Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.
”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.
Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog Ã¥tminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frÃ¥gan svÃ¥rare genom att spela en insjungning gjord av en sÃ¥ngerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).
Mellon brukar jag ju lyssna pÃ¥, likasÃ¥ ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket pÃ¥ Sanna Nielsen, särskilt dÃ¥ i egenskap av programledare i ”AllsÃ¥ng pÃ¥ Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I gÃ¥r, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.
DÃ¥ var det mycket lättare att komma i hÃ¥g Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” frÃ¥n Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först pÃ¥ sjunde plats i ESC, där han sjöng lÃ¥ten pÃ¥ engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.
Den allra första frÃ¥gan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag ocksÃ¥ i hÃ¥g att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltsÃ¥ att ocksÃ¥ ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här lÃ¥ten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning frÃ¥n 1963.
Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras lÃ¥tar pÃ¥ Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” frÃ¥n 1975.
Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att ocksÃ¥ identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tÃ¥rar vore guld”.
TÃ¥rar av guld kunde Ã¥ andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.
Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga
Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.
Melodin är mycket gammal, men sÃ¥ngtexten till ”Vi gÃ¥ över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ã…gatan i Uppsala, alltsÃ¥ nära FyrisÃ¥n, och hans grav – han dog 1944 – finns pÃ¥ Gamla kyrkogÃ¥rden i Uppsala.
Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sÃ¥nger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den pÃ¥ skiva ocksÃ¥.
Här väljer jag att först Ã¥terge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:
Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.
Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.
Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.
Och sen fÃ¥r ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:
Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.
Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.
Jag vet inte om fästingar ocksÃ¥ kan dränkas i havet, för dÃ¥ hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gÃ¥ngen pÃ¥ skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. PÃ¥ engelska kallas den här sÃ¥ngen ”Beyond the Sea”, och bland mÃ¥nga skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin frÃ¥n 1960.
Kvar dÃ¥ är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” frÃ¥n 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola HÃ¥kanssons svenska version frÃ¥n 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra lÃ¥ten pÃ¥ dragspel med Roland Cedermark.
För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.
När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. PÃ¥ andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen mÃ¥ste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gÃ¥ mer. FrÃ¥n andra hÃ¥llet kom dÃ¥ en ung och vänlig dam, som frÃ¥gade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig nÃ¥gra meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och mÃ¥ste vända om mot centrum.
Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.
Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.