14:31 Jag begriper i allt mindre utsträckning de röstandes val i den pÃ¥gÃ¥ende Melodifestivalen. Röstandet följer inte nÃ¥got begripligt mönster. Jag har egentligen inget mot att vare sig ”Du tar mig tillbaks” med Martin Stenmarck eller ”Killer Girl” med Linda Bengtzing Ã¥kte ut redan i första omgÃ¥ngen, men Stenmarcks lÃ¥t var Ã¥tminstone schlageraktig och hade ansatser till refräng, medan Bengtzings var mer scenshow än lÃ¥t.
Att Eclipse och ”Runaways” Ã¥kte ut i nästa omgÃ¥ng har jag heller inget att invända mot – nÃ¥gon schlager kommer den här lÃ¥ten aldrig att bli; den var aldrig ens i närheten av schlagerbegreppet.
Vidare till Andra chansen gick tvÃ¥ lÃ¥tar: dels ”Rollecoaster” med Dolly Style, mer scenshow än schlager, dels ”HÃ¥ll om mig hÃ¥rt” med Panetoz, en lÃ¥t som mer lever pÃ¥ rytmen än pÃ¥ melodin.
Och så gick alltså två låtar direkt till final.
”Youniverse” hade Ã¥tminstone schlageregenskaper, dock inte sÃ¥ mÃ¥nga att jag skulle gÃ¥ i land med att själv Ã¥terge den. Och Molly Sandén var trevligare att se pÃ¥ än Linda Bengtzing, men det var ju Martin Stenmarck ocksÃ¥.
Gävledelfinalens positiva överraskning var han som tog den andra finalplatsen, blott 17-Ã¥rige Frans. Inte för att hans ”If I Were Sorry” egentligen heller är nÃ¥gon schlager, men i sin art är den Ã¥tminstone en hygglig lÃ¥t, väl framförd av Frans.
Fast för egen del skulle jag vilja Ã¥terföra Melodifestivalen till det den ursprungligen var, en tävling om bästa nya schlager. DÃ¥ mÃ¥ste man rensa bort allt utanverk – plocka bort alla dansare, körare i bild samt alla rök- och ljuseffekter – och helt fokusera pÃ¥ melodi och sÃ¥ngframförande.
För mig får man gärna dessutom ha scenshowprogram av dagens typ också i fortsättningen, men kalla bara inte programmet för Melodifestivalen längre.
I etermiddag medverkar jag i radio i en diskussion om det här.