12:56 Det här är en sommar dÃ¥ vädret ständigt växlar. I gÃ¥r dÃ¥ huset städades satt jag i solen vid trädgÃ¥rdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlÃ¥dan regnade det. Nu är det solsken och blÃ¥ himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad pÃ¥ att lösa Melodikrysset.
I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.
Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns ocksÃ¥ de som normalt inte lyssnar pÃ¥ klassisk musik, i vart fall de som är i rätt Ã¥lder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.
Det andra klassiska stycket – här efterfrÃ¥gades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara nÃ¥got av Jean Sibelius, även om jag inte kom pÃ¥ vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av vÃ¥ra skivhyllor, men dem kommer jag inte Ã¥t just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvÃ¥ret bor i vÃ¥rt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara
Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.
En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergÃ¥ng till att tala om nÃ¥got av och med Jocke Berg. Jocke är känd frÃ¥n numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.
Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.
Som ni väl har förstÃ¥tt, är jag frÃ¥n en mycket mer vislyssnande generation, sÃ¥ för mig var det heller inte svÃ¥rt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.
Klassiska barnvisor kan jag likasÃ¥. ”Bonden och krÃ¥kan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma pÃ¥ den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.
Andra halvan av femtiotalet, dÃ¥ jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhÃ¥llande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom ocksÃ¥ att leva ett eget liv som älskad schlager.
Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men mÃ¥nga av dansbanden hamnade ju ocksÃ¥ pÃ¥ Svensktoppen, sÃ¥ Ã¥tminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för nÃ¥gra, som lyssnar pÃ¥ populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den pÃ¥ tyska, kallar sig Wikinger och dÃ¥ sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska bÃ¥de i realskolan och i gymnasiet.)
Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live bÃ¥de i tält och pÃ¥ scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.
Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.
AlltsÃ¥ tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base frÃ¥n 1992 är en högst lyssnansvärd lÃ¥t.
Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.
Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.
