18:23 I mer än en månad har jag varit borta från nästan allt som jag betraktar som normalt i mitt liv.
Veckan före påsk flyttade vi ut till sommarvistet i Öregrund för ett halvår, om man räknar de hösthelger vi också vistas i det här röda huset med spröjsade fönster och vita knutar faktiskt aningen längre än vi bor i våningen i Uppsala.
För min del började det illa: Synen bedrog mig allt oftare, och då och då missade jag sådant som trottoarkanter, föll handlöst och slog mig och fick blessyrer, ibland blodiga, på knän och armbågar.
Ett sÃ¥dant här nattligt fall inomhus ledde till att hustrun kallade pÃ¥ utomstÃ¥ende hjälp. och rätt vad det var befann jag mig i en ambulans pÃ¥ väg till Akademiska i Uppsala. Och för att göra en lÃ¥ng sjukhushistoria kort: Sedan har mitt liv bestÃ¥tt av sjukhusvistelser med nÃ¥gra korta uppehÃ¥ll för frigÃ¥ng – vad hjälper det att fÃ¥ tillbringa nÃ¥gra dar i Paradiset, när man sen strax Ã¥ter befinner sig i en sjukhussäng.
Den vidriga kroppsliga behandling jag har utsatts för och vars innebörd jag fortfarande efter att jag har tvingat fram en avslutning känner av har periodvis nästan berövat mig all livslust. Just nu är det äntligen soligt och varmt ute, men sÃ¥ lÃ¥ngt som till att med hjälp av den rollator jag har utrustats med ta mig längre än till grinden har jag inte kommit, och till det här kommer att problemen med synen är vida större än de som har med fötterna att göra. Morgon och kväll fÃ¥r jag hjälp med medicinering och lindning av underbenen av vÃ¥rdpersonal, som kommer frÃ¥n hela det ytmässigt ganska stora Östhammars kommun. Det säger sig själv att man dÃ¥ mÃ¥ste räkna med att det dÃ¥ inte gÃ¥r att själv välja exakt vilken tid man mÃ¥ste ta emot hjälp, till exempel för att man vill se vissa TV-program eller lösa Melodikrysset. Allt det här mÃ¥ste jag alltsÃ¥ släppa, och jag vill inte heller hÃ¥lla pÃ¥ med det, när jag aldrig har garantier för arbetsro. Men jag finner mig i det här – jag begriper ju själv att enskilda dagars TV- och radioprogram inte kan styra vÃ¥rdpersonalens arbetsscheman.
Vad värre är att mina synproblem, trots ett fullkomligt misslyckat besök hos en ilsken och ohjälpsam kvinnlig optiker på Akademiska, nu är ständigt störande i mitt vardagsliv. Jag lever i en ständig dimma, ser inte vad det är för trädgårdsblommor som står i vaserna på borden. Stora delar av det som sänds i TV verkar, för mig alltså, ser ut som gammaldags svart-vita TV-sändningar förr i världen, och så vidare.
Killen som oftast kommer hit genom hemsjukvården säger att närmsta vård, värd att anlita, finns i Östhammar, men frågan är om jag inte tillsammans med Birgitta skulle åka in till Uppsala och där kombinera utprovning både av glasögon som klarar det jag ovan beskriver samt, äntligen, effektiva hörsnäckor. Livet skulle bli enklare om jag äntligen åter kunde börja höra det jag nu bara kan uppfatta, om det sägs på nära håll.
Kommer jag väl till Uppsala, kan jag också på Apoteket köpa de egenvårdsprodukter jag dagligen använder och som nu, den ena efter den andra, har tagit slut.
Livet är inte längre det som det en gång var.