Jag har stött på Leon Russell som samarbetspartner till många kända artister, till exempel Bob Dylan, Eric Clapton, Elton John och Willie Nelson bara för att ta några ur högen. Men trots att han också har gett ut en rad egna album, har jag inte lyssnat mycket på honom som soloartist.
Nu har jag lyssnat pÃ¥ det jag tror är hans 37e album, ”Life Journey” (Universal UM 0602537764718, 2014), utgivet med stöd av vännen Elton John, som dock inte medverkar. Russell backas musikaliskt upp av allt frÃ¥n storband till tre olika kvartetter plus en trio, i samtliga fall med Leon Russell själv som sÃ¥ngare och pianist.
Jag gillar Russells pianospel, inte minst i flera av introna; rösten är inte alltid lika övertygande.
Inte riktigt alla låtarna är heller i min smak, men jag gillar själva ambitionen, att lyfta fram de delar av den moderna amerikanska musikhistorien, som Russell har ett förhållande till. Alltså hittar man här låtar signerade Robert Johnson, Hoagy Carmichael, Duke Ellington, Paul Anka (nja) och Billy Joel (bättre, i storbandstappning) för att ta några ur högen.
En riktig pärla är ”Fever”, skriven av John Davenport och Eddie Cooley.
Ett par egna lÃ¥tar, alltsÃ¥ skrivna av Leon Russell, finns ocksÃ¥ med. Jag gillar mycket den avslutande ”Down In Dixieland”, som ocksÃ¥ görs som en dixielÃ¥t.
16:42