Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester inleddes med verk av tvÄ nordiska mÀstare, Carl Nielsen (1865-1931) och Hugo Alfvén (1872-1960). För Nielsen Àr det 150-Ärsjubileum i Är, och jag tyckte faktiskt att det som vid gÄrdagens konsert spelades av den danske kompositören var mer hörvÀrt Àn det vi fick höra av Alfvén.
Nielsendelen av konserten, som upptog första hĂ€lften, inleddes med konsertouvertyren ”Helios” (1903), och sedan fick vi höra ”Konsert för flöjt och orkester” frĂ„n 1926. Det som bar det senare stycket, egentligen inte nĂ„got av Nielsens mest kĂ€nda, var flöjtistens roll, och flöjtist hĂ€r var den för Ă€ndamĂ„let inlĂ„nade Tobias Carron.
DÀrmed inte sagt att jag i det hÀr fallet hade nÄgra som helst invÀndningar mot Paul MÀgi och den pÄ grund av verkets karaktÀr blÄsarreducerade Uppsala kammarorkester.
Hela orkestern utnyttjades desto mer i det verk som följde efter pausen, Hugo AlfvĂ©ns ”Symfoni nummer 1 i F-dur” (1896-1897). Det hĂ€r Ă€r sĂ„ledes ett tidigt verk, och sĂ„ vitt jag förstĂ„r har det inte framförts sĂ€rskilt ofta – första tryckningen kom först 1951. För min del var det första gĂ„ngen jag hörde det hĂ€r verket, men riktigt övertygad om att AlfvĂ©n hade talang Ă€ven pĂ„ det hĂ€r omrĂ„det blev jag inte. Till exempel sista satsen hade förvisso en del fina ansatser med dansanta inlĂ„n frĂ„n den folkmusikaliska sfĂ€ren, men sen verkade det som att AlfvĂ©n menade, att det behövdes pompa och stĂ„t för att det skulle bli en riktig symfoni.
* * *
Birgitta och jag inledde den hÀr konsertkvÀllen med att Àta buffémiddag i restaurangen pÄ bottenvÄningen i konserthuset.
Det gjorde vi tillsammans med Inger, Bengt och Anna, de senare just Äterkomna frÄn en resa till Rëga.