Välkommen till KonsertBloggen
Den ömma modern är på besök för det vankas föreställning med Lisa Nilsson. Lördag förmiddag satte vi oss på tåget så det blev inget
melodikryssande denna lördag. Det var mycket höstfärger utanför det väldigt skitiga tågfönstret.
Vårt första stopp var utställningen
1989 - kultur och politik på Nationalmuseum. Tyvärr var det väldigt många andra i stan som hade samma tanke. Kön in till museet var lång. Jag försökte att köpa entrébiljetter till utställningen men se det gick inte alls. Av någon anledning sa payex att jag skulle skriva in en svarskod från en kortläsare jag inte har. Så vi gav upp Nationalmuseum för den här gången och begav oss av till Gamla stan istället. Men men, jag ska se den där utställningen, har fram till mitten av januari på mig.
Det fick bli lite mat på en helt ok restaurang, vi hade tänkt äta lunch på museet också, och det var minst sagt välbehövligt. Sedan tittade vi på kartan och tänkte att ett besök i Storkyrkan kunde vara kul. Men se det gick inte heller för där skulle det vara mässa minutrarna efter att jag tog den här bilden.
Så det fick bli att gå runt lite i Gamla stan. Vi tog en fika. Vi gick till butiken där
Anni säljer sina hantverk, en stor chansning och hon var tyvärr inte där. Men det fanns mycket fint i butiken.
Det var inte mycket som gick vår väg.
Så vi tog tunnelbanan till Mariatorget, som visade sig vara en park. Där var det ganska många människor som satt och pratade eller gick omkring och tittade på växtligheten. Jag blev lite nyfiken på det där med råttgiftet. Låg det i den där stenmojängen eller låg det utspritt lite över allt?
Det var inte jag den här gången heller.
Efter att vi lyckats undvika att köpa något att dricka på Rival innan föreställningen (mitt heta tips är att sätta sig vid ett bord där det redan står glas och/eller flaskor) var det så dags. Lisa Nilsson, kvinnan som är jag.
Vi hamnade rätt nära scenen. Inte Céline Dion-nära, men tillräckligt nära för att jag känner att jag tryggt kan säga att Lisa Nilsson är min nya kompis nu.
Och jägarns i mig så bra hon är min nya kompis. Ja, att Lisa Nilsson kan sjunga är ju sedan gammalt. Hennes totala scennärvaro upptäckte Den ömma modern och jag i somras. Men det var humor, både varm och vass, mot sig själv och mot andra. Helt enkelt väldig bra. Det enda jag har att anmärka på var att musiken var lite väl hög så det var svårt att höra sången alla gånger. Jag funderar faktiskt på om jag inte ska gå när Lisa Nilsson kommer till Norrköping i februari.
Efter föreställningen hade vi drygt tre timmar att fördriva på Centralen innan tåget skulle gå hem. Tack och lov blev det inte en lika traumatisk upplevelse som
då K och jag fick tillbringa en natt, ståendes, på Seven eleven.
Vi fick till och med skratta några gånger.
Första tillfället var när vi står på McDonalds på Centralen, vi har kontrollerat så att det inte är något vete i det glutenfria hamburgerbrödet, kassören frågar Den ömma modern vad hon vill ha varpå hon svarar -En hamburgare.
Städarna på Centralen är värda all beundran. Som de gnor på. Men mest oväntade, och roliga, var när städaren tar två trasor, en i vardera handen, lägger händerna på var sin sida om själva rulltrappebandet, sätter sig ner och torkar åkandes av listerna. Det såg inte klokt ut och vi undrade hur han skulle göra på den andra trappan som går uppåt. Svaret kom ganska snart.
Och så var det den äldre kvinna och mannen som samtalade om vilken veckodag det var och där hon hela tiden vände sig till mig och frågade, -Är det söndag, och vände sig tillbaka till mannen för att informera honom om att nej, det är nog lördag.
Vi hade helt klart en bra dag i Hufvudstaden, även om en del saker inte gick efter planerna men planer är väl till för att kunna ändras. Eller?
Runt två på natten kom vi i alla gall hem och jag somnade med doften av tvålen från tågtoaletten i näsan.
Modo vårt Hjärtelag Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack Free Dawit Isaak 
Efter att ha funderar fram och tillbaka något har har Andreas och jag gjort slag i saken och skaffat ett abonnemang på Östgötateatern. Fyra föreställningar ska vi se och den första var Faust II som vi såg i början av oktober. Och, det var en upplevelse. När det blev paus var det en person några rader bakom oss som utbrast ett Jag fattar inte någonting, och det var väl ordagrant vad vi kände.
I pausen passade jag på att fota själva salongen. Den är vacker men sliten. Kanske kan det bli en renovering invändigt nu när taket måste fixas efter blixtnedslaget i slutet av augusti.
