13:40 Jag antar att jag fick min svÃ¥ra snuva och hosta frÃ¥n hustrun, som ocksÃ¥ – fast lite före mig – har drabbats av samma Ã¥kommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gÃ¥ngna veckan, men att jag inte har skrivit nÃ¥got pÃ¥ bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte pÃ¥ det, inte heller pÃ¥ att hustrun har använt vÃ¥r i Öregrund gemensamma dator till att pÃ¥ engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.
Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.
SÃ¥ vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag pÃ¥ lördagarna skriver om Melodikrysset, sÃ¥ jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstÃ¥nd och tog efter middagen i gÃ¥r kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men trÃ¥kigt var det, bÃ¥de att lämna hustrun och att jag pÃ¥ det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.
Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.
Men jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n Ã¥terställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns ocksÃ¥ insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.
BÃ¥de Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns ocksÃ¥ bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän frÃ¥n tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingÃ¥r i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.
Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.
Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” frÃ¥n 2016 mindes jag inte ens.
Robin Bengtssons ”Constellation Prize” frÃ¥n samma tävling minns jag Ã¥tminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.
Jag menar inte att vara nedlÃ¥tande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” lÃ¥ter inte sÃ¥ pjÃ¥kigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle fÃ¥ vara med i ”AllsÃ¥ng pÃ¥ Skansen”.
Kändes det här för ifrÃ¥gasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.
Ewa Roos, 1968 i 13 veckor pÃ¥ Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg sÃ¥ där, ens tankemässigt.
Men en annan sÃ¥nguppmaning (frÃ¥n 2011), ”Glöm alla sorger”, frÃ¥n Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.
Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom pÃ¥ teater, läst honom och lyssnat pÃ¥ hans sÃ¥nger, mÃ¥nga av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men pÃ¥ sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).
I kriminella kretsar, om än flygande sÃ¥dana, rör sig ocksÃ¥ Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).
Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.
”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts frÃ¥n 1815, den som vi i dag hörde i sÃ¥nglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sÃ¥ngförmÃ¥ga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.
Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.
Det var bättre förr.
