16:51 Hustrun och jag håller fortfarande på med uppackningen efter höstflytten från sommarvistet i Öregrund till lägenheten i Uppsala, men Melodikrysset kan man ju inte missa, och Birgitta har åkt till Södertälje för ett framträdande.
Dagens kryss slutade Ã¥ter med en dubbelfrÃ¥ga, där jag inte kan inse vitsen med att föra samman de ingÃ¥ende delarna i samma frÃ¥ga. Först ville Eldeman ha första ordet i titel och refräng, och det var ganska lätt, eftersom han spelade Stig Olins succé ”En gÃ¥ng jag seglar i hamn”, som först förekom i filmen ”Resan till dig” (1953) och sen slog som schlager med Alice Babs 1955. Sedan ville han ha sista ordet i Ernst Rolf-numret ”Jag är ute när gumman min är inne” frÃ¥n 1926.
Eftersom vi i en av delfrågorna har varit inne på film, kan vi ju fortsätta med övriga filmer i dagens kryss.
Den första av dem var en riktig höjdare inte bara med tanke pÃ¥ var den mest nervpirrande scenen i ”Mannen pÃ¥ taket”, Bo Widerbergs filmatisering 1976 av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös lysande deckare frÃ¥n 1971, ”Den vedervärdige mannen frÃ¥n Säffle”, utspelar sig.
Riktigt alla delar av Steven Spielbergs filmserie om Indiana Jones har jag inte sett, men söker man spänning, är de här filmerna sevärda. John Williams’ musik till Indiana Jones-filmerna fanns väl med redan i den första filmen i serien?
Som vanligt spelade Eldeman också musik som har nått en hyggligt stor publik genom melodifestivalerna.
I dag började han krysset med ”We Are All the Winners”, skriven av Nick Borgen och 1993 framförd av honom själv plus Team Sweden (Erika Johansson, Frida Johansson och Maria Akraka).
Gruppen Style (tidigare kallad Freestyle) tävlade 1986 med ”Dover-Calais” och kom trea i Mellon. I den här gruppen ingick bland andra Gigi Hamilton.
Amy Diamond har aldrig hört till mina personlig favoriter, men hon har strävat tappert bland annat i Melodifestivalen. Det hon sjöng där 2008, ”Thank You”, hör dock inte till det bästa hon har presterat där.
Sigge Fürst lyssnade jag ganska mycket pÃ¥ i yngre dar, eftersom han var programledare i Frukostklubben – det här var pÃ¥ den tiden dÃ¥ TV ännu inte hade slagit igenom. Han har gjort bÃ¥de filmroller och sjungit en del lÃ¥tar som slog, men lÃ¥ten han 1946 gjorde om Grönköping blev väl aldrig nÃ¥gon riktig hit. Själv har jag, fast senare, prenumererat pÃ¥ Grönköpings veckoblad och vet dessutom, att Grönköping har hämtat en del inspiration frÃ¥n Hjo.
Jag lärde mig tidigt att gilla Povel Ramel – jag lyssnade gärna pÃ¥ honom i radion, sÃ¥g en av de tidiga Knäpp upp-revyerna i tält pÃ¥ Läroverksplan i Sundsvall, och kusin Kreete pÃ¥ semesterbesök i Juniskär köpte stenkakor med Povel som vi brukade spela pÃ¥ vevgrammofon pÃ¥ glasverandan. Det här Ramel-intresset har ocksÃ¥ lett till att jag har lyssnat mycket pÃ¥ de artister han samarbetade med genom Ã¥ren, och hans ”Fat Mammy Brown”, pÃ¥ scen och 1957 pÃ¥ skiva sjungen av Brita Borg (fast i dag spelad instrumentalt), är en riktig höjdare.
En annan gigant jag tidigt hittade i svenskt kulturliv var Evert Taube. Taube-visor sjöngs ofta som allsÃ¥ng, ocksÃ¥ av mig och mina kompisar pÃ¥ verandan i Juniskär. DÃ¥ handlade det nästan alltid om att tillsammans sjunga hans sÃ¥nger om skärgÃ¥rd och resor till fjärran länder, men han har ju ocksÃ¥ skrivit fantastiskt berörande vistexter, till exempel den i dag instrumentalt spelade ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” frÃ¥n 1929. Den som inte rörs av den har inget hjärta. Den här sÃ¥ngen, som vi idag hörde i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann, är en svensk klassiker, insjungen ocksÃ¥ av bland andra Sven-Bertil Taube, Imperiet och Sofia Karlsson, ännu tidigare av till exempel Evert Ljusberg och Olle Adolphson.
Vilken inspelning av flera tillgängliga är förstÃ¥s en smaksak, men jag har för egen del ofta mycket bestämda uppfattningar om rangordningen. ”Please Release Me Let Me Go” i Jerry Lee Lewis’ insjungning frÃ¥n 1969 är till exempel helt OK – men det finns inspelningar med andra artister, som ocksÃ¥ är hörvärda.
Och ”I Shot the Sheriff” är förvisso en suverän skapelse av Bob Marley. Men frÃ¥gan är om inte Eric Claptons insjungning av den frÃ¥n 1973 är ännu bättre.
PS En läsare pÃ¥pekar att jag inte har redovisat svaret, ett förnamn och ett efternamn, pÃ¥ vem som sjöng ”As Tears Go By”. Och jag ser nu att jag felaktigt har strukit och svaret, Marianne Faithfull, frÃ¥n min kladdlista. Hon sjöng in den h’r lÃ¥ten 1965, men Rolling Stones – det var Mick Jagger som skrev den – hade gett ut den pÃ¥ skiva redan 1964.