12:42 Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.
Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”SÃ¥ mycket bättre”, sÃ¥ jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.
Alf Robetson har jag lyssnat pÃ¥ en hel del, men jag kan inte pÃ¥minna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.
Lena Ph har jag ocksÃ¥ lyssnat pÃ¥ en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.
Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att fÃ¥ fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.
Lättare var det dÃ¥ att känna igen Supremes-lÃ¥ten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.
Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.
Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.
DärifrÃ¥n är steget inte lÃ¥ngt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. BÃ¥de upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.
Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?
Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig Ã¥t nÃ¥got annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, pÃ¥ svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.
Just nu har emellertid Storbritannien ocksÃ¥ sänt en chockvÃ¥g genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. SÃ¥ frÃ¥gan är vad det hade sänt för chockvÃ¥gor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltsÃ¥ ”Oh boy, oh boy, oh boy” frÃ¥n 1946.
För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.
Jag älskar ”Fjäriln vingad syns pÃ¥ Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sÃ¥nger” frÃ¥n 1791.
Jag och vÃ¥ra barn känner oss hemma ocksÃ¥ i det SmÃ¥land Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sÃ¥ng ur Lasse Hallströms filmatisering.
Och en gÃ¥ng i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och vÃ¥ldtog mitt gamla fädernesland, kom vÃ¥r familj och tusentals andra därifrÃ¥n som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efterÃ¥t beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen dÃ¥, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var ocksÃ¥ beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort pÃ¥ skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”NÃ¥gonstans i Sverige” (1971), där den ocksÃ¥ förekommer. Eftersom jag är i den Ã¥ldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare ocksÃ¥ skaffat dem pÃ¥ skiva – lyssnade jag i dag med glädje pÃ¥ deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.