Jag klarar knappt att gĂ„ lĂ€ngre, men mitt liv Ă€r bitvis mer hektiskt Ă€n nĂ„gonsin. PĂ„ grund av en resa till trĂ€dgĂ„rdsmĂ„l i GĂ€strikland och VĂ€stmanland kom jag efter med de dagliga recensionerna av ”Sommar”, men nu har jag bara kvar en oredovisad lyssning. PĂ„ den nyss nĂ€mnda resan hittade jag i en herrgĂ„rdspark med viss försĂ€ljning av frukttrĂ€d tvĂ„ Ă€ppeltrĂ€d med ursprung i mitt forna hemland Estland, och i gĂ„r fick jag professionell hjĂ€lp att plantera dem – de fick förstĂ„s vatten, men sen kom dessutom ett störtregn. Under kvĂ€llens lopp skrev jag om ytterligare tvĂ„ sommarprogram, och Birgitta och jag sĂ„g ocksĂ„ Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.
Och i dag upp igen klockan 07.00 för att klara morgonsysslorna inför Melodikrysset.
Jag börjar med det som var svÄrt för mig, vÀl medveten om att andra kan ha tyckt att nÄgot helt annat var knepigt.
Jag kan inte minnas att jag nĂ„gonsin har hört talas om Arctic Monkeys och lyssnat pĂ„ deras ”One Point Perspective”.
Dansband undviker jag aktivt, och jag skulle aldrig komma pĂ„ idĂ©n att lyssna pĂ„, Ă€nnu mindre dansa till Vikingarna med Christer Sjögren som sĂ„ngsolist. Sannolikheten för att jag skulle kĂ€nna till nĂ„got med Die Wikinger Ă€r nĂ€rmast noll. I dag spelade Eldeman deras ”Deine Liebe tut so gut” och efterlyste den svenska originaltiteln. Jag klarar allt sedan realskolan tyska, men vad hjĂ€lper det, nĂ€r man pĂ„ nĂ€tet inte hittar nĂ„gon svensk titel, som kunde tĂ€nkas vara det svenska originalet. Jag sĂ„g att andra duktiga krysslösare hĂ€r hade samma problem, men sen hade Kyrkoherden kommit pĂ„ – hur vet jag inte – att det svenska originalet heter ”Var det nĂ„nting som jag sa”, och ”det” – jag hade redan första och sista bokstaven – gĂ„r ju in.
”Either” hade jag heller inte hört, men nog var det Zara Larsson som sjöng.
”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men hĂ€r var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och sĂ„ skulle vi veta att Alexander nĂ€mndes i titeln.
Men sen tyckte jag för min del att krysset var hyggligt lÀtt, kanske för att sÄ mÄnga av frÄgorna gÀllde musik frÄn 1950- och 1960-talen.
”America” ur ”West Side Story” skrevs 1957 av Stephen Sondheim och Leonard Bernstein, och jag har förstĂ„s den hĂ€r musikalen pĂ„ skiva.
”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men hĂ€r var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och sĂ„ skulle vi veta att Alexander nĂ€mndes i titeln.
ĂâŠke Wassing, bĂ„de författare och lĂ„tmakare, tycks vara ganska bortglömd i dag, men jag minns honom vĂ€l, till exempel hans ”Se nu tittar lilla solen in igen” frĂ„n 1951.
Jag minns ocksĂ„ Sven Gösta Jonsson, kallad rockande samen, han som 1959 gjorde succĂ© med ”Vid foten av fjĂ€llet”, den som börjar med textraden ”Jag Ă€r lapp och jag har mina renar”. HĂ€r skulle vi dock skriva ren i singularis.
FrĂ„n nĂ€sta Ă„rtionde Ă€r ”Daydream”, frĂ„n 1966 med Lovin’ Spoonful.
1967 gjordes James Bond-filmen ”You Only Live Twice”, pĂ„ svenska ”Man lever bara tvĂ„ gĂ„nger”. Agent 007 spelades hĂ€r av Sean Connery, och filmens musikaliska ledmotiv med samma namn som filmen sjöngs av Nancy Sinatra. NĂ€r jag nu har googlat om den hĂ€r filmen, har jag ocksĂ„ lĂ€rt mig nĂ„got nytt: Manusförfattare var Roald Dahl, den norskĂ€ttade författaren som jag har mĂ€ngder av böcker, ocksĂ„ barnböcker, av i bokhyllorna.
1967 spelades ocksĂ„ ”Strange Brew” in av den brittiska gruppen Cream. Cream fanns bara i nĂ„gra fĂ„ Ă„r, men jag har inte bara skivor med dem utan ocksĂ„ med Eric Clapton, som ingick i den. Clapton, en favorit, har jag hört/sett live i Globen i Stockholm.
Tio Ă„r senare, 1977, gjorde Cumulus en mycket fin insjungning av ”Höstvisa”, skriven av Tove Jansson och redan 1965 gjord av Erna Tauro. Det hĂ€r Ă€r en av de vackraste och samtidigt vemodigaste kĂ€rleksvisor som finns, lika anvĂ€ndbar för oss som inte som de bĂ„da upphovskvinnorna lever i ett samkönat parförhĂ„llande. I mitt fall – jag Ă€r nu 81 Ă„r – gĂ„r den hĂ€r textraden av Tove Jansson rakt in i hjĂ€rtat: ”Skynda dej Ă€lskade, skynda att Ă€lska, dagarna mörknar minut för minut.”
Och dĂ„ passar det vĂ€l bra att avsluta med en annan, ocksĂ„ mycket vacker sĂ„ng om kĂ€rlek, en dĂ€r tvĂ„samheten ocksĂ„ beskrivs pĂ„ ett sĂ€tt som inte blundar för de risker som finns Ă€ven i den bĂ€sta av vĂ€rldar: ”Om du lĂ€mnade mig nu” med Lars WinnerbĂ€ck och Miss Li (2007). Ibland blir skivinspelningar sĂ„ bra att det Ă€r svĂ„rt att tĂ€nka sig att de kan övertrĂ€ffas.