Markus Näslunds Sommar-prat i dag var knappast något för lyssnare av min typ.
Jag är absolut ointresserad av all sport, således också av hockey, så det han berättar om sitt intresse för den här sporten allt ifrån unga år till proffsåren i NHL ligger helt utanför det jag vill veta något om. Jag missunnar inte andra att få möta en av deras hjältar i Sommar, men för mig blev Näslunds sommarprat intressant bara i avvikelserna från huvudspåret, sådant som en sovjetisk hockeyspelares avhopp till väst och ett par personporträtt.
Markus Näslund berättade också att han over there från Filadelfia-församlingen hemma i Örnsköldsvik fick ett klagobrev om att han levde i synd med en kvinna han inte var gift med.
Det i mina ögon egendomliga – vilket väl har att göra med att jag saknar religiös tro – är att samme Markus Näslund har behÃ¥llit sin barnatro, nedärvd frÃ¥n farfar som var pastor. För mig skulle det nog bli det som Aftonbladets TV-recensenter kallar för Ã…h fan-faktor, om jag efter min egen hädanfärd mötte en flock änglar.
Det korta omnämnandet av verksamheter han efter hockeykarriären har börjat syssla med kändes mest som ett reklaminslag. Granskar inte producenterna av sommarprogrammen sådant här?
Markus Näslund hade uppenbart lagt ner en del möda på att formulera sitt Sommar-prat, men det hördes tydligt, att han läste upp ett manus.
När det gäller hans musikval, spelade han visserligen två av mina favoriter, U2 och John Mellencamp, men det mesta i hans spellista lämnade mig likgiltig.