Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.
SvÃ¥rast var pÃ¥ sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svÃ¥rt att känna igen ”Sov pÃ¥ min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.
PÃ¥ samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frÃ¥gan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är sÃ¥ van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.
Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltsÃ¥ Darin vi hörde i ”Juliet”.
Men de som tror att jag inte har lyssnat pÃ¥ Mike Oldfield tror fel. Sonen, dÃ¥ i yngre Ã¥r, fick mig att lyssna pÃ¥ Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gÃ¥nger.
TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst pÃ¥ grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.
Äldre svenska lÃ¥ngfilmer är ocksÃ¥ mitt bord, sÃ¥ till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som sÃ¥ ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändÃ¥” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom frÃ¥n SkÃ¥ne utan frÃ¥n Västkusten.
Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.
Fast själv är jag sÃ¥ gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald lÃ¥t inför morgondagens begivenhet.
Jag är ocksÃ¥ tillräckligt gammal för att komma i hÃ¥g ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gÃ¥ med oss in i den gula paviljongen?”.
Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.
”Allt som jag känner” frÃ¥n 1987 kommer man, tror jag, främst i hÃ¥g pÃ¥ grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.
Men givetvis är det ibland ocksÃ¥ artisten och framförandet som är förklaringen till en lÃ¥ts framgÃ¥ng. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman frÃ¥n 2009.
Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga gÃ¥r i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel pÃ¥ att artister ibland ocksÃ¥ kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.
Musikvärlden vore fattigare utan dem.
13:20