13:19 Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.
I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.
PÃ¥ motsvarande sätt har vi genom Ã¥ren lyssnat pÃ¥ framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat pÃ¥ program i andra radiokanaler ocksÃ¥, sÃ¥dana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.
Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.
SÃ¥ var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”NÃ¥gon att hÃ¥lla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska mÃ¥nga av Sven Ingvars’ lÃ¥tar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.
Men alla har vi vÃ¥ra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. ÄndÃ¥ kom jag ganska snabbt pÃ¥ att det här mÃ¥ste handla om nÃ¥got slags tÃ¥g, vilket stöddes av Eldemans ledtrÃ¥d ”full fart”.
Det är Ã¥ andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sÃ¥ngare och sÃ¥ngerskor en eloge just för att de hÃ¥ller de svenska dialekterna levande.
Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat pÃ¥ sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den lÃ¥t hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte nÃ¥got exempel pÃ¥ detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.
I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.
Och sÃ¥ fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 Ã¥rs svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.
För egen del gillar jag också visgenren.
Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar ocksÃ¥ Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.
Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi bÃ¥da har ägnat oss Ã¥t Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor ocksÃ¥. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.
Povel Ramel ses ju av mÃ¥nga mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel pÃ¥ att hans sÃ¥ngtexter ofta har ocksÃ¥ poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros pÃ¥ ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra lÃ¥ten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.
En tredelad musikgeografifrÃ¥ga ingick i dagens kryss, ocksÃ¥ den förstÃ¥s instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, mÃ¥ste svaret pÃ¥ sista frÃ¥gan om vad staden i frÃ¥ga kallas bli Rio.
En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.
Under mina första skolÃ¥r pÃ¥ 1940-talet sjöng vi förstÃ¥s bland annat sÃ¥nger av Felix Körling, sÃ¥ visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.
Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.