14:03 Jag tyckte det var bökigt att lösa dagens kryss. Ett antal dubbel- och trippelfrågor gjorde det svårt att hinna anteckna delfrågorna och ledtrådarna. Och så fanns där åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något som helst samband med varann.
Om vi tar den sista först, var svaret pÃ¥ den första delen Toto med ”Rosanna” frÃ¥n 1982. Den var hopparad med en lÃ¥t frÃ¥n 2017, ”I Can Fall In Love Without You” med Zara Larsson.
Över huvud taget ansträngde sig Anders Eldeman i dag för att sätta olika åldersgruppers kunskap om musik som inte förknippas med deras egen generation på prov.
I ena ögonblicket spelade han ”Someone Who Can Dance” med Icona-Pop.
För att lite senare spela en dansbandsversion av ”De sista ljuva Ã¥ren”, som Lasse Stefanz gjorde succé med 1989. Den handlar enligt Eldeman om ett antal sÃ¥dana, det vill säga Ã¥r.
Och sen är det ju inte säkert att dansbandsälskarna har hört ”You Raise Me Up” frÃ¥n 2003 och med Josh Groban.
Jag klagar inte för egen del, eftersom jag är musikalisk allätare och lyssnar på musik från mycket skilda tidsepoker.
Jag gillar film ocks̴ Рmen visst var det m̴nga filmer att h̴lla reda p̴ i dag?
Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen mÃ¥ne” fick vi i dag höra med Deje dragspelsklubb, men ganska mÃ¥nga av melodikrysslösarna har säkert sett eller i TV hört talas om den nya filmen om lÃ¥tens skapare.
Och ”En officer och en gentleman” har säkert mÃ¥nga av lyssnarna/lösarna kanske ocksÃ¥ sett – vad jag minns har den ocksÃ¥ tidigare förekommit i krysset. Ur den hörde vi ”Up Where We Belong”, som i filmen sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes.
1995 – sista ordet är alltsÃ¥ fem – kom filmen ”Pensionat Oskar” i regi av Susanne Bier. I den sjöng Claes Jansson ”Vad jag sökte, vad jag fann” med text av Jonas Gardell.
För att göra det svÃ¥rare för oss spelade Eldeman i dag ”Moon River” med norskan Sigrid Haanshus. Mer känd är den med Audrey Hepburn i filmen ”Frukost pÃ¥ Tiffanys” frÃ¥n 1961.
OcksÃ¥ sista frÃ¥gan i dagens kryss var en filmfrÃ¥ga. Burt Bacharachs ”Raindrops Are Falling On My Head” förekom i filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid” frÃ¥n 1969, och här i Sverige blev den känd i Siw Malmkvists insjungning frÃ¥n 1970, ”Regnet det bara öser ner”. Fast hade den senare spelats som ljudillustration, hade det varit ganska lätt att räkna ut, att det ord som söktes till krysset var regn, sÃ¥ därför spelades den med fransmannen Sasha Diestel. LÃ¥ten förekom förresten ocksÃ¥ i ”Forrest Gump”.
”I Won’t Forget You” blev en stor framgÃ¥ng med Jim Reeves, men vad jag vet har den inte varit ledmotiv i nÃ¥gon film.
Sen är det bara två svenska låtar kvar att redovisa.
Den första av dem, Povel Ramels ”Sommartrivialiteter (à la Birger Sjöberg)” lyssnade jag mycket pÃ¥ runt 1960, bÃ¥de för att den är en lysande sjöbergpastisch och för att Povels text är smÃ¥tt genial – TVns ”lennarthylande” och annat sÃ¥dant.
Fantastisk är ocksÃ¥ Ture Nermans 1916 skrivna ”Den vackraste visan om kärleken”, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939, sÃ¥lunda pÃ¥ randen till nästa stora europeiska krig.
Den vackraste visan om kärleken
Text: Ture Nerman, 1916 (publicerad i diktsamlingen ”Fruntimmer”, 1918)
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939
Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.
Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.
Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.
Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.
Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred†(Prisma, 1970). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör†(Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.
Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. NÃ¥gra persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare pÃ¥ Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. FrÃ¥n 1939 och fram till sin död 1969 var han Ã¥ter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig bÃ¥de skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsÃ¥ngerna och inte minst ”Den vackraste visan”.
Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion pÃ¥ första världskriget (1914-1918), men dikten tonsattes lÃ¥ngt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare ocksÃ¥ i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in pÃ¥ skiva av Lille Bror Söderlundh.
”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen pÃ¥ hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.