15:46 Mikaela Kindblom berättar i boken ”Den svenska drömfabriken” (Stockholmia förlag, 2015) historien om Filmstaden i RÃ¥sunda.
Jag har, fast i relativt sen tid, besökt Filmstaden, men jag har inga personliga minnen därifrån, däremot minnen av en mycket stor del av de filmer som helt eller delvis producerades där.
Det senare har att göra med att jag sen mycket unga Ã¥r – jag kom till Sverige som sjuÃ¥ring och gick snart pÃ¥ biomatinéerna pÃ¥ de bÃ¥da biografer som pÃ¥ den tiden fanns i Kvissleby, hyggligt nära den lilla byn Juniskär pÃ¥ kusten i Njurunda där vi bodde. När jag hade börjat i realskolan i Sundsvall, gick jag regelbundet pÃ¥ bio ocksÃ¥ pÃ¥ de biografer som fanns inne i stan. I de tidiga tonÃ¥ren sÃ¥g jag, fast jag dÃ¥ bara var 14 Ã¥r, den dÃ¥ barnförbjudna (= femtonÃ¥rsgräns) ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson i en mycket omskriven men egentligen högst oskyldig nakenscen.
Till det faktum att mitt filmintresse både breddades och fördjupades under gymnasietiden bidrog två olika saker.
Jag var ombud för – lösnummerförsäljare av gamla Folket i Bild, där Lasse Bergström 1954-1962 var en mycket skicklig filmkritiker, jag sÃ¥lde som FiB-ombud filmade romaner som Birgit Tengroths ”Törst” och jag läste framför allt en rad romaner som följetonger i FiB. MÃ¥nga av dem, skrivna av de stora svenska proletärförfattarna, hade, när de kom i den här tidningen, fÃ¥tt ny aktualitet genom att filmas, och ibland illustrerades följetongerna av filmbilder. En av de mycket lästa femtiotalsförfattarna, Per Anders Fogelström, var andreredaktör för Folket i Bild, och hans böcker filmades, infördes som följetonger i FiB och Ã¥terutgavs i FiBs folkbokserie.
Under gymnasietiden – jag tog studenten 1958 – kom jag ocksÃ¥ att se allt mer av konstnärligt smal film – jag har i svenskuppsatser ocksÃ¥ refererat till sÃ¥dana filmupplevelser. Jag var under en del av gymnasietiden elevrÃ¥dsordförande och med hjälp min kompis Anders Thunberg, senare känd journalist, vidgades elevrÃ¥dets verksamhet till att ocksÃ¥ driva en filmstudio med visning av kvalitetsfilm.
Hösten 1959 pÃ¥började jag mina universitetsstudier i Uppsala, men den här staden med sina mÃ¥nga biografer plus sin studentfilmstudio erbjöd ocksÃ¥ ett fantastiskt utbud av kvalitetsfilm för en filmintresserad ung man. Det förekom veckor dÃ¥ jag sÃ¥g fler filmer än veckans dagar – mitt personliga rekord är fyra lÃ¥ngfilmer samma dag.
Åren med småbarn att lägga hemma plus arbetsresor till Stockholm reducerade kraftigt mina biobesök (och dagens popcornosande salonger känns inte längre så inbjudande). Men två nya möjligheter att se film har tillkommit. Dels har TV länge visat bland annat äldre svenska långfilmer. Dels har vi skaffat först VHS-, sen DVD-filmer att se hemma i den egna TVn.
Så komna så här långt i texten har nog mina läsare förstått, att dottern Kerstins julklapp till mig i julas, boken om drömfabriken, hamnade hos precis rätt person.
Eftersom jag har sett nästan alla filmer frÃ¥n femtiotalet och fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, omnämnda i den här boken, och eftersom jag ocksÃ¥ har sett en mycket stor del av de äldre filmerna, allt frÃ¥n stumfilmseran och de tidiga ljudfilmerna till de filmer som gjordes före, under och efter andra världskriget, väcker de mÃ¥nga filmbilderna i den här boken egna minnen av de här filmerna – jag har ju för övrigt skrivit om mÃ¥nga av dem; se ovan under Kulturspegeln, Film. Mikaela Kindblom refererar inte heller i nÃ¥gon större utsträckning handlingen i de filmer hon skriver om, men blandningen av i allmänhet träffande iakttagelser, publikt och kritikermässigt mottagande samt, inte sÃ¥ sällan, udda men intressanta sidospÃ¥r gör hennes framställning av den svenska filmens historia nöjsam att läsa. Fokus ligger naturligtvis pÃ¥ filmer, helt eller delvis tillkomna i Filmstaden i RÃ¥sunda, men när det krävs för sammanhanget, nämner hon ocksÃ¥ filmer producerade utanför SF-sfären.
Hon kan naturligtvis inte göra nÃ¥gonting Ã¥t det faktum, att bÃ¥de regissörer och de verksamma i filmindustrins mÃ¥nga andra yrkeskategorier har varit män, men jag vill ge henne en särskild ros för att hon verkligen lyckas visa, att mÃ¥nga skickliga filmmakare i ordets varierande mening – och jag talar här inte om kvinnor i filmroller – har varit kvinnor. Mai Zetterlings ”Älskande par” frÃ¥n 1964 är ett bra exempel – men det har alltsÃ¥ funnits betydelsefulla kvinnor inom produktionsdelen av filmbranschen lÃ¥ngt tidigare.
Jag är ocksÃ¥ glad för att Mikaela Kindblom lyfter fram bredden i svensk film. I den här boken kan man sÃ¥ldes läsa bÃ¥de om Ingmar Bergman och hans filmer och om sÃ¥ kallade pilsnerfilmer, typ Weyler Hildebrands ”Pensionat Paradiset” frÃ¥n 1937. Och jag tycker det är bra, att hon ocksÃ¥ ser förtjänsterna hos en mÃ¥ngproducerande regissör som Hasse Ekman.
Till det som gör den här boken till ett stycke levande filmhistoria hör Gösta Ekmans (den yngres) minnen från Filmstaden i Solna.