I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre Àn Ätta av de sammanlagt tolv frÄgorna hade nÀmligen filmanknytning.
Krysset började med sĂ„ng av Helen Sjöholm i Py BĂ€ckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sĂ„ng”, som förekom i Kay Pollaks film ”SĂ„ som i himmelen” frĂ„n 2004. Jag sĂ„g den pĂ„ bio nĂ€r den var ny.
Sen följde ”Flicka frĂ„n Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som Ă€r bekant med bĂ„de Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsĂ€ttningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger pĂ„ Ven, dĂ€r Jönsson hade sommarstĂ€lle. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse hĂ€r Ă€r ocksĂ„ att ”Flicka frĂ„n Backafall” blev film 1953.
Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), pĂ„ svenska ”Diamantfeber”, och sĂ„ledes var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.
”As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), dĂ€r Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den hĂ€r filmen Ă„tskilliga gĂ„nger, för övrigt ocksĂ„ frĂ„n scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden gĂ„r”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” pĂ„ Berns 1973
Ett par av filmmelodierna var hÀmtade ur filmer för barn.
Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hĂ€mtad ur ”Trolls” frĂ„n 2016.
Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln pĂ„ en bok av Astrid Lindgren frĂ„n 1954, men hĂ€r hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).
Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”FĂ€riln vingad syns pĂ„ Haga” för film Ă€r sjĂ€lvklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre Ă€n 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju sjĂ€lv lĂ€sa om det pĂ„ Wikipedia. Fast i dag hörde vi den pĂ„ transpiranto, och jag tror inte att den nĂ„gonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.
Slutligen, ”HjĂ€rtats saga” frĂ„n sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm ĂâŠström, exekverades av Lars Roos, men intressant just hĂ€r Ă€r att den ocksĂ„ har förekommit i sex filmer.
DÀrefter de fyra frÄgor som inte hade nÄgon filmanknytning:
Men Amanda Jensen gjorde Ă€ndĂ„ sin version av ”NĂ€r vi grĂ€ver guld i USA” i TVs ”SĂ„ mycket bĂ€ttre”. LĂ„ten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, sĂ„ledes pĂ„ ett stĂ€lle pĂ„ andra sidan av Atlanten.
Thore Skogman var ju med i krysset ocksĂ„ förra veckan, sĂ„ i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”JĂ€mtgubben”, den vars refrĂ€ng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.
”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse pĂ„ sitt sista album, frĂ„n 2006. Sen dog hon.
Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hĂ€danfĂ€rd, men nog Ă€r han en betydligt bĂ€ttre pianist Ă€n sĂ„ngare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp pĂ„ berget” (1986).
Och apropÄ transpiranto: I gÄr, nÀr jag var i Uppsala och skulle hÀmta ut mina kemtvÀttade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis pÄ att mÄnga av dagens mÄnga invandrare inte behÀrskar svenska sprÄket riktigt sÄ flytande som jag sjÀlv, gamle est. PÄ den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag bestÀllde av ta hjÀlp av en kollega, men det Àr ju jÀttebra att hon har ett jobb dÀr hon varje dag kommer att utöka sitt ordförrÄd och sin förstÄelseförmÄga.
Fast det roligaste av det hĂ€r slaget hĂ€nde pĂ„ kemtvĂ€tten, dĂ€r jag skulle hĂ€mta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har trĂ€ffat honom Ă„tskilliga gĂ„nger – kommer frĂ„n ett annat land men talar bra svenska, om Ă€n med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvĂ€ttsinnehavaren, som dock inte behĂ€rskade detta annars ganska vanliga sprĂ„k, sĂ„ kunden vĂ€nde sig till mig för att höra, om jag kunde översĂ€tta. Det kunde jag, och dĂ€rmed drogs jag in i ett rĂ€tt mĂ€rkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjĂ€lp med inte bara kemtvĂ€tt utan ocksĂ„ lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvĂ€ttsinnehavaren pĂ„ huvudet: De hĂ€r mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit lĂ€ngs hela gylfen.
NĂ€r jag Ă„ kundens vĂ€gnar hade stĂ€llt kompletterande frĂ„gor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli sĂ„ dyrt att laga de hĂ€r trasiga och gamla byxorna, att priset dess vĂ€rre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt dĂ„? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvĂ€ttsinnehavaren. Men kunden lĂ€t sig inte avskrĂ€ckas utan sken som en sol – det skulle han gĂ€rna betala, om han Ă„terfick sina Ă€lskade byxor i anvĂ€ndbrt skick. Och dĂ„ Ă„tog sig till slut kemtvĂ€ttsinnehavaren uppdraget.
SjÀlv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gÀrning.