19:17 Jag lärde mig läsa vid tre års ålder. Alldeles själv. Ingen drillade mig. Kanske underlättades det här av att mitt barndomsspråk, estniskan, skrivs tämligen ljudenligt.
Men lusten att läsa och skriva följde med mig, när vår estniska familj via Finland kom till Sverige och måste lära sig ett helt nytt språk, och redan i småskolan upptäckte min lärarinna, att jag behärskade sådant som läsning och skrivning, och för att korta ner en längre historia: min skoltid slutade med att jag fick högsta betyg, A, i en rad ämnen, däribland svensk skrivning och litteratur.
Flyktingbakgrunden plus lusten att läsa och skriva har gjort den till den jag är, och eftersom jag tidigt lärde mig att se klasskillnader och andra sociala orättvisor, blev jag redan i mycket unga år socialdemokrat. Socialdemokratin har tappat ganska mycket av sin ursprungliga radikalism, men trots att jag ibland har känt mig som den siste socialdemokraten, har jag envist hållit fast vid mitt gamla parti, aldrig, trots att jag snart är 82 år, ens övervägt att rösta på något annat parti.
Jag började tidigt publicera egna texter, och när jag sÃ¥ smÃ¥ningom fick fast anställning pÃ¥ Socialdemokratiska partistyrelsen, först som pressekreterare, valde jag att fackligt organisera mig i Journalistförbundet. Medlem där har jag sedan varit under hela mitt lÃ¥nga yrkesverksamma liv – bland annat var jag i nio Ã¥r chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till en blandning av politisk tidskrift och familjemagasin àla gamla Folket i Bild, med noveller och följetonger illustrerade av tidens bästa tecknare, med serier och allmänreportage och personporträtt och skämt, material som man kanske inte väntade sig att finna i ett partiorgan.
Dagens Aktuellt i politiken har ingen som helst likhet med den tidskrift jag en gång i världen gjorde men heller ingen upplaga som kan mäta sig med den som den tidning jag och den övriga redaktionen gjorde.
Under min tid på AiP deltog jag (alltså som journalist) på samtliga övriga partiers kongresser, skrev om dem, ofta i kåserande ton, och fick också en mängd personliga vänner både bland politikerna i de partier jag bevakade och bland journalistkolleger från etermedia och tidningar av högst olika politisk kulör, även deras ledarsidor.
Under den centerstämma som kom att bli min allra sista blev jag bjuden på lunch av centerdistriktet i Umeå, där nästa års centerstämma skulle hållas. Det visade sig att de ansvariga för den stämman ville ha mina råd om hur stämman skulle läggas upp för att bli riktigt bra. När stämman i Umeå sen ägde rum, hade jag bytt jobb, och när jag således inte kom till den stämman, fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort därifrån, undertecknat av både journalistkolleger och ledande centerpartister, bland de senare Karin Söder.
Jag tror att en mycket stor del av dem som känner mig aldrig har upplevt mig som låst partigängare utan har begripit att jag mer är en resonerande än en blott och bart predikande person.
Jag kan förvisso både sätta ner foten och klippa till när en sådan hållning känns mer adekvat, men jag tror också att min typ av människa känns helt äkta, när han till exempel lördag efter lördag inte bara löser Melodikrysset utan också i texten som redovisar de förmodat rätta svaren ger sina personliga kommentarer till den musik Anders Eldeman spelar.
I månadens utgåva av mitt gamla fackorgan Journalisten (nummer 6 2019) intervjuas Anders Eldeman över tre sidor av Annika Heldt, och i en faktatext lite utanför intervjun kan man läsa följande:
Kuriosa: Det bloggas om Melodikrysset på flera håll, Bland annat har Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, en läsvärd och initierad blogg som behandlar bland annat Melodikrysset.