procedur, fast med panelen.

Efter panelen, så ställde han sig att stirra på sängen, och jag såg att hans blickar också letade sig uppåt väggen, ovanför huvudändan.

Slutligen så tog han klocksnöret i handen, och ryckte till.

- För tusan, Watson, det är ingen riktig ringklocka !

- Ringer den inte ?

- Nej, snöret sitter inte ens fast i en klocksträng.

Det här är intressant !

Snöret sitter fast i en krok, strax ovanför den lilla ventilen, där uppe.

- Så konstigt att jag inte har lagt märke till det, sade miss Stoker.

Jag har hela tiden trott att det var en riktig klocka.

- Det var nog det som var meningen, muttrade Holmes, mest för sig själv.

Men det finns mer som är konstigt här i rummet, och det är själva ventilen.

Varför öppna en ventil till rummet bredvid, när man lika gärna kunde ha gjort en i ytterväggen, ut mot friska luften ?

- Ventilen är också ganska ny, påpekade miss Stoker.

Den kom dit ungefär samtidigt med klocksnöret.

- Mycket intressant, sade Holmes.

Vi har alltså här ett falskt klocksnöre, och en ventil, som inte släpper in frisk luft.

Med er tillåtelse, miss Stoker, så tänker jag nu fortsätta undersökningen i det innersta rummet.

Doktor Roylotts rum var större än styvdöttrarnas, men också det, enkelt möblerat: en tältsäng, en hylla med böcker, en fåtölj, en vanlig trästol, och ett runt bord.

Men det man allra först lade märke till när man steg in, var ett stort kassaskåp, vid ena väggen.

Holmes såg sig omkring, och gick sedan fram till kassaskåpet.

- Vad finns det i det här ? frågade han, och knackade på skåpet.

- Min styvfars affärshandlingar.

- Ni har alltså fått titta i skåpet ?

- En gång bara, för några år sedan.

Det var fullt av papper.

- Där finns inte… en katt till exempel ?

- Nej, mr Holmes. Hur kom ni på den idén ?

- Därför att det står ett fat med mjölk ovanpå skåpet, svarade Holmes, och höll upp ett litet tefat så att hon kunde se.

- Det förstår jag inte ! Nej, någon katt finns inte i huset. Men vi har ju geparden och babianen.

- Ja, ja, sade Holmes och log lite.

En gepard är faktiskt också en stor katt, men jag tror inte att den blir mätt av en skvätt mjölk.

Så måste han ha fått en ny idé, för han satte sig på huk framför trästolen, och studerade sitsen mycket ingående.

När han var klar med det, så stoppade han förstoringsglaset i fickan, reste sig och granskade noga, de andra möblerna i rummet.

Hans blick fastnade på något som hängde vid sänggaveln.

Det var en liten hundpiska, vars snärt var knuten så att den bildade en strypögla.

- Vad tror du om det här, Watson ?

- Ser ut som en vanlig hundpiska. Men inte vet jag varför den har blivit ihopsnodd så där.

- Nej, alldeles riktigt.

Så brukar man ju inte hantera en hundpiska.

Bevare mig, det är en ond värld vi lever i !

Och när en intelligent människa ger sig in på brottets bana, så blir den människan ännu ondare.

 

8 kap.

 

Jag tror att jag har sett vad jag behöver se nu, sade miss Stoker.

Kan vi gå ut i parken igen ?

Aldrig förr, hade jag sett min väns ansikte så bistert och mörkt, som när vi lämnade doktor Roylotts rum.

Vi promenerade alla tre, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på gräset.

Varken miss Stoker, eller jag, ville störa Holmes i hans tankar, så vi teg.

Slutligen så talade han själv.

- Miss Stoker, sade han. Det är av största vikt att ni nu till punkt och pricka, följer mina anvisningar.

- Det lovar jag.

- Ert liv, kan stå på spel. Ni får inte tveka.

- Jag försäkrar att jag skall göra precis som ni säger.

- För det första: doktor Watson och jag, måste vara i ert rum hela natten.

Både miss Stoker och jag, stirrade med häpnad på honom, och han fortsatte att tala i gåtor.

- Det måste bli så.

Är det byns värdshus, som syns därborta ?

- Ja, det är det, svarade miss Stoker.

- Utmärkt. Och era fönster i flygeln, syns därifrån ?

- Ja, det gör de säkert.

- Miss Stoker, när er styvfar kommer tillbaka, så måste ni genast stänga in er i ert nuvarande rum.

Skyll på huvudvärk, eller vad som helst.

När ni sedan hör honom gå in till sig, så skall ni öppna fönsterluckorna, och ställa en lampa i fönsterkarmen, som en signal till oss.

Sedan så tar ni med er vad ni behöver, och smyger tyst in i ert eget rum.

Där är säkert dammigt och smutsigt, efter borrandet i väggarna, men ni måste stå ut med det, för en enda natt.

Resten lämnar ni åt doktor Watson och mig.

- Jag skall göra precis som ni säger, mr Holmes, men vad tänker ni själva göra ?

- Vi skall tillbringa natten i er systers gamla rum.

Vi skall ta reda på vad det är för ljud som stör er.

- Mr Holmes, ni har redan löst gåtan ! Utbrast hon och lade handen på hans arm.

Säg vad det är ?

Tala om varför min syster dog så plötsligt !

- Jag föredrar att ha vattentäta bevis, innan jag säger någonting.

- Ni kan åtminstone svara på om det var någon som skrämde livet ur Julia ?

Skrämde ihjäl henne ?

- Nej, jag tror inte att det gick till riktigt så.

Det var något mer påtagligt.

Men nu måste min vän och jag gå, miss Stoker.

Allt är till ingen nytta, om doktor Roylott kommer tillbaka och får se oss här.

Adjö, miss Stoker. Tappa inte modet !

Följ noga mina anvisningar.

Sherlock Holmes och jag, tog in på byns värdshus.

Vi fick två rum på övre våningen, och från våra fönster så hade vi fin utsikt över Stoke Morans bebodda del.

I skymningen så såg vi doktor Roylott komma hem, hans väldiga kroppshydda tornade upp sig som ett berg, bredvid den lille pojken som körde vagnen.

Framme vid godsets tunga järngrindar så hade pojken besvär med att skjuta upp dem., något som mycket förargade den hetlevrade doktorn.

Vi såg honom hotfullt höja knytnäven mot den förskräckte pojken, innan vagnen körde in på uppfartsvägen till huset.

Några minuter senare så tändes ljuset i vardagsrummet.

- Vet du, Watson, sade Holmes, då vi satt och tittade i skumrasket.

Egentligen så vill jag inte ha dig med alls i natt.

Riskerna är mycket stora.

- Kan jag inte vara till någon hjälp, då ?

- Till ovärderlig hjälp, min vän.

- Då följer jag naturligtvis med.

Riskerna är stora, sa du. Då har du tydligen sett något som jag inte har sett.

- Nej, men kanhända har jag dragit riktiga slutsatser av vad jag har sett.

- Ja, jag såg då ingenting konstigt, med undantag för klocksnöret.

Och vad det betyder, kan jag inte räkna ut.

- Du såg ventilen också.

- Det är ingenting ovanligt med att det finns en ventil mellan två rum, Holmes.

Förresten så var den så liten att inte ens en råtta skulle kunna ta sig igenom.

- Jag visste att vi skulle hitta en ventil, redan innan vi kom till Stoke Moran.

- Men min käre Holmes ! Det kunde du väl ändå inte veta ?

- Jo, det kunde jag. Minns du att miss Stoker berättade att hennes syster hade tyckt illa om lukten från doktorns cigarr ?

Detta visar klart, att det måste finnas en öppning av något slag, mellan de båda rummen.

 

9 kap.

 

Någon större öppning kunde det inte vara fråga om, för då hade den uppmärksammats vid polisens undersökning.

Därför så drog jag den slutsatsen, att det måste vara en mindre ventil.

- Men, vad är det för farligt med en ventil ?

- Det är åtminstone en underlig slump, att tre saker inträffar samtidigt i Julias rum:

- en ventil huggs ut, ett falskt klocksnöre hängs upp, och damen i sängen nedanför, dör en plötslig död.

Tycker inte du att det är märkligt ?

- Jag ser inget samband.

- Inte ?

Lade du inte märke till något ovanligt med sängen ?

- Nej.

- Den är fastskruvad i golvet, Watson.

Den person som sover i sängen, kan inte flytta den till ett annat ställe.

Sängen måste alltid stå under ventilen, och under repet.

Vi kallar det för rep i fortsättningen, för det var aldrig ämnat till klocksnöre.

- Holmes ! Utropade jag.

Nu börjar jag ana vart du vill komma.

Vi är i grevens tid, att förhindra ett nytt, listigt, avskyvärt brott !

- Just det.

När en läkare beger sig in på brottets bana, så blir han farligare än andra brottslingar.

En läkare har kalla nerver, och goda kunskaper.

Den här läkaren kommer att slå till snabbt och hänsynslöst, men vi skall vara ännu snabbare och hänsynslösare.

Vi har en ruskig natt framför oss, Watson.

Låt oss röka en pipa i lugn och ro, innan det hela börjar på Stoke Moran.

Vi satt och rökte och småpratade i ungefär två timmar, timmar som släpade sig fram, tyckte jag.

När klockan i bykyrkan slog elva slag, så tändes äntligen ett ljus borta på Stoke Moran.

Det var den överenskomna signalen.

Holmes reste sig genast.

- Där, Watson ! Där har vi vår signal ! Kom !

Innan vi lämnade värdshuset så sade Holmes till värden att vi, trots den sena timman, ämnade besöka en vän i trakten, och troligen skulle stanna borta över natten.

Ute blåste det snålt, och natten var kolsvart.

Men ljuset från Stoke Moran, vägledde oss.

Vi hade inga svårigheter med att komma in på godsets ägor, för den gamla muren omkring, hade rasat på flera ställen.

Det var bara att kliva på.

Vi letade oss fram mellan träden, nådde gräsmattan, och började att gå över den.

Strax innan vi var framme vid flygeln, så kom en ruskig varelse farande emot oss.

Den var inte större än ett barn, men lurvig och vanskapt.

Varelsen kastade sig i gräset, rullade runt, och fäktade i luften med armar och ben.

Sedan flydde den tillbaka in i mörkret, lika plötsligt som den hade kommit.

- Gud i himlen ! Viskade jag. Vad var det ? Vad var det ?

Jag tror att Holmes blev lika förskräckt som jag, för handen som grep om min arm, kändes som ett skruvstäd.

Men ögonblicket efteråt så kluckade han av skratt.

Med munnen vid mitt öra, viskade han:

- Ett förtjusande hus vi har kommit till, Watson.

Det där var ingen mer och ingen mindre än babianen.

Ja, visst !

Nu kom jag ihåg doktor Roylotts originella kelgrisar, som miss Stoker hade berättat om.

Men geparden då, var fanns den ?

Kanske skulle den, när som helst ta ett skutt ned från något träd, och landa på axlarna på mig.

Jag medger gärna att jag kände mig lättad, när vi – i strumplästen – tassade in i sovrummet, där vi skulle tillbringa natten.

Holmes flyttade lampan till bordet, och stängde ljudlöst fönsterluckorna.

Vi såg oss omkring.

Allt var precis så som det hade varit tidigare på dagen.

Holmes kom fram till mig och viskade i mitt öra, så tyst att jag nätt och jämnt uppfattade vad han sade:

- Minsta ljud nu, kan förstöra allt för oss.

Jag bara nickade, och han fortsatte lika tyst:

- Vi måste sitta i mörker. Ett ljus skulle synas genom ventilen.

Jag nickade igen.

- Somna inte, Watson, ditt liv kan hänga på det.

Ha revolvern redo, ifall den skulle behövas.

Slå dig ned på stolen du, så sätter jag mig på sängkanten.

Jag lydde, och tittade på min väns förehavanden.

Han hade haft med sig en lång, smal spatserkäpp, som han lade på sängen.

Vidare, så plockade han fram en tändsticksask, och ett ljus, som han också placerade på sängen.

 

10 kap.

 

Sedan gick han fram till bordet, och skruvade ned lampan, tills den slocknade helt.

Det var fullkomligt svart omkring oss.

Aldrig kommer jag att glömma den här kusliga vaknatten.

Inte ett ljud, inte ens ett andetag hörde jag från min vän.

Ändå så visste jag att han satt där, bara någon meter ifrån mig.

Jag undrade om han var lika spänd och orolig som jag själv.

Då och då, så trängde en nattfågels läte in till oss, och en gång så hörde jag ett långdraget, dovt rytande.

Geparden !

Det lät som om den strök omkring, alldeles nedanför fönstret.

En gång i kvarten, så slog kyrkklockan i byn , och jag tyckte att det var en evighet mellan varje slag.

Tolv ! Ett ! Två ! Tre !

Vi satt fortfarande i vår tysta väntan.

Plötsligt så glimmade det till av ljus uppifrån ventilen, och jag kände os, av brinnande fotogen.

Han där inne i det andra rummet hade tänt en lampa, eller lykta.

Sedan hördes ett svagt hasande, som om någon, med tofflor på fötterna, gick över golvet.

Så blev det tyst igen, och det var tyst länge.

Jag tror att jag satt i en halvtimme med öronen på spänn, innan jag uppfattade något igen.

Det var ett svagt pysande ljud, som när vatten börjar koka i en tekokare.

I det ögonblicket så handlade Holmes.

Han flög upp från sängkanten, tände sitt ljus, och började piska vilt med käppen. På klocksnöret !

- Ser du den, Watson ? Ser du den ?

Eftersom mina ögon bländades av ljuset, så såg jag ingenting.

Vad var det Holmes piskade på med sådan våldsam kraft och energi ?

Det visste jag inte, men nu kunde jag se hans ansikte.

Det var dödligt blekt, och uttryckte fasa och avsky.

Allting gick så fort.

Jag tyckte att jag hörde en svag vissling, och strax därefter så slutade Holmes upp med att slå.

Han stirrade på ventilen.

Allt var tyst igen.

Men det gick inte många sekunder, förrän nattens tystnad bröts av det hemskaste skrik jag någonsin har hört i mitt liv.

Det blev högre och högre, gällare och gällare – ett vrål av smärta, ångest och ilska.

Efteråt så fick vi veta att folket i byn, hade vaknat av skriket.

Själva så stod vi lamslagna, iskalla ända in i märgen.

Vi stirrade på varandra tills skriket slutligen dog ut.

- Vad var det ? flämtade jag.

- Det var slutet för doktor Grimesby Roylott, svarade Holmes.

Kanske bäst som skedde, när allt kommer omkring.

Ta revolvern och följ med, Watson. Vi skall gå in i hans rum.

Holmes tände lampan, och gick före mig ut i korridoren.

Två gånger så knackade han på doktorns dörr, utan att få svar.

Då vred han om handtaget, och steg in.

Jag följde efter med revolvern i min hand.

Det var en märklig syn som mötte våra ögon.

På bordet så stod en gammal lykta, av metall, och kastade sitt ljus över kassaskåpets dörr, som stod på glänt.

I fåtöljen så satt doktor Grimesby Roylott, klädd i grå morgonrock, och med de bara fötterna instuckna i ett par hällösa, röda tofflor.

Över hans knän så låg hundpiskan, som vi hade lagt märke till förut.

Hans haka var vänd uppåt, och ögonen stirrade stelt mot taket.

Och underligast av allt – kring pannan så hade han ett gult band, med brunaktiga fläckar.

Det såg ut att strama åt mycket hårt. Han gav inte ett ljud ifrån sig.

- Bandet ! Viskade Holmes. Det spräckliga bandet !

Jag tog ett steg  framåt. Den besynnerlige huvudprydnaden rörde på sig !

Ett brett, fyrkantigt huvud sköt upp, ovan kraftigt spända halsmuskler.

Det var en vidrig orm.

- En indisk träsk-orm ! Utropade Holmes.

Indiens farligaste giftorm !

Roylott måste ha dött inom tio sekunder, efter bettet.

Sannerligen, Watson, den som gräver en grop åt andra, faller själv däri.

Låt oss nu snabbt få odjuret tillbaka till gropen.

Med den största försiktighet, så drog han till sig hundpiskan, trädde blixtsnabbt strypöglan om ormens hals, och drog till.

På armlängds avstånd, så bar han den så till kassaskåpet, där han kvickt slängde in den, och slog igen dörren om den.

Det här är sanningen om doktor Grimesby Roylotts död, och jag behöver inte göra min långa historia så värst mycket längre.

Vi talade naturligtvis genast om nyheten för den skakade miss Stoker, som morgonen därpå tog tåget till sin moster, i Harrow.

 

11 kap.

 

Vid polisutredningen, så kom man till det resultatet att doktor Roylott, hade blivit dödad under lek med sitt farliga sällskapsdjur.

Det lilla som jag ytterligare ville veta om fallet med det spräckliga bandet, berättade Sherlock Holmes för mig, på tåget tillbaka till London.

- Min käre Watson, jag erkänner att jag först drog en alldeles felaktig slutsats, började han.

Det visar hur förkastligt det är att ta saker och ting för givna.

Ordet “band”, som stackars Julia använde, strax innan hon dog, hade ingenting med “zigenarbandet” att göra.

Ändå så lät jag lura mig, och kom in på helt fel spår, men lyckligtvis så insåg jag mitt misstag, innan det var för sent.

Som du redan vet, så uppmärksammade jag ventilen och det falska klocksnöret, så fort vi hade kommit in i Julias rum.

När jag sedan såg att sängen var fastskruvad i golvet, så förstod jag genast sammanhanget.

Repet skulle tjänstgöra som bro för något, som via ventilen, skulle ned till sängen. Det var helt klart.

Nåväl, eftersom jag kände till doktor Roylotts svaghet för exotiska djur, så låg det nära till hands att tänka på en indisk giftorm.

En skicklig och samvetslös läkare, med erfarenhet från tropikerna, kunde mycket väl komma på ett så raffinerat sätt att mörda.

Vem här i England, skulle misstänka att dödsorsaken var ett snabbt verkande gift från en indisk träsk-orm ?

Ingen.

Och inte den mest skarpögde polis, skulle förstå vad de två små prickarna efter giftgaddarna betydde – om polisen nu ens såg dem.

- Men visslingen, Holmes ? Visslingen ? Hur förklarar du den ?

- Man kan dressera ormar att komma på en signal, Watson.

- Men, min käre Holmes !

- Jo, det är fullt möjligt. Det var det som Roylott gjorde.

Han visslade ormen tillbaka genom ventilen, och belönade den med mjölk.

Ormen hade säkert krupit nedför repet flera gånger, utan att bita det tilltänkta offret.

Julia sade ju till systern, att hon brukade höra en vissling om nätterna.

Doktor Roylott visste att han förr eller senare, skulle lyckas i sitt onda uppsåt.

Nåväl, Watson, allt det här förstod jag, innan jag hade satt min fot i hans rum.

Du såg kanhända, att jag undersökte trästolen särskilt noggrant, och efter den undersökningen så var jag säker på min sak.

Han hade ställt sig på stolen för att nå upp till ventilen.

Det fanns tydliga repor i sitsen.

Är du förvånad, Watson ?

- Ja, Holmes. Något förvånad är jag.

- Men du inser det logiska i mitt resonemang, hoppas jag.

Allt bekräftar min teori: kassaskåpet, fatet med mjölk, hundpiskan med sin strypögla.

Allt bevisar att jag har rätt.

- Men det metalliska slamrandet, Holmes ?

Vad var det ?

- När Roylott skulle stänga kassaskåpsdörren om sin farliga leksak, så måste det ske snabbt.

Och slår man snabbt igen en tung järndörr, så slamrar det, Watson.

Det var det ljudet som miss Stoker hörde.

Resten vet du.

När jag hörde kräket väsa – något som väl du också hörde ? – tände jag ögonblickligen ljuset och gick till attack.

- Och drev tillbaka ormen genom ventilen ?

- Just det. Tillbaka för att ta död på doktor Grimesby Roylott.

Jag vet att jag träffade ormkroppen ett par gånger.

Det kom den att ilskna till, så pass att den anföll första bästa.

Och första bästa, råkade vara doktor Roylott.

Ser man saken på det sättet, så är jag utan tvekan ansvarig för hans död.

Men jag vill inte påstå att jag är ledsen för det.

.

Slut

.

.

.

26. November 2012 by Askungen
Categories: Uncategorized | Leave a comment