18:10 Jag är född 1937 och lärde mig läsa redan vid tre års ålder, men bokslukare blev jag främst när jag hade lärt mig svenska och under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet gick i den tidens småskola och folkskola.
Jag läste under den där tiden allt jag kom över: barn- och ungdomsböcker men ocksÃ¥ vuxenböcker som kom i min väg, allt frÃ¥n FridegÃ¥rd till Dostojevski. Jag läste den tidens detektivmagasin (Alibimagasinet med flera), förstÃ¥s ocksÃ¥ deckare, men ocksÃ¥ kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning – senare blev gamla Folket i Bild med sitt mer litterära novell- och följetongsmaterial min speciella tidning, som jag ocksÃ¥ sÃ¥lde i stugorna i och runt byn där jag bodde.
Den lilla folkskola jag gick i hade ett litet lånebibliotek, ur vilket jag lånade och läste nästan alla böcker, till och med en rad flickböcker. Bland det jag självklart läste fanns de många barn- och ungdomsklassiker, som ingick i Barnbiblioteket Saga. De var ofta förkortade och åldersanpassade, förstod jag så småningom, men under mina unga år läste jag också mängder av klassiker, som i det stora hela var intakta eller relativt intakta återgivningar av originalen. De anpassningar som på den tiden gjordes i barn- och ungdomsklassikerna hade i vart fall inte som bakgrund de moralistiska strävanden, som har drabbat dagens barn- och ungdomsboksutgivning.
Jag har ocksÃ¥ ända sedan barnaÃ¥ren varit en hängiven serieläsare. När första svenska numret av serietidningen ”Illustrerade Klassiker” publicerades 1956, var jag gymnasist pÃ¥ latinlinjen och vid det laget mer intresserad av de riktiga klassikerna, det vill säga bokoriginalen.
När jag sen fick egna barn, började jag, utöver att förse dem med mängder av böcker, också köpa tidens serietidningar åt dem, och eftersom Illustrerade Klassiker utgavs (sammanlagt 228 nummer) fram till och med 1976, fanns den här tidningen bland dem jag köpte hem.
I ursprungslandet, USA, började Classic Comics utges redan 1941. Också där fick man under efterkrigstiden en debatt om att serier var dåliga, våldsförhärligande med mera, och utgivarna av den här serietidningen försökte undkomma den diskussionen dels genom att göra bild och text bättre, dels genom att använda argumentet, att serieversionerna var ett sätt att locka unga läsare att sedan gå vidare till bokoriginalen.
Cobolt förlag har nu påbörjat en återutgivning av Illustrerade Klassiker med Ulf Granberg och Peter Sparring som redaktörer, och värdet av nyutgivningen förhöjs av att två mycket seriekunniga personer, Anders Andersson och Olle Dahllöf, har fått skriva fylliga introduktioner plus kommentarer på olika områden.
Den här nyutgivningen sker i form av volymer med hÃ¥rd pärm, där fyra olika serier med gemensamt tema Ã¥terges, i nummer 1, ”Fantastiska resor”, tvÃ¥ serieversioner av böcker av Jules Verne, tvÃ¥ av H G Wells.
Den bakomliggande historia som jag minns bäst av de här är Jules Vernes ”Jorden runt pÃ¥ 80 dagar” (”Le Tour du monde en quatre-vingt jours”, 1872-1873). Dels har jag läst den flera gÃ¥nger i olika svenska upplagor. Dels har jag sett Michael Andersons filmatisering frÃ¥n 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg och Shirley MacLaine som prinsessan Aouda.
Serieversionen, tecknad av Henry C Kiefer, följer hyggligt bokoriginalet, men känns ganska platt jämfört med Vernes bok.
”Resan till jordens medelpunkt” (”Voyage au centre de la terre”) utgav Jules Verne 1864. Den är, liksom ”Jorden runt pÃ¥ 80 dagar”, en äventyrsroman men har inslag av science fiction: Tre personer följer här ett klassiskt spÃ¥r – pÃ¥ det vulkanrika Ãsland finns i en inaktiv vulkan en väg till jordens medelpunkt, och det visar sig, att jorden inte har ett inandöme av glödande lava utan bestÃ¥r av olika skikt, där man hittar bÃ¥de märkliga djur och förhistoriska människor. Efter mÃ¥nga strapatser slutar det här äventyret pÃ¥ Stromboli.
Den här historien, tecknad av Norman Nodel, är bättre som serie än den andra vernebaserade.
”Världarnas krig” (”The War of the Worlds”, 1898) är en roman av H G Wells. Här är det marsianer som börjar finna sin planet allt mer obeboelig och söker sig nya boplatser pÃ¥ jorden. Den här invasionen ser först ut att vara nerfall av meteoriter, men dessa visar sig innehÃ¥lla marsianer, som vill erövra jorden och dÃ¥ inte drar sig för att, med hjälp av överlägsna vapen, döda människorna. Men för att göra en lÃ¥ng historia kort: Marsianerna visar sig inte tÃ¥la vÃ¥r bakterieflora.
Lou Camerons serieversion är hyggligt vältecknad.
Nämnas i sammanhanget bör också den radioversion Orson Welles gjorde 1938 och som nästan skrämde slag på hundratusentals amerikaner, som trodde att det var på riktigt.
Senare har ocksÃ¥ till exempel Steven Spielberg gjort film av ”Världarnas krig”.
Sist i den här volymen ligger samme Lou Camerons serieversion av samme H G Wells’ ”Tidsmaskinen” (”The Time Machine”, 1895). Hjälten/vetenskapsmannen i den här science fiction-artade historien har alltsÃ¥ lyckats konstruera en tidsmaskin, med vars hjälp han kan förflytta sig bÃ¥de framÃ¥t och bakÃ¥t i tiden – och hux flux har han flugit över 800 000 Ã¥r framÃ¥t i tiden. Han hamnar dÃ¥ bland eloanerna, lite kortare än vi men annars människolika, och blir vänligt mottagen av dessa. Under jorden lever dock morlockerna, ett slags apliknande människor, fientliga och begivna pÃ¥ att äta upp dem som lever ovan jord. Och tro det eller inte: VÃ¥r hjälte driver morlockerna pÃ¥ flykt genom att bekämpa dem med eld. Morlockerna gÃ¥r förstÃ¥s till motanfall, men i sista ögonblicket lyckas han Ã¥terta och undkomma med sitt rymdskepp. Kvar som minne har han blommor som eloankvinnan Weena gav honom.
Det här är hyggligt berättat men inte lika bra som serieversionen av ”Världarnas krig”