15:23 Jag har en bred musiksmak och gillar också mycket av det som med ett tyskt lånord förr benämndes schlager, alltså låtar som slog. Till det som utmärkte den här ganska vida genren hörde att folk som lyssnade nästan omedelbart lärde sig känna igen melodin och åtminstone någon del av texten, främst då refrängen. Texterna till de mest populära sångerna spreds med hjälp av texthäften eller genom återgivning i den tidens ungdomstidningar. Allt det här hade naturligtvis som förutsättning att melodierna var sångbara även för otränade amatörer och att texterna kändes nära för en bred allmänhet.
När melodifestivalerna och Eurovision Song Contest introducerades, var det den här typen av låtar som tävlade. Låtarna sjöngs av i sina respektive länder kända och älskade sångartister, och det enda lockemedlet därutöver var arr och instrumentval i kompet.
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest har sedan fÃ¥tt en annan inriktning, pÃ¥ främst scenshow: ljus- och rökeffekter, dansare, kläder, alltsammans sÃ¥dant som man inte kan ta del av om man lyssnar pÃ¥ lÃ¥tarna i frÃ¥ga i radio eller pÃ¥ skiva. En annan sida av det här är att lÃ¥tarna har tappat en av schlagerns tidigare grundfunktioner, att melodi och Ã¥tminstone refräng lätt ska fastna i lyssnarnas minne, gärna kunna sjungas – ofta skraltigt, men ändÃ¥ – av högst vanliga lyssnare.
Jag tror att ganska många av dem som följer min blogg och där har läst till exempel konsert- och skivrecensioner samt mina veckovis återkommande kåserier (med svar) om Melodikrysset har förstått, att jag är ganska bevandrad i olika slags musik och att jag verkligen inte föraktar det som förr alltså benämndes som schlager.
För mig fÃ¥r folk gilla det de behagar – alltsÃ¥ även det som dominerar dagens melodifestivaler – men själv skulle jag nog sluta se Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, om det inte vore för att Ã¥tminstone vinnarna dÃ¥ och dÃ¥ dyker upp i Melodikrysset.
Alltså såg jag första deltävlingen i går kväll.
Inte heller ”Her Kiss” med Boris René är nÃ¥gon klassisk schlager, men det var nog den lÃ¥t som hade flest element, rent av refräng, som fastnade i musikminnet. Den gick Ã¥tminstone vidare till Andra chansen.
Av vinnarlÃ¥tarna var det ”Hold On” med Nano som hade ansatser till sÃ¥na element.
Den andra finallÃ¥ten, ”Wild Child” med Ace Wilder, var bättre rytmiskt än om man bedömer den efter melodin. Alice Gernandts höga placering hade nog ocksÃ¥ att göra med att stora delar av tittarna kände till henne sen tidigare.
Den andra Andra chansen-lÃ¥ten, ”Road Trip” med Det vet du, mÃ¥ste ha fÃ¥tt sin i övrigt obegripligt höga placering med hjälp av sina 120.000 följare pÃ¥ Youtube. Det vet du imiterar för övrigt Bröderna Marx i det att en av medlemmarna i likhet med Harpo lÃ¥tsas vara stum.
Den enda lÃ¥t som avvek i ett par avseenden var ”Mitt liv” med Charlotte Perrelli: Hon sjöng pÃ¥ svenska och använde en gitarr utan att ha alla de där andra kringattiraljerna omkring sig. Men hon Ã¥kte ut pÃ¥ en gÃ¥ng, dess värre ganska rättvist.