2:17 Jag kom ensam till sommarhuset i Öregrund pÃ¥ lördag kväll, efter att ha varit pÃ¥ socialdemokratisk distriktskongress i Enköping – Birgitta stannade kvar i Uppsala för att i dag, söndag, lyssna pÃ¥ António Guterres, FNs generalsekreterare.
Först sent på kvällen har jag haft tid att lyssna på och lösa Melodikrysset.
Mycket där var ganska lätt, men åtminstone ett par frågor illustrerades med låtar och artister, som jag inte brukar lyssna på.
Den amerikanska gospelgruppen Mary Mary har jag nog aldrig hört.
Och Barry Manilow har jag aldrig gillat, därför inte heller hört ”Mandy”, som i dag dock spelades instrumentalt.
Vikingarna gjorde 1985 en svensk version av en andlig sÃ¥ng frÃ¥n 1942, ”Där rosor aldrig dör”, och den minns jag, men den gjordes i dag nästan oigenkännbar av Lars Roos. I original hette den ”Where Roses Never Fade”.
Ganska mycket var hämtat ur olika melodifestivaler, och dem har jag lyssnat på.
Robert Pontare har gjort en del hörvärt, men ”Himmel och hav” frÃ¥n 2017 hör inte till det bästa han har gjort.
”Fantasi” med Freestyle 1981 var bättre.
Och ”Euphoria” med Loreen 2012 var riktigt bra.
Sen fick vi ocksÃ¥ höra tvÃ¥ svenska melodifestivalare som inte hade nÃ¥got annat gemensamt än att bÃ¥da hade engelsk titel. 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”, och samma Ã¥r vann Charlotte Perrelli med ”Hero”, som hon för övrigt vann ESC med. ÄndÃ¥ var bÃ¥da lÃ¥tarna svÃ¥ra att känna igen, eftersom de misshandlades av Lennart Palm.
Man fÃ¥r vara glad över att han inte ocksÃ¥ gav sig pÃ¥ ”Change My Mind”, en färsk lÃ¥t med Tove Styrke.
Jag gillar verkligen inte all countryartad musik, men jag gillar Alf Robertson, och hans ”Ta mig i din livbÃ¥t” fick mig inte att ändra mening.
”We Are the World” frÃ¥n USA for Africa 1985 är en utmärkt politisk lÃ¥t, men här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den i jazzversion.
Tage Danielsson har jag bÃ¥de sett pÃ¥ scen och haft personligt kontakt med när han inför 1968 Ã¥rs val gav ut sin ”En soffliggres dagbok”. Jag har sett mängder av revyer med honom och parhästen Hans Alfredson, och jag har mycket av det här paret pÃ¥ skiva och pÃ¥ film. I dag fick vi höra Tage i ”Kärlek har ändrat karaktär”, i original ”Love Is’nt What It Used To Be” – den svenska versionen förekom i ”HÃ¥lligÃ¥ng pÃ¥ Berns”, 1963.
MÃ¥nga av oss, sÃ¥ även jag, fick sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”, när vi pÃ¥ 1950-talet gick i realskolan. Föga anade jag dÃ¥ att jag senare skulle komma att använda dess melodi i en egen sÃ¥ngbok, ”Joe Hills sÃ¥nger” frÃ¥n 1969. Fast där hade jag med Joe Hills politiska version och sÃ¥ Jacob Brantings svenska tolkning av den, ”Det är lÃ¥ng väg att gÃ¥ i soppkön”.
Ja, det var alltihop i lördagens kryss.